Förtrycket mot uigurerna i Xinjiang 

ANALYS FN:s organ för de mänskliga rättigheterna, the United Nations High Commissioner for Human Rights, OHCHR, skrev i en rapport i augusti i år att det begåtts ”allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna” mot uigurerna och ”andra, övervägande muslimska folkgrupper” i Xinjiang. Det är också där som nu protesterna mot Covidrestriktionerna är som starkast.

Kinas totalitära restriktioner  mot Covid-19 har fått våldsamma konsekvenser över hela landet, och förstärkts av bilder från fotbolls-VM som spritts i vissa kretsar genom VPN-konton och visat att knappt någon i fotbollspubliken burit mask.

Protesterna mot restriktionerna har varit särskilt kraftfulla i Urumqi, huvudstad, i den västliga autonoma regionen Xinjiang, där uppretade folkmassor stormat ut på gatorna för att visa sitt missnöje efter att tio människor på grund av utegångsförbudet dött i en lägenhetsbrand. Videor på sociala medier visar folk med som med knutna nävar skriker mot poliser och på väg att storma vad som ser ut som en regeringsbyggnad. Sådana scener är inte unika i Kina, där missnöjet mot nolltoleransen och ständiga nedstängningar av hela samhällen växer. Men att det sker i Xinjiang är extra känsligt. Av områdets omkring 25 miljoner invånare är drygt hälften muslimer och de har länge varit upproriska mot det kinesiska centralstyret.

Xinjiang bara i närtid erövrat av Kina

Uigurerna, den allra största muslimska gruppen i Xinjiang, är ett turkiskt folk och de föredrar att kalla området för ”Östturkestan”. Landet styrdes av skilda lokala herrar fram till 1884, då Kina erövrade det och etablerade en provins som fick namnet Xinjiang, eller ”den Nya Gränsen”. Men det avlägsna området förblev under svag central kontroll och även efter det kommunistiska maktövertagandet 1949 förklarades Xinjiang vara en autonom region i den nya folkrepubliken. Det är senare försök, i synnerhet under Kinas nuvarande, hårdföre president Xi Jinping, att utplåna den uiguriska identiteten som orsakat missnöje. Den kinesiska staten har svarat med att spärra in hela samhällen i interneringsläger, tvinga män att raka av sig skägget, att sluta dricka sprit och äta fläsk — allt för att förnedra dem och deras religion.

Enligt rapporter från organisationer som Human Rights Watch förekommer systematisk tortyr, tvångsarbeten och, mot kvinnor, sexuella övergrepp. Påtvingade aborter och steriliseringar förekommer och andelen uigurer bland befolkningen har under senare år minskat även på grund av migration från andra delar av Kina. Xi vill med alla medel göra Xinjiang ”mer kinesiskt” och det är en politik som även drabbat andra etniska minoritetsområden som Tibet, där skolorna lär barnen att deras land alltid tillhört Kina.

Jurister talar om brott mot mänskligheten och folkmord

Det är oklart hur många uigurer och andra muslimer som kazaker och kirgiser som sitter i interneringsläger, men Adrian Zenz, en tysk antropolog som fått tillgång till interna kinesiska polisrapporter och gjort dem tillgängliga för allmänheten, menar att det rör sig om minst en miljon, kanske en och en halv miljon. En internationell tribunal bildad i London 2020 och ledd av den ansedde brittiske advokaten Sir Geoffrey Nice, går betydligt längre än FN-rapporten och hävdar att Kina är skyldig till brott mot mänskligheten som är så allvarliga att de kan beskrivas som folkmord. Det menar också Nijat Turghun, talesman för de omkring tvåtusen uigurer som bor i Sverige: ”FN-rapporten är kritisk, men inte så fördömande som den borde vara. Den misslyckades med att definiera Kinas brott som utan tvekan är ett folkmord”.

