ANALYS Här publiceras del II av Ove Brings analys av Ukrainakonflikten ur ett folkrättsligt perspektiv. Texten rör krigstribunaler, utvecklingen av krigets lagar, internationell humanitär rätt och Geneve-konventionerna och behandling av civila, soldater och krigsfångar. Dessutom analyseras förbudet mot anfall mot kärnkraftverk, dammar och vallar, skillnader mellan legosoldater och utlänningar som frivilligt strider för Ukraina. Avslutningsvis kommenteras Amnestys rapport om Ukrainas agerande.
En krigstribunal?
Det har framförts förslag om en av FN inrättad krigstribunal som skulle döma Vladimir Putin, in absentia, för brott mot folkrätten. En sådan tribunal skulle signalera att FN-stadgans våldsförbud tas på allvar. Det förutsätter att Ryssland blivit så internationellt isolerat att FN:s generalförsamling kan ta en resolution härom med två tredjedels majoritet. Är detta realistiskt? Ja, kanske.
Ett slut på striderna, även om det inte innebär ett slut på konflikten, skulle ge båda parter en möjlighet till kraftsamling och, i Ukrainas fall, även till återuppbyggnad. Här har EU förbundit sig att hjälpa till. När tiden är mogen för det.
Sedan Ukraina återerövrat territorium i nordöst råder på sina håll i Europa en viss optimism om krigsutgången. EU-kommissionens ordförande, Ursula von der Leyen, uttryckte i ett tal i Strasbourg den 14 september en förvissning om ukrainsk seger. ”Autokrati står mot demokrati”, sa hon, och med Ukrainas mod och EU:s solidaritet kommer Putin att misslyckas och Ukraina och Europa att segra. Eller som hon utryckte det: ”Putin will fail, and Ukraine and Europe will prevail”. Låt oss hoppas det.
Om brott mot krigets lagar
Låt mig då övergå till jus in bello-aspekten, hur har krigets lagar fungerat i praktiken? Ja, vi vet ju att den grundläggande distinktionen mellan det civila och det militära inte har respekterats av de ryska styrkorna. Krigsförbrytelserna har staplats på varandra och civilbefolkningen har blivit lidande. Men hade den folkrättsliga normen om förbud mot anfallskrig åtlytts, så hade vi sluppit uppleva dessa brott mot krigets lagar.
Redan Jean-Jacques Rousseau påpekade i Du Contrat Social (1762) att kriget är en konflikt mellan stater, inte individer. Innebörden härav är att krigshandlingar endast får riktas mot motpartens soldater och militära strukturer, medan civilbefolkningen ska skyddas mot krigets effekter. När krigets lagar utvecklades från och med 1864 genom internationella konventioner i Genève och Haag bekräftades denna princip samtidigt som det slogs fast att de humanitära reglerna är lika bindande för alla parter i konflikten, oavsett vem som är aggressor eller vem som är försvarare. Ukraina är således skyldigt att behandla ryska krigsfångar humant, vilket i allmänhet har fungerat bra, dock med något undantag. Samtidigt vet vi, sedan ockuperade områden i öster befriats, att de ryska styrkorna avrättat och torterat fångar. Den ukrainska Azovbataljonen som försvarade stålverket Azovstal i Mariupol överlämnade sig till slut i rysk fångenskap och hotades med kollektiv avrättning som krigsförbrytare. Enskilda soldater kan åtalas för krigsförbrytelser och dömas om bevisningen i det enskilda fallet är övertygande. Som fallet var med den unge ryske soldat som erkände mord på civila i Butja. Men kollektiva bestraffningar på kvasi-ideologisk grund utan rättegång är naturligtvis uppenbart rättsvidriga.
Ryska order om att skjuta civila
I Butja och på andra ställen har ryska befäl gett order om att skjuta alla civila som kommit i närheten av de ryska styrkorna, så att dessa personer inte senare kan avslöja något om förflyttningar, utrustning och truppstorlek. Andra uppenbara folkrättsbrott från rysk sida har varit missiler och artilleribeskjutning av skolor, daghem, sjukhus, teatrar, civila konvojer och bostadsområden.
De ryska krigsförbrytelserna är på något sätt dubbelt beklagliga eftersom det paradoxalt nog är Ryssland, som förutom Schweiz, är det land som ska tillerkännas äran av att ha startat utvecklingen av krigets lagar.
Det ryska bidraget till utvecklingen av krigets lagar
År 1864 tillkom i Genève en första konvention om ”sårade militärers vård i fält”. Det var inledningen till en rad Genèvekonventioner om humanitärt skydd för dem som stod utanför striderna – sårade, sjuka, krigsfångar och civila. År 1868 inbjöd den ryska regeringen till en konferens i St. Petersburg om skydd för dem som tog aktivt del i striderna – soldaterna, eller kombattanterna som man också brukar säga. Resultatet blev den s.k. St. Petersburg-deklarationen av 1868 som förbjöd vapen som skapar ”onödigt lidande”, det vill säga onödigt i förhållande till de militära behoven.
Därefter följde 1899 års fredskonferens i Haag, återigen på initiativ av Ryssland, en konferens som lade grunden till de s.k. Haagreglerna om kombattanternas krigföring (”combat law”), dvs om humanitära inskränkningar i krigföringen, som kompletterade Genèvereglernas skydd för dem som stod utanför striderna (”protection law”).
