ANALYS Turkiets tidigare militära operationer mot den syriskkurdiska milisen YPG i norra Syrien har gått hand i hand med politiska framstötar för att få Nato att terroriststämpla gruppen. Det har hittills misslyckats, främst på grund av USA:s motstånd och vetskapen om YPG:s betydelse i kriget mot terrorgruppen IS. Men när nu president Erdoğan planerar en ny invasion av norra Syrien försöker han göra Sverige och Finland till murbräckor för att få länder inom försvarsalliansen Nato att dra åt tumskruvarna mot YPG.
En känsla av påtvingat främlingskap infann sig hos många svenskkurder i somras när Magdalena Anderssons S-regering, tillsammans med Finland, ingick en trepartsöverenskommelse med Turkiet vid Natotoppmötet i Madrid. De båda nordiska länderna förband sig att inte stödja syriskkurdiska PYD/YPG, att häva restriktionerna för vapenexport till Turkiet samt att beakta Ankaras krav på utlämningar. Eftergifterna syftade till att få ett turkiskt godkännande av de nordiska ländernas Natoansökan. Men president Erdoğan ger inget gratis. Han har istället passat på att vrida om kniven lite till. Han är skicklig på att identifiera motpartens svagheter och använder dem till att pressa fram ytterligare eftergifter. Motsvarande läsning av Erdoğans ledarstil tycks inte ha gjorts i Stockholm eller Helsingfors trots att det är väl känt att Turkiet har använt sig av både gisslandiplomati – gentemot exempelvis Tyskland och USA – och utpressningsförsök gentemot övriga Natoländer för att få dem att böja sig för turkiska prioriteringar. President Erdoğan ger bara efter för den han uppfattar som starkare.
Svenska eftergifter oroar
Många svenskar med bakgrund i Turkiet och dess grannländer vittnar om att de blev skakade över den förra S-regeringens eftergifter åt Ankara: ”Turkiet har lyckats tysta svenskar på alla nivåer, även politiker”, säger en svenskkurdisk källa som vill vara anonym men som samtidigt beskriver hur ”diasporakurder” som har bott i Sverige i 30, 40 eller till och med 50 år känner sig oroliga och besvikna. ”De frågar sig varför Sverige gör dessa eftergifter mot Turkiet, istället för att stå för en politik”, säger han.
Denna källa, som levt i Sverige sedan mer än ett kvartssekel, har med åren börjat se sig som mer svensk än kurdisk. Men juniavtalet i Madrid rubbade hans självbild. ”Plötsligt är det som om vi inte var en del av det här landet. Nu känns det som om vi är ’bara kurder’ och som om någon jagar oss. Mina barn frågar mig: Pappa, ska de skicka dig till Turkiet?”
Tidigare var Sverige känt för sitt stöd för ett turkiskt medlemskap i EU, samtidigt som svenska regeringar varit tydliga i kraven på att mänskliga rättigheter måste efterlevas. Sveriges riksdag stod också enig bakom beslutet att stoppa all vapenexport till Turkiet efter landets invasion i norra Syrien 2019. Två år senare tog Ann Linde (s), då utrikesminister, emot Ilham Ahmad, kvinnlig ledare för det kurddominerade regionala självstyret i nordöstra Syrien. Linde framhöll då att det kurdledda självstyrets råd, SDC, borde inkluderas i samtalen om Syriens framtid och betonade att Sverige hade ”en tät relation till självstyret”. Nu när kritiken har tystnat och Socialdemokraternas kontakter med de syriskkurdiska ledarna har svalnat är det många som inte tycker sig känna igen partiet.
