Krig och fred 2022: De tio viktigaste händelserna under året som gått

Professor Isak Svensson presenterar här sin sedvanliga årskrönika för Mänsklig säkerhet, om tio konfliktrelaterade händelser som präglat det gångna året. Rysslands krigföring och kärnvapenhot har förändrat både europeisk och hela världens säkerhet. Mer i tysthet fortgår decenniegamla konflikter världen över med tusentals offer. Helhetsbilden är dyster men det finns ljuspunkter, exempelvis nya fredsförhandlingar, freds- och vapenvilaavtal och ickevålduppror.

1. Den ryska invasionen av Ukraina

Året 2022 är och kommer för alltid vara förknippat med det ödesdigra datumet den 24 februari. Rysslands folkrättsvidriga fullskaliga invasion av Ukraina är en monumental händelse. Den har skakat hela det internationella systemet i grunden och har djupgående konsekvenser för den europeiska säkerhetsordningen. Gränskonflikter (såsom de mellan Indien och Kina), militära invasioner (såsom USA:s invasion av Irak 2003 för att avsätta en auktoritära ledare) eller militära interventioner (såsom den internationella operationen mot Libyen 2011 i syfte att förhindra folkmord) har förekommit tidigare. Men den här typen av fullskalig invasion utförd av en kärnvapenrustad stormakt i syfte att tillintetgöra en oberoende demokratisk stat är något exceptionellt. Det är en systemdefinierande konflikt. Vad som står på spel är i grund och botten den multilaterala ordningen.

Att konflikten utspelar sig mellan utvecklade ekonomier, som har varit stora exportländer av spannmål och fossila bränslen, har också medfört att kriget fått en enorm påverkan och effekt globalt sett. Ukraina överraskade omvärlden (och troligen också Ryssland) med att bjuda starkt motstånd och har under året tryckt tillbaka Ryssland från flera av de områden som ockuperats. De västliga demokratierna enades i stöd för Ukraina, inte bara i ord utan också handling (vilket också överraskat). Men länder som Kina, Indien och Sydafrika, valde trots en historia av anti-imperialism sin utrikespolitiska retorik, att inte tydligt ta ställning mot den ryska invasionen. Turkiet intog rollen som medlare och har under året, tillsammans med insatser av FN:s generalsekreterare Antonio Guterres, lyckats få till överenskommelser för att få ut en del av den av Ryssland blockerade spannmålsexporten.

När året går mot sitt slut, kan vi konstatera att Ryssland står skyldig till omfattande brott mot krigets lagar och internationell rätt. Vi har fått rapporter om grova brott mot mänskliga rättigheter under den ryska ockupationsförsöket. Rysslands illegala annektering av delvis ockuperade områden i östra regionerna av Ukraina har höjt insatserna och försvårat möjligheterna att finna någon form av förhandlad lösning. Rysslands implicita hot om att använda kärnvapen har skapat stor oro i omvärlden, men inte fått Ukrainas bundsförvanter i väst att backa. Under det sista kvartalet har Ryssland besvarat de ukrainska framgångarna med att strategiskt attackera civila energisystem i Ukraina, i syfte att minska motståndsviljan i Ukraina inför den kommande vinterkylan.

2. Fredsavtalet i Etiopien

En av de mest våldsamma och för civilbefolkningen mest kostsamma väpnade konflikterna i världen, som delvis kommit i skymundan på grund av Ukrainakriget, är inbördeskriget i Etiopien. Det forna maktpartiet TPLF, som under förra året gjorde spektakulära framgångar mot centralmakten och Abiy Ahmed har under året tryckts tillbaka. Regeringsstyrkor, med benäget bistånd från den forna fienden Eritrea, såväl som milisgrupper i den till Tigray gränsande Amhararegionen, försvagade inte bara TPLF militära kapacitet utan genomförde också en blockad som satte stora delar av civilbefolkningen i Tigray i risk för massvält och en humanitär katastrof. Med hjälp av medling av Sydafrika och den Afrikanska Unionen (AU) kom parterna fram till ett fredsavtal (vissa ser det mer som en form av kapitulationsavtal). Avtalet innebär att TPLF ger upp militära kontroll men kan fortsätta att fungera som politisk aktör och får lokalt inflytande genom en form av politisk maktdelning. Fredsavtalet gav möjlighet till en välbehövlig respit för människorna i Tigray, eftersom blockaden avbryts och humanitär hjälp kan komma den lidande befolkningen till del.

