REFLEKTION. Imorgon är det precis femtio år sedan överenskommelsen om ett slut på Vietnamkriget undertecknades i Paris. Men kriget fortsatte ytterligare två år, fram till 30 april 1975. Lars Gunnar Erlandson berättar här om krigets slutskede som han bevakade för SVT och Sveriges Radio.
Under en stor del av 1972 bevakade jag Vietnamkriget för Sveriges Radio och TV både på hemmaplan och på plats i Saigon (numera Ho Chi Minhstaden), där jag var dels i juni och dels i december. Sedan 1968 hade fredsförhandlingar med växlande intensitet pågått i Paris. Huvudaktörer var den nordvietnamesiska politibyråmedlemmen Le Duc Tho och Henry Kissinger, säkerhetsrådgivare i Vita huset, där Richard Nixon var president. Förhandlingarna var inne i ett slutskede i december 1972, de beskeden kom från Paris. Runt om i Vietnam var det samtidigt som om kriget pågick ”i en sorts väntan på Godot.”
Vietnamkriget i svenska medier
Vietnamkriget blev det första långt utdragna krig som fick ett totalt genomslag i svensk television. Indokinas karta syntes i SVT lika ofta som väderkartan, skriver statsvetaren Hans Hägerdal i boken ”Vietnams historia”(2018). Ortnamn som An Loc, Cân-tho, Da Nang, Vung Tau o.s.v. blev lika vanliga i svenska medier som Charkiv, Cherson eller Odessa är i dagens svenska krigsrapportering från Ukraina.
Min uppgift var att från Saigon och med resor i Sydvietnam berätta om det pågående kriget och fredsansträngningarna. USA hade som mest över 500 000 soldater i Sydvietnam i kampen mot Nordvietnams armé och FNL, den sydvietnamesiska befrielserörelsen. När Richard Nixon 1969 efterträdde Lyndon Johnson som USA:s president beslutade han att ”vietnamisera ” kriget. Det innebar en bantning av de amerikanska styrkorna; 1971 var siffran nere i 172 000 soldater. Nu skulle USA:s bundsförvant, d.v.s. Saigonregimens militära styrkor sköta mera av krigföringen. Det spelade nordvietnameserna och FNL i händerna. Nixon svarade med att intensifiera flygbombningen. Vid denna tid genomförde USA:s bombflyg 500 flyganfall dagligen.
Resor och hemliga möten
Min rapportering baserades, förutom på några resor jag kunde göra i ett sargat och sönderbombat landskap, till viss del på diskreta möten. Det kunde vara med företrädare för FNL och den provisoriska rebellregeringen PRR:s hemliga agenter och oppositionella sydvietnameser som tillhörde det som kallades den tredje kraften, oftast ledande buddhistiska munkar. Lika viktigt var det att följa lokala medier, t.ex. radionyheter från vietnamesiska sändare och amerikanska AFN (American Forces Network) och inte minst från det oftast välunderrättade BBC. På Hotel Rex höll talesmän för de amerikanska styrkorna dagliga presskonferenser. De senaste händelserna gick det att få uppgifter om genom direktkontakt med de stora nyhetsbyråerna Reuters, AP, UPI och AFP som hade förhållandevis stora redaktioner i Saigon.
När fredssamtalen skulle inledas 1969 var den nordvietnamesiska linjen tydlig: Hanoiregeringen krävde att inga representanter för Sydvietnams regering och dess president Nguyen Van Thieu skulle få delta i förhandlingarna. I Hanoi betraktades Saigonregimen som USA:s marionett. Den ursprungliga amerikanska planen var att USA och Nordvietnam skulle komma överens om den militära konflikten, d.v.s. ett krigsslut. Parallellt skulle FNL och Saigonregimen kunna hitta en politisk överenskommelse. Förhandlingarna gick trögt. På slagfältet skedde efter en våroffensiv 1972 klara förändringar i själva markkriget när Nordvietnams armé för första gången i stor skala passerade sjuttonde breddgraden, gränslinjen mot syd, och anföll med en stor truppstyrka.
