ANALYS. Robert Mugabe, Daniel Ortega och Isaias Afwerki är exempel på befrielseledare som förvandlats till maktfullkomliga despoter. De har med hårda metoder hållit sig kvar vid makten under lång tid. Lars Gunnar Erlandson har mött några av dem.
1980 var ett märkesår i södra Afrikas historia. Rhodesia blev Zimbabwe och var ett i raden av flera afrikanska länder som efter gerillakrig kunde uppnå frihet. Robert Mugabe – den marxistiske gerillaledaren som suttit tio år i fängelse – blev premiärminister i en koalitionsregering. När författningen ändrades 1987 lät Mugabe utse sig till president.
1984 när jag var jag på reportageresa i Zimbabwe fick jag tillfälle att besöka parlamentet i Harare. Under de första åren av självständighet hölls val utan omfattande valfusk. Den vita minoriteten var ännu en viss maktfaktor. På en av bänkarna kunde jag se Ian Smith sitta. Han var en erfaren vit politiker som 1965 klippt banden mellan kolonialmakten Storbritannien och Sydrhodesia och utropat sig till ledare i Rhodesia. Han hade bildat eget i ett land som då hade 200 000 vita invånare och fyra miljoner svarta. I 15 år fick han styra innan befrielsekampen ledde till att majoriteten erövrade makten.
Ian Smiths tid i parlamentet under Mugabes ledning skulle snart vara till ända. Ian Smiths konservativa parti hade tilldelats 20 platser i parlamentet. Mugabe slängde ut dem 1987. Det var ett av flera steg som förde Zimbabwe bort från de demokratiska ideal som proklamerades vid självständigheten. Värre skulle det bli.
En maktfullkomlig despot
Robert Mugabe som efter hand kallade sig pragmatisk socialist är långt ifrån den ende folkhjälten eller den enkle soldaten som förvandlats till en maktfullkomlig despot. Vi finner dem runt om i världen. Men Mugabe har på något sätt blivit symbolen för vägen från befrielseledare till despot. Några av dem som följt samma mönster har jag träffat under mina resor som utrikesreporter och korrespondent för Sveriges Radio. En gemensam nämnare för politiska ledare som samlat all makt kring sin egen person är ett långt maktinnehav. Mina möten har skett tidigt i deras karriärer, då de ännu kunde suga på frukter av en revolution som i Nicaragua eller av att nyligen ha kunnat avbryta ett fatalt politiskt självmord som det Pol Pot-regimen stod för i Kambodja.
Åter till Zimbabwe och Mugabe. Redan 2003 skrev Samanta Power en längre detaljerad artikel i The Atlantic med rubriken ”How to kill a country”. (Hon började sin karriär som journalist, blev politiker, USA:s FN-ambassadör och är nu chef för USA:s biståndsmyndighet USAID.) Hon gav tydliga exempel på den misslyckade jordreform som Mugabe genomfört och på hur han genomförde godtyckliga gripanden av representanter för den politiska oppositionen. Några år in på 2000-talet ledde vanstyret till massvält och en svår koleraepidemi. De val som hölls omgavs av fusk. Den zimbabwiska valutan förlorade sitt värde. I EU-parlamentet talades det 2008 om att i Zimbabwe rådde ”den mest skamliga och beklagansvärda situationen på den afrikanska kontinenten”.
Hur kunde det bli så? Mugabe var alltför upptagen av sin egen maktposition. Han ägnade mera kraft åt att misskreditera och jaga oppositionella än åt att utveckla landets potential. Utstuderad repression var ett sätt att befästa makten. Han levde lyxliv när fattigdomen ökade, han samlade en skara ja-sägare utan politiska kvalifikationer i sitt kansli. Mugabe avsattes som president 2017 vid 93 års ålder. Han hade då styrt Zimbabwe i 37 år. Han avled 2019. Efterverkningarna av Mugabes vanstyre kommer att plåga Zimbabwe under lång tid.
Hun Sen var en av de röda khmererna
Kambodjas mångårige ledare Hun Sen kanske inte kan leva upp till epitetet som befrielsehjälte även om han var en viktig kugge i kambodjanernas kamp mot USA som soldat i Pol Pots röda khmerer innan han bytte sida och lät sig styras av Vietnam. Han blev politiker som mycket ung och bekände sig till parlamentarism i början av sin karriär – och på papperet gör han det fortfarande. Den 70-årige Hun Sen är efter mer än 35 år som premiärminister (avbrutet av några år då han var i opposition men ändå hade ledande poster och dessförinnan tio år som utrikesminister) en av de politiska ledare i världen som suttit längst på sin post. Och som med högst tvivelaktiga metoder lyckats säkra sin fortsatta maktposition.
