ANALYS Nyligen träffades ledare för knappt 50 europeiska stater i EU-ordförandelandet Tjeckiens huvudstad Prag för att pröva en ny alleuropeisk mötesform utan Ryssland, EPC (European Political Community). Samtidigt möttes mer obemärkt företrädare för drygt 50 stater i Europa, Nordamerika och Centralasien i egenskap av OSSE-medlemmar i ordförandelandet Polens huvudstad Warszawa för årlig genomgång av läget för den ”mänskliga dimensionen” i säkerhetspolitiken.
Vid OSSE-mötet hade Ryssland plats och namnskylt vid bordet men inga officiella företrädare närvarande. Och knappast någon verkade vilja ha ryssarna där.
I Warszawa trängdes i stället civilsamhällesorganisationer från huvudsakligen Central- och Östeuropa längs väggarna i plenisal och vid mötesbord i angränsande seminarierum. Utan uppmärksamhet i medier har de här sedan 1990-talet varje höst en möjlighet att framföra sina analyser, sin oro och sina anklagelser i möte med officiella företrädare för OSSE:s medlemsstater. I internationella relationer är detta ett ganska annorlunda arrangemang, möjligen med vissa likheter hur aktivister bjuds in till FN:s specialkonferenser.
Den europeiska säkerhetsordningen är kastad över ända
Rysslands angreppskrig mot Ukraina har kastat den rådande europeiska säkerhetsordningen över ända. OSSE är överkört. Civilsamhällesaktivisterna i Warszawa höll denna höst inte tillbaka sin besvikelse och vrede över utvecklingen, hävdade bestämt att OSSE förlorat sin betydelse och krävde att Ryssland skulle uteslutas ur organisationen. Här var deras argumentation påfallande likt den uppfattning om att OSSE är dött som allt oftare hörs från lika sammanbitna och besvikna västeuropeiska diplomater och säkerhetspolitiker.
Av rapporteringen från EPC i Prag verkar det inte heller som att OSSE och dess framtid varit föremål för närmare diskussion där. Ändå liknar tankarna bakom EPC påfallande mycket det som var tänkt med OSSE när den tidigare konferensen för säkerhet och samarbete, ESSK, med dess Helsingforsdeklaration från 1975 efter det kalla kriget slut och efter en Parisstadga 1990 omvandlades till organisationen OSSE. Förhoppningen fanns då att Helsingforsprinciperna om att militär territoriell säkerhet, ekonomiskt och socialt samarbete och respekt för mänskliga rättigheter skulle kunna förverkligas och fördjupas i en bred säkerhetsordning och en ny värdegemenskap..
Föreställningen om en europeisk säkerhetsordning blev ändå långvarig
Efterlevnaden av och engagemanget för den säkerhetsordningen har under de gånga 30 åren väl aldrig varit helt konsekvent och föredömligt. Men föreställningen om en gemensam europeisk fredsordning har på något sätt ändå levt kvar. Men inte mer sedan 24 februari i år. Rysslands direkta angreppskrig på Ukraina och uttalade strävan att utplåna det angripna landet som självständig stat uttrycker ett totalt förakt för denna säkerhetsordning.
Bedömningen att OSSE gjort sitt är svår att säga mot. Att organisationens krav på konsensus för att fatta beslut lamslagit verksamheten, stämmer också med olika tvister från de senaste åren kring organisationens budget, tillsättning av höga tjänstemän och arbetet med mänskliga rättigheter.
Men krav på samstämmighet för bestämmande beslut är ju det vanliga i mellanstatliga organisationer, delar av EU undantagna. Och det särskilt i säkerhetspolitik. Både NATO och EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik bygger på att alla ska vara med.
Att vetot i FN:s säkerhetsråd begränsas till fem stadgebundet fastslagna stormakter med särskilt säkerhetsansvar är förvisso svårhanterligt men ändå ett uttryck för samma insikt om nödvändigheten av samsyn (bland tongivande stater) för att kunna göra något mellanstatligt.
Tanken att bortom FN och OSSE samla världens demokratier har bitvis varit stark i USA, inte minst hos Joe Biden innan han blev president. EPC-formatet från Prag häromveckan är en regional variant. Men konsensus är ofta svårt att upprätthålla också bland likasinnade.
Hur stabil är den demokratiska värld som ska hålla samman?
Bakslagen är påtagliga efter alltför många år av demokratisk tillbakagång i alltför många stater. Kriterierna för medlemskap i en demokratisk samhörighet måste kunna formuleras jämförelsevis enkelt. Men det kommer också att krävas kriterier för uteslutning som blir mer komplicerade att konsekvent upprätthålla. Om samlingen i första hand ska gälla att stå emot militära säkerhetshot finns redan NATO. (Att den demokratiska samhörigheten är svår nog där visar den närmast skandalösa pågående konflikten om rättstatens innebörd mellan Turkiet, Sverige och Finland.)
Som global mötesplats för dialog och vissa beslut finns fortfarande FN med de regelbundet återkommande givna invändningar som FN-systemet får leva med. OSSE är faktiskt en regional organisation inom FN-stadgans ram. Med all respekt för EU, Europarådet och NATO skulle också Europa bli fattigare om inte en struktur likt OSSE blir kvar.
Visserligen innehöll OSSE-mötet i Warszawa alltför många malande treminutersanföranden från mer eller mindre relevanta aktivistorganisationer i Östeuropa och Centralasien. Det var sällan upphetsande och kändes alltför sällan riktigt meningsfullt. Många kunde ha utnyttjat sin tid bättre. Det kunde uppfattas som slöseri med både tid och pengar, medan soldater och civila dödas i fruktansvärd förödelse i Ukraina.
Men i detta omskakade Europa hade de faktiskt under sina tre minuter ordet. De kunde höras och synas. Annars bortglömda centralasiater kunde påminna om att de också ska inräknas i den europeiska säkerhetsordningen och besvärliga azerbajdzjaner och armenier fick möjlighet att visa på den djupaste misstro och de skrämmande låsningar som präglar södra Kaukasus.
Arbetsformer inom OSSE måste förnyas och i vissa frågor kan en organisation som OSSE nu bara övervintra. Men den får inte försvinna. Att mötet i Warszawa kunde genomföras som ett initiativ från ordförandelandet Polen, i stället för formellt OSSE självt, visar på utvecklingsmöjligheter. För valobservationer och övervakning av konfliktområden måste det också fortsatt gå att finna vägar inom eller utanför OSSE.
Förvisso avgörs just nu framtiden för Europas säkerhetsordning på slagfälten i Ukraina. Att det blivit så är en tragedi för Europa och en skam för det europeiska säkerhetssamarbetet och OSSE. Vi kan både hoppas på och bäva för vad som kan komma framöver. Men tänk på att bevara, inte förakta, de mötesplatser som med alla sina begränsningar kan kasta ljus över krisområden och människor som annars skulle vara helt borta i storpolitiken.
Och på Warszawamötets sista dag kom beskedet från den norska Nobelkommittén i Oslo att delar av det östeuropeiska civilsamhället, just då på plats hos OSSE, i all dess bräcklighet och sårbarhet får årets fredspris för sin svåra kamp mot krig och för demokrati och mänskliga rättigheter.
ANDERS MELLBOURN, ansvarig utgivare för Mänsklig säkerhet och ordförande i det svenska OSSE-nätverket
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham
Lämna ett svar