När Haagreglerna utvecklades på den andra fredskonferensen i Haag 1907 stod en rysk delegat i förgrunden, Fjodor Martens från Baltikum. Han gav upphov till den s.k. Martens-klausulen om ett övergripande skydd för civila och kombattanter. Klausulen med hans namn har sedan ständigt upprepats i folkrättsliga dokument, senast i 1980 års vapenkonvention. Det ryska bidraget till den humanitära rättens utveckling borde alltså vara en källa till stolthet för den ryska nationen.
Internationell humanitär rätt
Idag använder man i diplomatin inte uttrycket krigets lagar utan talar om ”International Humanitarian Law (IHL) in Armed Conflict”, internationell humanitär rätt i väpnade konflikter. 1977 antogs två tilläggsprotokoll till 1949 års Genèvekonventioner på en diplomatkonferens i Genève.
Om attacker mot kärnkraftverk, dammar och vallar
I Tilläggsprotokoll 1 antogs en artikel om dammar, vallar och kärnkraftverk som är av relevans i det pågående kriget. Det är artikel 56 som förbjuder anfall mot sådana platser om anfallet kan utlösa ”farliga krafter” och åtföljande svåra förluster bland civilbefolkningen. Kärnkraftverket Zaporizjzja ligger på av Ryssland ockuperat område, det står alltså under rysk kontroll även om det fortfarande sköts av ukrainsk personal. De krigförande parterna har återkommande anklagat varandra för omdömeslös beskjutning med risk för en kärnkatastrof. Uppgifter har förekommit att Ryssland fört in tyngre vapen i kärnkraftverket, som då skulle utnyttjas som en sköld för dessa vapen. Ukrainarna förmodas, av flera skäl, inte skjuta på sitt eget kärnkraftverk, även om det genom den ryska vapentillförseln blivit ett militärt mål.
Risken är emellertid att ryssarna börjar skjuta från kraftverket och därmed i ännu högre grad gör det till ett militärt mål. Syftet skulle då kunna vara att provocera ukrainarna till svarseld, som leder till radioaktiva utsläpp. Det vore en klar propagandavinst för Ryssland om Ukraina kan anklagas för en kärnkatastrof. Ett nytt Tjernobyl. Även om ett kärnkraftverk utgör ett militärt mål får det enligt tilläggsprotokollet endast attackeras om det levererar elektrisk ström direkt till motsidans militära operationer på ett avgörande sätt.
Om legosoldater vs frivilliga
En annan artikel i Tilläggsprotokollet (art. 47) rör legosoldater. Ryssland hävdar att utlänningar som anslutit sig till de ukrainska trupperna är legosoldater som kan avrättas efter tillfångatagande. Men legosoldater definieras som sådana endast om de är motiverade av egen ekonomisk vinning och betalas generöst jämfört med andra soldater. De personer från England, Sverige eller andra länder som anslutit sig till den ukrainska armén har gjort det av solidariska/ideologiska skäl och inte för snöd ekonomisk vinning. Men även om de skulle klassas som legosoldater kan de inte avrättas med stöd av folkrätten. De tillerkänns visserligen inte krigsfångestatus, men ska behandlas humant och korrekt i linje med mänskliga rättighetsnormer.
Om Amnestys kontroversiella rapport
Avslutningsvis ska något sägas om en kontroversiell Amnesty-rapport. Den 4 augusti publicerade Amnesty International ett längre pressmeddelande om hur ukrainsk militär utsatt den egna befolkningen för fara genom sin militära taktik. Baser och eldställningar hade i nitton undersökta områden placerats i eller intill civila bostadsområden. Därigenom hade civilbefolkningen utsatts för risken att drabbas av rysk beskjutning. Amnesty åberopade de humanitärrättsliga regler som kräver att stridande parter, så långt som möjligt, undviker att placera militära mål i tättbefolkade områden. Ukraina hade inte vidtagit de försiktighetsåtgärder till skydd för civila som reglerna kräver. Att Ryssland är en aggressor, påpekade man, innebär ju inte att den ukrainska sidan ska gå fri från granskning. (Och detta är ju helt rätt.)
Amnestys rapport möttes av kritik från militärer och folkrättsjurister, mig själv inkluderad (jag var med i ett kort radioinslag). Frågan adresseras i artikel 58 i Tilläggsprotokoll 1. Där sägs mycket riktigt att parterna i konflikten skall ”i möjligaste mån” undvika att förlägga militära mål till platser belägna inom eller i närheten av tättbefolkade områden.
Frågan var vilka alternativ som den ukrainska militären hade? Var det möjligt att placera eldställningar ute på åkrar och ängar i stället för intill huskroppar? Amnesty anförde att det fanns alternativ i täta skogsområden. Men Amnesty hade inte undersökt närmare om dessa alternativ var militärt gångbara. Här hade det behövts militära experter. Det beror ju i varje enskilt fall på de ryska styrkornas placering vilken ställning den ukrainska militären måste inta för att effektivt kunna bekämpa fienden. Den nämnda artikel 58 ger genom formuleringen ”i möjligaste mån” utrymme för att tillgodose militär nödvändighet. Amnesty hade inte särskilt utvärderat den saken i de olika fallen och rapportens slutsatser blev därför generella och onyanserade. Ja, det är inte ofta man har anledning att framföra kritik mot Amnesty International.
Ove Bring, professor emeritus i folkrätt vid Stockholms universitet och Försvarshögskolan. Författare till bl a ”Anfallskrigens argument: konsten att rättfärdiga våld” (2022) samt ”Internationell rätt och moral” (2020).
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham, säkerhetspolitik, mänskliga rättigheter, rättsstat, klimat.
Lämna ett svar