3. Vapenvilan i Jemen

Konflikten mellan Ansar Allah (gruppen benämns oftast Houthier efter deras ledare) och den internationell erkända regeringen i Jemen har visat positiva tecken på att röra sig i en fredligare ritning under året. Under medling av FN:s särskilde sändebud, den svenske diplomaten Hans Grundberg, lyckades parterna komma överens om en vapenvila i april inför den muslimska fasteperioden Ramadan, en vapenvila som också förlängdes två gånger under året. Vapenvilan respekterats överlag av parterna. Den gav civilbefolkningen en andningspaus i en av världens mest utsatta humanitära situationer, och houtiernas attackerna mot Saudiarabien avbröts. Dock genomfördes inte alla de förtroendeskapande åtgärderna som också beslutades. Medan regeringssidan öppnade oljetransporter till Hodeida samt flygtrafik till och från Sanaa, så gav houthierna inte tillträde till staden Taiz, som de kontrollerat sedan ett antal år tillbaka, trots att de förbundit sig att göra detta. När vapenvilan under hösten gick ut återgick parterna inte till fullskaligt krig, även om det fanns oroande tecken på attacker från houthirebellernas sida mot oljeinfrastrukturen. Under hösten och årets slut jobbade medlaren Grundberg vidare med att försöka få till ytterligare förlängning av vapenvilan, samt att koppla den till en bredare politisk överenskommelse i syfte att nå ett förhandlingslut på det blodiga kriget. Det faktum att FN kunnat spela en konstruktiv roll i Jemen är viktigt, inte minst eftersom det visar att Ukrainakrigets spänningar mellan stormakterna inte spridit sig så till den grad att de gjort internationellt samarbete mellan stormakterna i länder som Jemen och andra konfliktzoner omöjligt.

4. Trupptillbakadragandet från Mali

Mali är ett av länderna där jihadistiska väpnade grupper varit som mest aktiva under de senaste åren. JNIM, en gruppering som består av flera olika jihadistiska grupper, med lösa band till al-Quada nätverket, har lyckats bita sig fast i delar av landet. Under året har relationen mellan regeringen i Mali å ena sidan och de västländerna och i synnerhet den forna kolonialmakten Frankrike å den andra försämrats avsevärt. Sprickan med Frankrike, som 2014 tog ledningen i försöken att bistå den maliska staten att militärt trycka tillbaka hotet från jihadisterna, har vuxit sig allt större under året så till den grad att Frankrike i augusti, efter nästan ett decennium av militär intervention tog beslutet att dra sig tillbaka från Mali. Detta följdes under hösten av en rad länders beslut (inklusive Sverige) att dra sig tillbaka från den FN-sanktionerade fredsbevarande operationen (MINUSMA). Dessa tillbakadragande förändrar helt spelplanen i Mali. De ryska legosoldaterna (Wagnergruppen) har kommit att spela en allt större roll och det var bland annat den maliska regeringens beslut att förlita sig på dessa som låg bakom västmakternas beslut att dra sig tillbaka från Mali. Men det var också bristen på demokrati. Efter militärkupperna 2020 och 2021 och den maliska militärjuntans ovilja att genomföra en snabb och ordnad process med återgång till demokratiska procedurer och konstitutionell ordning minskade i grunden Frankrikes och andra västländers tilltro till Mali som samarbetspartner. Jihadisterna har tjänat på det politiska kaoset. I brist på statlig kontroll och fungerande grundläggande samhällstjänster, har de kunnat erbjuda en alternativ samhällsordning, baserad på Sharialagstiftning. Mali och dess grannländer i Sahel har utvecklats till en av de viktigaste fronterna i jihadisters vidare kamp.