Billström beskriver Turkiet som en demokrati
Andra påpekar att Fredrik Malm och Gulan Avci från Liberalerna inte som förr uttalar öppen kritik mot Ankara. I Moderaterna förklarade partiets utrikespolitiska profiler i oktober 2021 att Turkiet inte hör hemma i EU och att det auktoritära landets ”söndra- och härska-metoder” är oacceptabla. Nu viftar den M-ledda regeringen bort alla tveksamheter gentemot Ankara. Utrikesminister Tobias Billström (M) beskriver Turkiet som en demokrati, till skillnad från Europarådets Venedigkommission och Freedom House. Billström går också ett steg längre än den trilaterala överenskommelsen från Madrid genom att beskriva den syriskkurdiska milisen YPG, Folkets försvarsenheter, som tvivelaktigt och vilja ta avstånd från organisationen – till skillnad från USA som samarbetar militärt med YPG i norra Syrien och som snart får besök av Ilham Ahmed i Washington där hon väntas träffa en vice utrikesminister, amerikanska UD och kongressledamöter.
Om Sverige, som traditionellt visat öppenhet för kurdiska frågor, ändrar kurs, kan andra göra europeiska länder göra detsamma. Men det som oroar kurder i Sverige och Mellanöstern vänds till förhoppningar i Ankara. Efter den svenska omsvängningen ökar president Erdoğans chanser att få enskilda Natoländer att följa Billströms exempel genom att ta sin hand från YPG – trots att milisen gav mer än 10 000 liv i kampen mot terrorgruppen IS och sedan flera år vaktar lägren med tiotusentals misstänkta jihadister och deras familjemedlemmar.
”Sveriges hållning amatörmässig”
En diplomatisk källa från ett Natoland, som följt hur statsminister Ulf Kristersson har försökt blidka president Erdoğan, kallar den svenska hållningen i förhandlingarna för ”amatörmässig”. Turkiska bedömare som jag talat med förvånas över att Sverige låtit sig ”förödmjukas” genom att i praktiken stå med mössan i handen i Ankara och böna och be om ett ja till svenskt Natomedlemskap.
Erdoğan, en mästare på politisk dramaturgi och härskartekniker, använde Kristerssons besök i Ankara för att visa upp sig själv som nationens starke ledare. Dramaturgin gick ut på att visa en svensk statsminister som fick ödmjuka sig inför en stolt, regional stormakt som Turkiet. Men några garantier för en ratificering av Natoansökan ville autokraten i Ankara inte bjuda den svenske lärlingen i utrikespolitik på. Erdoğan lyckades istället regissera Kristerssons besök till ett skådespel där han själv spelade huvudrollen som den bistre husfadern, flankerad av en hedersvakt i kostymer från turkiska styren genom tiderna. Det var länge sedan Erdoğan ställde upp soldater i sådana dräkter vid ett utländskt besök, noterar turkiska bedömare, men gentemot Sverige passade han på. Det ingick i dramaturgin.
Till skillnad från andra Natoländer skiljer inte Turkiet mellan YPG och det även i omvärlden terroriststämplade PKK. Samtidigt är frågan om vem som är terrorist i många fall är tänjbar, även i Turkiet. Fram till mitten av 2010-talet reste Salih Muslim, tidigare ledare för YPG:s politiska gren PYD (Demokratiska unionspartiet) till Turkiet för att förhandla. Det var innan Turkiet terroriststämplat honom och YPG/PYD. Salih Muslim, som studerade till kemiingenjör i Istanbul som ung, talar flytande turkiska. Det underlättade i förhandlingarna.
Spektakulär evakuering av historisk grav
En spektakulär förhandligsrunda gällde evakueringen av en historisk gravplats i norra Syrien, mausoleet efter det osmanska rikets anfader, 1200-talets Süleyman Shah. Platsen, belägen några mil söder om gränsen, betraktades av Turkiet som suveränt turkiskt territorium efter ett avtal från 1921 mellan Turkiet och dåtidens franska mandatmakt i Syrien. Men i början av 2015 hotades mausoleet och dess turkiska vaktstyrka av IS-jihadister. För att flytta soldaterna och kvarlevorna till en säkrare plats nära gränsen behövde turkisk militär fri lejd. Det förutsatte att de kom till tals med YPG som då var i strid med IS. Länken till YPG blev Salih Muslim. Och insatsen, kallad Operation Shah Eufrat, lyckades.
