ANALYS Efter att militären misslyckats att stoppa de växande jihadistiska attackerna som har allvarliga konsekvenser för befolkningen i form av offer och närmare två miljoner internflyktingar, har militärjuntan lanserat ett nytt koncept: folklig mobilisering för att stoppa terrorn. Men det finns också risker med detta, främst nya konflikter mellan etniska grupper.
Burkina Faso plågas av terrorattacker och deras konsekvenser för befolkningen. Mer än tio tusen civila och militärer har dödats under sju år. I landet finns nästan två miljoner internflyktingar och 40 procent av territoriet ligger utanför statens kontroll. Som ett alternativ och komplement till militära operationer har den styrande militärjuntan nu valt att involvera civilbefolkningen i kampen mot jihadisterna i form av en folklig mobilisering.
Militären som tog makten i slutet av oktober 2022 efter en andra kupp, har inlett en planerad rekrytering av 50 000 volontärer för försvar av fosterlandet, « Volontaires pour la Défense de la Patrie” (VDP). De utgörs av civila som frivilligt engagerar sig för att tillsammans med landets väpnade styrkor bekämpa jihadisterna. VDP-initiativet togs initialt 2019, när militären visade sig maktlös inför oupphörliga attacker. Den dåvarande presidenten, Roch Marc Kaboré beordrade rekrytering av frivilliga civila för att försvara utsatta områden.
Enligt en lag som antogs i januari 2020 rekryteras volontärer i varje by för att bidra till försvaret och skydd av människor och egendom. Men med jihadismens fortsatta framfart i hela landet, har det nya militärstyret inlett en storskalig mobilisering, och planerar att integrera 15 000 av de rekryterade volontärerna i stridsförband för att delta direkt i kampen i hela landet.
Underbemannad armé som misslyckats
Hur kom Burkina Faso fram till denna idé? Det var en illusion att räkna med en underbemannad armé som i sju år drabbats av många offer och inte kunde täcka hela territoriet. Armén drabbades också av en inre kris. Splittringen inom armén och dess olika förband är inte längre en hemlighet, vilket uppenbarades redan när president Blaise Compaoré störtades i oktober 2014. De två militärkupperna som ägde rum under 2022 är symptom på krisen och dysfunktioner inom landets väpnade styrkor. Olika reformer har genomförts under senare år för att omorganisera armén och göra den mer effektiv men utan påtagliga resultat.
Sedan inledningen av de jihadiska attackerna i Sahelregionen har Frankrike och andra europeiska länder stött Mali, Niger och Burkina Faso, särskilt genom den franska Barkhane-operationen. Men under senare tid har den franska militära närvaron i Sahel varit måltavla för kritik, vilket tvingat Frankrike till att börja dra sig ur regionen. Uttåget är genomfört i Mali och möjligen även förestående i Burkina Faso. Där finns specialstyrkor som Frankrike inte utesluter att avveckla.
Det innebär ett vakuum samtidigt som regionala initiativ har svårt att erbjuda alternativ till. I Burkina Faso hade idén om att inleda en dialog med jihadistgrupper gjort vissa framsteg under den förre kuppledaren, överstelöjtnant Paul-Henry Sandaogo Damiba, innan han blev avpolletterad. Hans efterträdare kaptenen Ibrahim Traoré förlitar sig nu på en folklig mobilisering för att bekämpa jihadisterna.
Alternativet är en nymodighet och unikt i de tre Sahelländerna som plågas av terrorattacker.
Niger har gjort ett tydligt val att fortsätta med militärt samarbete med Frankrike och USA. Båda har militärbaser i landet. Militärjuntan i Mali har däremot valt samarbete med Ryssland och ryska legosoldater efter en diplomatisk kris och konfrontation med Frankrike. Även FN:s fredsbevarande styrka i landet, MINUSMA, drabbas av juntans val, då flera länder avslutar sina bidrag till insatsen, inklusive Sverige.
Folklig mobilisering som alternativ
Under en lång tid förblev Burkina Faso obeslutsamt men protester sätter press på det nya styret att också inleda ett samarbete med Ryssland. I valet mellan ryska legosoldater och ett fortsatt militärt samarbete med Frankrike, som nu är föremål för protester, verkar Burkina Faso ha valt att prova något nytt: en folklig mobilisering.