5. Slöjupproret i Iran

Sedlighetspolisen i Iran arresterade den 22-åriga Mahsa Jîna Amini för att hon inte bar sin slöja på föreskrivet sätt. När hon senare avled i polisens förvar utbröt massiva folkliga, icke-våldsliga protester. Kvinna, liv, frihet blev upprorets paroll. Kvinnor, många gånger unga kvinnor såsom skolungdomar och studenter stod i frontlinjen för protesterna. Den teokratiska regimen svarade med massiv repression mot protesterna, vilka trots detta spred sig över hela landet. Tidigare väpnade aktörer, inklusive i de kurdiska områdena, anslöt sig till protesterna. När året gick mot sitt slut signalerade Irans regering att de var beredda att överväga ett avskaffande av moralpolisen, något som vissa aktivister bara såg som en skenmanöver för att undvika mer radikala, strukturella förändringar. Upproret har avslöjat regimens fundamentala brist på legitimitet. Iran har under året fått internationella fördömanden och kritik för sin inrikespolitiska politik men också fått kritik på den internationella nivån rörande misslyckanden i försöken att återupprätta ett nytt avtal som kan begränsa Irans utveckling av ett eget kärnvapenprogram. Och Iran har fått kritik för sitt stöd till houtirebellerna i krigets Jemen och framförallt för sitt stöd (genom bland annat drönare) till den ryska invasionen av Ukraina.

6. Taiwankrisen

Högnivåmötet med Nancy Pelosi i Taiwan väckte kinesernas vrede under året. Bakgrunden är en ökande spänning i Taiwanfrågan. Den kinesiska ledningen har skickat allt mer aggressiva signaler om att återföreningen mellan Taiwan (dit förlorarsidan i det kinesiska inbördeskriget flydde i krigets slutskede) och fastlandskina inte kan skjutas på en alltför avlägsen framtid. Denna aggressiva signalpolitik har genomförts samtidigt som befolkningen i Taiwan glidit allt längre från Kina. Modellen med ”ett land-två system”, som tidigare fungerat som en tänkbar modell för en fredlig och ordnad samexistens och kinesiskt enande, har förlorat sin trovärdighet efter att Kina kväst demokratin i Hong-Kong och de Kinavänliga ledarna på ön förtryckt fredliga protester och det civila samhället. Den amerikanska hållningen – en strategisk otydlighet – som ett tag tycktes vara i gungning under året, verkade trots allt ligga fast. Kina-USA relationerna har försämrats under året, men tycks mot slutet av året präglas av vissa begränsade framsteg. Trots ökad aggressiva militära aktioner från Kina mot Taiwan, utvecklade sig krisen inte till en regelrätt militär konfrontation, som många befarade.

7. Fredsförhandlingarna i Colombia

Ett av de viktigaste fredsavtalen de senaste åren har varit det i Colombia mellan regeringen och FARC gerillan. Den var en historisk framgång 2016, som belönades genom fredspriset till do Santos. Men fredsavtalet innebar inte att landet blev helt fredligt. En mindre gerillagrupp, ELN, har fortsatt sin militära kamp mot regeringen. Efter flera års försök har dock vissa lovande tecken till nya öppningar för en fredsuppgörelse kunnat skönjas under året. Efter stora folkliga demonstrationer i Colombia vann vänsterkandidaten Gustavo Petro i vårens val och blev landets president, med en ambition att nå ’total fred’ i landet. Förhandlingar är de första officiella sedan 2019. Närmandet mellan Colombia och Venezuela, som ELN använt som en bas, spelar också en viktig roll i att skapa bättre förutsättningar för en möjlig fredsuppgörelse.

8. Inbördeskriget i Myanmar

Konflikten i Myanmar förvärrades under året. I början av februari 2021 genomförde militären en kupp mot den demokratiskt valda ledaren Aung San Suu Kyi. Stora delar av befolkningen gjorde motstånd mot kuppförsöket. Genom en massiv folkliga kampanj av civilt motstånd försökte befolkningen få till stånd en återgång till en demokratisk utveckling. Militärjuntan besvarade dock protesterna med en ökande grad av repression. Den fredsprocess som då fanns i landet, bestående av partiella vapenvilor och förhandlingar mellan regeringen och olika etniska rebellgrupperingar runt om i landet, bröt samman i och med kuppförsöket. Under året har regeringsarméns brutalitet lett till att dessa etniska rebellgrupper i ökande grad slutit upp bakom den demokratiska oppositionen under den s k nationella enhetsregeringen som delvis varit baserad i grannlandet Thailand. Myanmar har hamnat i världens mediaskugga. Och med Rysslands och Kinas uppbackande av militärregimen är det också svårt för andra länder att påverka landet i en konstruktiv riktning. Den regionala organisationen ASEAN har inte lyckats med sina diplomatiska försök under året att få till stånd någon form av diplomatisk eller politisk process som kan återföra landet till en konstitutionell ordning.