Kinas starka ställning och handel stoppar internationell kritik

Problemet, menar Nijat Turghun, är det starka inflytande som Kina har i FN och många av dess medlemsstater. Även muslimska änder som Saudiarabien och Pakistan, som inte brukar dra sig för att fördöma övergrepp mot muslimer i andra länder, har intaget en helt annan inställning till uigurernas lidande. Bägge länderna har nära handelsförbindelser med Kina och samarbetar även på det militära planet där de tillsammans tillverkar missiler. Under ett besök i Kina 2019 sade den saudiske kronprinsen Mohammed bin Salman, landets de facto ledare, till sina värdar: ”Vi respekterar och stöder Kinas rätt att vidta åtgärder mot terrorism och extremism för att skydda den nationella säkerheten”. Saudiarabien uttalade även sitt stöd för Kinas Xinjiang-politik i två brev till FN 2019 och 2020.

Den förre pakistanske premiärministern Imran Khan sade i en intervju med CNN i februari i år att situationen i Xinjiang ”inte är som den skildras i västerländska medier”. Kina är Pakistans största vapenleverantör och närmaste allierade och i den gamla konflikten med Indien. Och knappast förvånande har Ryssland ställt sig bakom Kina. I en intervju med den amerikanska närverket NBC News i juni 2021 sade den ryske presidenten Vladimir Putin: ”Jag har träffat uigurer på mina resor till Kina, och jag försäkrar er åtminstone vad jag hörde med mina egna öron, att de på det hela taget välkomnar de kinesiska myndigheternas politik på detta område. De anser att Kina har gjort mycket för de människor som bor i den här delen av landet sett ur ett ekonomins perspektiv, Kina har höjt den kulturella nivån, och så vidare och så vidare.”

Kina hävdar att de bekämpar terrorism…

Den officiella, kinesiska versionen är att lägren är till för att ”utbilda” uigurer i olika yrken och andra för att de inte skall bli ”terrorister”. En talesman för Kinas delegation till EU sade i juni i år: ” Xinjiang-relaterade frågor handlar i själva verket om att bekämpa terrorism, extremism och separatism, inte om mänskliga rättigheter eller religion.” Propagandaresor för utländska journalister har arrangerats och i vissa fall har det lyckats. Nu senast i september bjöds en grupp på elva journalister från den före detta portugisiska enklaven Macao på en resa till Xinjiang och en av dem skrev i den engelskspråkiga dagstidningen Macao Post: ”Resan var de lokala journalisters uttryck för solidaritet med folket i Xinjiang vars region har blivit förtalad av exilseparatister och anti-Kina politiker i väst allt för länge”.

Nijat Turghun menar att den typen av arrangemang är ”typisk för en auktoritär regim som Kina, men tyvärr för Kina finns obestridliga vittnesmål och rapporter som bevisar att det förekommer folkmord mot uigurerna och andra folkgrupper”. OHCHR säger också att deras rapport är ”baserad på en rigorös granskning av dokumentärt material som för närvarande är tillgängligt, med dess trovärdighet bedömd i enlighet med standardmetoden för mänskliga rättigheter”. Sådana slutsatser från FN väger lite starkare än de intryck en grupp journalister fick på en mutresa till Xinjiang.

Bara västlig kritik mot övergreppen

Men problemet kvarstår: förutom FN så är det bara EU, USA, Australien, Nya Zeeland och Kanada som har fördömt övergreppen i Xinjiang. Det har i sin tur lett till att Xinjiang blivit ytterligare en stötesten i förhållandet mellan Kina och Västvärlden, som på grund av Kinas hot om att invadera demokratiska Taiwan och mer mondäna handelsdispyter är de mest spända på årtionden. Sett i det perspektivet är Kinas framfart i Xinjiang en faktor som kan påverka den regionala och internationella säkerheten.

Nu, i samband med fortsatt hårda Covid-restriktioner har protester mot nolltoleransen brutit ut över hela Kina och blivit politiska med folkmassor som skanderar slagord mot Xi och kommunistpartiet. Men om upploppen i Urumqi blir mer etnopolitiska kan det få långtgående konsekvenser i det nya, komplicerade kalla kriget, som trots förnekanden på alla håll redan är verklighet i dagens värld: Kina och Ryssland på den enda sidan, västvärlden på den andra — och det stora flertalet länder som inte valt sida.

Bertil Lintner, frilansjournalist baserad i Thailand, medverkar regelbundet i Mänsklig säkerhet och skriver bl a för Asia Times. Har författat flera böcker om politik och utveckling i Asien.

Redaktör: Gerd Johnsson-Latham