Det kan förklaras av landets historia, i synnerhet av Thomas Sankaras revolutionära arv. Den unge kaptenen, som tog makten i augusti 1984 tillsammans med Blaise Compaoré (som nu anklagas för medverkan i mordet på Sankara) och inledde en populär revolution, tycks ha lärt burkinierna att först och främst lita till sig själva. Den nye premiärministern är känd för att vara en anhängare till Sankara och många anser att den 34-årige kaptenen som nu styr landet som övergångspresident framkallar bilden av Thomas Sankara.
Idén om att rekrytera lokala civila som stöder och hjälper militären är intressant: deras lokala kunskap är en viktig tillgång. Det största effekten är dock mer symbolisk. Att 90 000 personer har registrerat sig kan samtidigt tolkas som en mobilisering och en vägran att ge upp mot jihadisterna. Dessutom tyder det på en insikt om att ingen annan kan rädda landet utan deras bidrag. Tusentals volontärer med en kort militär träning utgör dock kanske inte ett avgörande bidrag till att bekämpa jihadisterna.
Volontärer måltavlor för jihadisterna
Det finns också risker med initiativet. Det har visat sig att volontärer eller bybor som samarbetar eller tros göra så, lätt blir måltavlor för jihadisterna. Att mobilisera civila i kampen mot terrorism i ett multietniskt samhälle väcker också farhågor för konflikter och våld mellan olika etniska grupper.
Det är inte första gången som civilbefolkningen i Burkina Faso tar till vapen för att försvara sig inför statens oförmåga att skydda dem. Ett exempel är de självförsvarsgrupper « Kogleweogo” (skogsvaktare på det lokala språket mooré) som bildades på 2000-talet i en situation av brist på säkerhet. Syftet var att bekämpa kriminalitet och hade sitt ursprung i en ambition om statlig kontroll. Det ledde samtidigt till kritik för kränkning av mänskliga rättigheter och risker för etniska konflikter. I själva verket bestod självförsvarsgrupperna av medlemmar av mossi, det största etniska gruppen i landet.
Ökad risk för etniska konflikter
Risken för etniska konflikter har ökat med jihadismens framväxt. Det finns en stigmatisering av vissa etniska grupper som förknippas med jihadister. Sammanblandningen underhålls av desinformation i sociala medier med allvarliga konsekvenser. Burkina Faso har redan upplevt draman som präglas av stigmatisering, inklusive två blodiga massakrer i januari 2019 i Yirgou och i mars 2020 i Barga. I båda byarna misstänks ”Kogleweogo-grupper” ha inlett repressalier mot fulani, den etniska folkgrupp som mest förknippas med jihadister.
Situationen är desto mer komplicerad genom att jihadisterna bl.a. består av burkinska krigare som tidigare tillhörde dessa samhällen. Därav behovet av att göra åtskillnad inom grupper mellan krigare och civila för att undvika övergrepp mot oskyldiga civila. Enligt flera organisationer har situationen för civila förvärrats kraftigt de senaste åren. I både Mali och Burkina Faso visar siffror arméerna i länderna orsakar fler offer än terroristgrupper.
Marginalisering farlig återvändsgränd
En rad misstag ledde Burkina Faso till det som nu ser ut som en risk att hamna i en farlig återvändsgränd. Det mest uppenbara misstaget är att ha lämnat vissa grupper av burkinier marginaliserade, vilket gör dem sårbara och kandidater för terroristrekrytering.
Thomas Sankara som tycks inspirera det nya militärstyret lyckades inleda en inkluderande revolution. Ett levande arv är namnet på landet (tidigare Republiken Övre Volta) – Burkina Faso (som betyder de ärliga männens land) kommer från språken som talas av de tre största etniska grupperna i landet. Frågan är om det nuvarande styret med folklig mobilisering kan undvika att skapa nya etniska motsättningar.
Ett initiativ av detta slag mot terrorism kan skapa fler konflikter om det skulle bidra till att ytterligare stigmatisera vissa etniska grupper. Detta är ett betydande dilemma att lösa för att den folkliga mobiliseringen ska bli en framgångsrik lösning.
Justin Yarga
Frilansjournalist bosatt i Göteborg. Tidigare chefredaktör för Burkina24 och stringer för Le Monde Afrique i Burkina Faso.
Redaktör: Carin Wall
Lämna ett svar