9. Kärnvapenutvecklingen i Nordkorea

Nordkorea accelererade kraftigt sina missil- och kärnvapenprogram under året. Kim Jong Un annonserade också en policy att landets kärnvapen kommer att sättas in ”automatiskt och omedelbart” om attacker sker mot landets ledning. Upptrappningen från Nordkoreas sida har mötts av svar från Sydkorea och USA. Med sina tester och den vidare utvecklingen av landets kärnvapenprogram signalerar Kim Jong Un att programmet snart nått en nivå där preventiva insatser från omvärlden inte kommer att kunna slå ut alla landets kärnvapen. Nordkorea har också hotat att återuppta kärnvapentester.

Utvecklingen när det gäller kärnvapen har generellt sett varit mycket negativ under året. Det var många år sedan kärnvapenhotet varit på den internationella agendan på liknande sätt. Rysslands implicita hot att använda kärnvapen och dess flagranta brott mot Budapestavtalet från 1994 (det avtal genom vilket Ryssland garanterade Ukrainas självständighet och politiska suveränitet i samband med att Ukraina lämnade över kontrollen av landets kärnvapen till Ryssland eller kalla krigets slut) har varit den främsta orsaken till att kärnvapenhotet ökat.

10. Upptrappningen i Östra Kongo

En oroande upptrappning av våldet i östra Kongo (DRC) har skett under året. I slutet av förra ret återuppstod en tidigare besegrad rebellgrupp, M23, som under året erövrat territorium och befäst sin position. M23 är dominerat av tutsier, som var den etniska grupp som utsattes för folkmordet i grannlandet Rwanda 1994. Och det är Rwanda (och troligen också Uganda) som på goda grunder anklagas att ligga bakom M23 (något som Rwandas president Paul Kagame häftigt förnekar).

Den interna konflikten i DRC är därmed intimt sammanblandad med den mellanstatliga rivaliteten mellan DRC och Rwanda. FN-styrkan på plats (MONUSCO) som verkat där i två decennier får allt svårare att klara av hotet från M23. President Tshisekedi har blivit allt mer kritisk mot FN-styrkan eftersom den inte kan hålla M23 stången Därför har presidenten istället i ökande grad förlitat sig på militär assistans från grannländerna i The East African Community (EAC) minus Rwanda, dvs Burundi, Kenya, Sydsudan, Tanzania och Uganda.

Situationen i östra Kongo har länge varit instabil. Över 100 väpnade grupperingar och milisgrupper verkar i området, och har gjort situationen osäker för civil befolkningen. Konflikterna handlar om etniska motsättningar, grannländers försök att skaffa sig ökat inflytande i regionen, men framförallt om kontrollen över och profiten från naturresurser såsom guld, kakao och, sällsynta jordartsmetaller, som kan exploateras utan kontroll och hänsyn till människors liv och hälsa. I botten av konflikten ligger frånvaron av den kongolesiska staten, inklusive en fungerande kongolesisk militärorganisation med integritet och respekt för civil befolkningen i de östra delarna av jättelandet DRC. Den frånvarande staten har skapat ett vakuum som grannländer, med hjälp av lokala militanta grupper, har kunnat utnyttja.

 

Isak Svensson, professor vid Institutionen för freds- och konfliktforskning, och forskningsledare i Working Group on Negotiations inom Alva Myrdal Centre for Nuclear Disarmament vid Uppsala Universitet.

Redaktör: Gerd Johnsson-Latham

Tillägg: Lördagen den 17 december publicerar Mänsklig Säkerhet ytterligare en text denna vecka, av professor Ove Bring; om varför Putin och andra startar krig..