Under en februarinatt 2015 korsade en turkisk militärkonvoj med 57 stridsvagnar, 37 andra pansarfordon och 572 soldater gränsen till Syrien vid staden Kobanî för att evakuera 38 turkiska soldater samt flytta Süleyman Shahs kvarlevor. Den turkiska arméledningen förnekade tyst diplomati med YPG, men turkiska journalister framhöll Salih Muslims roll som förhandlare och kallade honom för insatsens ”osjungne hjälte”.
Den turkiska statens attityd hårdnade emellertid efter det att YPG, med stöd av USA, kunde erövra alltmer territorium från IS för att till sist ta deras sista utpost i Syrien 2019.
”Efter att först ha varit i Turkiet som deras gäst var det inte särskilt trevligt att bli kallad för terrorist av samma land”, kommenterade Salih Muslim den turkiska omsvängningen när jag intervjuade honom i Stockholm för några år sedan.
I europeiska huvudstäder har han varit en flitig besökare. Turkiet har fått nej när de begärt honom utlämnad. Men i februari 2016 var det nära att ske, när den syriskkurdiske ledaren gästade Prag. Efter Ankaras begäran om utlämning greps han på sitt hotellrum av tjeckisk säkerhetstjänst och fördes med hängfängsel till en domstol. ”Ett plan stod redo att lyfta med honom från Prag, men USA stoppade det”, berättar en välinformerad källa. Frisläppandet ledde till att Turkiet hotade sin Natoallierade Tjeckien med ”räkenskapens dag”– en attityd som varje europeiskt land, som inte böjer sig för Erdoğan, måste ta med i beräkningen.
Erdoğan fruktar eftergifter till syriska kurder
Under lyckligare omständigheter hade USA kanske kunnat förmå Turkiet att hålla konstruktiva samtal med sina kurdiska grannar. Turkiet har lärt sig att leva med det erkända kurdiska självstyret i norra Irak – vilket har blivit en betydande exportmarknad för turkiska företag och en länk för oljeexport till den turkiska Medelhavskusten. Om Ankara kan leva med en federal lösning i norra Irak borde det vara möjligt även i en framtid i norra Syrien – om det en dag går att bryta Assadregimens och Rysslands motstånd mot detta. Men kruxet är att varje tanke på erkänd federation i Syrien skulle få en smittoeffekt i Turkiet, där kurderna är långt fler till antalet. Det är därför president Erdoğan fruktar varje eftergift till syriska kurder.
Samtidigt finns en uppfattning inom Natosystemet, inte minst i Washington, att Turkiet är en Natomedlem à la carte, som bara väljer de frågor som faller landet i smaken. Turkiet vägrar delta i sanktionerna mot Ryssland. Och 2020 försökte Turkiet stoppa alliansens försvarsplaner för Baltikum och Polen om inte Nato terroriststämplade YPG. Så skedde inte. USA höll emot utpressningen den gången. På liknande sätt försökte Turkiet först stoppa utnämningen av Anders Fogh Rasmussen till Natos generalsekreterare 2009. Även den gången fick Turkiet ge med sig.
Men när nu Nato är upptaget av Rysslands aggressionskrig i Ukraina försöker Erdoğan använda Sverige som murbräcka inom försvarsalliansen – vilket passar hans planer på en ny invasion av norra Syrien.
Bitte Hammargren
Bitte Hammargren är journalist, författare, Turkiet- och Mellanösternanalytiker och senior associerad medarbetare på Utrikespolitiska institutet. Åren 2001–2012 var hon Svenska Dagbladets korrespondent för Turkiet och Mellanöstern. Åren 2018–2020 var hon säkerhetspolitisk analytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI.
Hon tilldelades Publicistklubbens stora pris 2008 och Arguspriset för humaniora 2017. Hon är författare av boken ”Gulfen: en framtida krutdurk” (Leopard förlag, 2014, med en uppdaterad utgåva 2015).
Hon har följt händelseutvecklingen i Mellanöstern sedan tonåren på 1970-talet, och är flitigt förekommande som föreläsare och kommentator i olika sammanhang.
Mer information finns på sajten bittehammargren.com
Redaktör: Lotta Schüllerqvist
Lämna ett svar