Nya bud från Hanoi
Ungefär samtidigt togs nya tag vid förhandlingsborden i Paris. Le Duc Tho kom med nya bud från Hanoi som visade större kompromissvilja än tidigare och la inte längre in något veto mot att föra in Saigonregimen i samtalen. Amerikanerna hade föreslagit att ett nationellt råd skulle upprättas i Sydvietnam med sikte på ett val. USA skulle i gengäld helt avsluta sin del av kriget.
Kriget var långt ifrån slut. När Nordvietnam ökade krigföringen i Sydvietnam besvarades det i slutet av 1972 dramatiskt av USA med terrorbombning mot Nordvietnam. Inte sedan andra världskriget hade USA genomfört så omfattande flygbombingar som den flygbombsoffensiv som iscensattes mellan den 18 och 29 december. 20 000 ton bomber fälldes under det som kom att kallas julbombingarna. Bombingarna skedde i huvudsak mot mål i Hanoi och kuststaden Haiphong. Uppemot 2 000 civila dödades. En hel värld reagerade med avsky mot terrorn. En av de mest artikulerade kritikerna var Olof Palme. Den svenske statsministern jämförde bombningarna bl.a. med nazisternas illdåd under andra världskriget. Av förklarliga skäl blev det under och efter bombraiderna några veckors paus i förhandlingarna i Paris.
Fredssamtalen återupptogs i januari -73
Men i dagarna för 50 år sedan, en bit in i januari 1973, återupptogs samtalen som till viss del hölls i ett elegant hus som tillhört den berömde franske konstnären Fernand Léger. En allt mera högljudd antikrigsopinion i USA påverkade efter hand Nixon. Hans ställning underminerades också av Watergateskandalen. Fler och fler besvärande uppgifter om Nixons egen roll kom i dagen. Alltså förmodade Nixon, kanske kunde ett definitivt slut på USA:s krigföring i Vietnam hjälpa honom.
Den 27 januari 1973 var de fyra deltagarna i slutförhandlingarna redo att underteckna en överenskommelse. De fyra var Nordvietnams regering, Sydvietnams regering, USA och PRR (motståndsrörelsen PRR:s provisoriska regering i Sydvietnam nära knuten till FNL).
Några av de viktigaste punkterna i uppgörelsen innebar bl.a. att USA skulle dra tillbaka alla stridskrafter från marken och luftrummet och ta hem krigsflottan från området. Krigsfångar skulle friges. Ett nationellt råd skulle bildas med uppgift att på sikt förbereda ett samgående mellan de båda statshalvorna Nordvietnam och Sydvietnam. Vapenstilleståndet skulle kontrolleras av en internationell kommission. USA skulle förbinda sig att helt upphöra med att sända militär personal till Sydvietnam.
Kriget fortsatte trots avtalet
Hur det gick vet vi. På plats i Saigon den dag då överenskommelsen skrevs under i Paris var Sveriges Radios Bo Karlström. I Ekosändningar kunde han rapportera att han med egna ögon sett och hört att kriget inte alls var slut. I sin minnesbok ”Iakttagelser” rekapitulerar han vad som hände. Kl. 08.00 vietnamesisk tid dagen efter undertecknandet i Paris skulle vapnen tystna. Karlström och två kolleger åkte taxi från Saigon till ett frontavsnitt. De kom till en plats där det pågick strider om en liten by. Där fanns FNL på ena sidan och den sydvietnamesiska armén på den andra. På ett öppet fält sprutade det av granater och gevärseld mot en sydvietnamesisk postering. Karlström gick fram mot en befälhavande kapten och skrek genom larmet och kanonaderna: ”Klockan är åtta, ni ska sluta nu. Vet ni inte att det bestämts i Paris att nu ska det råda vapenvila? Kaptenen tittade på mig som jag var en fullkomlig galning”. De tre journalisterna tvingades till snabb reträtt då striderna tilltog. Karlström beskriver hur en tioårig pojke dog inför de tre journalisternas ögon i det ögonblick kriget skulle ha slutat.
Som bekant pågick kriget ytterligare drygt två år. Nordvietnamesiska styrkor intog Saigon den 30 april 1975.
Lars Gunnar Erlandson
Lars Gunnar Erlandson var utrikesreporter och utrikeskorrespondent på Sveriges Radio i flera årtionden med basering i Mellanöstern, Latinamerika, USA och Asien.
Redaktör: Lotta Schüllerqvist
Lämna ett svar