1980 besökte jag Kambodja några månader efter att skräckregimen som leddes av Pol Pot hade besegrats av vietnamesiska styrkor. Kambodja blev i praktiken under flera år framöver en vietnamesisk marionett. Jag sökte upp landets utrikesminister, i praktiken alltså tillsatt av Vietnam. Hans namn: Hun Sen. Han var 28 år men redan militärt erfaren efter flera år i fält. Som politiker var han däremot oerfaren men självsäker redan då. Samarbetet med Vietnam är viktigt sa han. Vi behöver stödet för det hot som finns från USA och Kina. (Vietnam angreps av Kina 1979 efter Vietnams attack mot Kambodja som ledde till de röda khmerernas fall). I motsats till Vietnam som är en kommunistisk enpartistat har Kambodja bekänt sig till parlamentarism. Hun Sen beskrevs i sin ungdom som en trogen marxist-leninist. I dag är han närmast att betrakta som en enväldig populistisk konservativ nationalist. Ju längre tiden gått desto mera despotisk har Hun Sen blivit. Av opponenter har han anklagats för att vara ansvarig för mord på politiska motståndare. Korruptionen är utbredd i landet. De val som genomförs är knappast mer än skådeprocesser genom att oppositionen förbjudits eller tystats. Enligt organisationen Global Witness har Hun Sen under sina 35 år vid makten lyckats blir mångmiljardär. Han har gett en av sina söner en framskjutande politisk position och själv låtit förstå att sonen skulle kunna vara en lämplig arvtagare till att leda Kambodja.
När jag gjorde en resa i Kambodja 2003 hade Hun Sen förbjudit sin främste opponent Sam Rainsy att kandidera i det kommande valet. Han har senare omväxlande fängslats, benådats, förbjudits att bedriva politisk verksamhet . Enligt Freedom House var det senaste valet 2019 ett ”prov utan värde” genom att det inte fanns några egentliga alternativ till Hun Sens parti.
Tidigare har jag i dessa spalter i samband med det riggade val som Nicaragua höll hösten 2021 beskrivit hur den nicaraguanske gerillaledaren Daniel Ortega förvandlats. Han styrde Nicaragua auktoritärt i samarbete med en grupp kommendanter efter sandinisternas revolution från 1979 fram till det val som hölls 1984. Ortega valdes då till president. Han erkände parlamentarismen. Efter att ha förlorat makten 1990 kom han så småningom tillbaka som vald president. Men nu genomgick han en total förändring. Han fängslade opponenter, förbjöd fri press och installerade sin fru som vicepresident. Sammanlagt har Ortega som är 76 år styrt Nicaragua i 26 år. Valet 2021 blev närmast en fars.
Hundratusentals har flytt från Eritrea
Av lätt förklarliga skäl har många i Sverige under ett antal år riktat särskild uppmärksamhet mot Eritrea och dess enväldige ledare Isaias Afwerki. I landet finns enligt Amnesty International tio tusen som fängslats för sina åsikters skull, en av dem är den svensk-eritreanske journalisten och författaren Dawit Isaak, fängslad utan rättegång i 21 år.
Eritreansk gerilla kämpade under 30 år för att uppnå självständighet från Etiopien. Isaias Afwerki var en av soldaterna. Han fick militär träning i Kina som 20-åring 1966. Han blev snart en viktig kugge i befrielsefronten ELF (Eritrean Liberation Front.) Den ursprungliga befrielserörelsen splittrades men Afwerkis roll blev allt mera betydande under gerillakriget. 1991 blev han ledare för den provisoriska regering som befrielserörelsen utropade. När Eritrea fick sin självständighet 1993 framstod Afwerki som den självklare ledaren. Han är nu 76 år och har haft makten i 29 år.
1993 öppnade Afwerki för allmänna val. Ett parlament med huvudsakligen folkvalda medlemmar introducerades, mediefrihet skulle råda. Det såg ut som en ny demokrati hade fötts. Snart kom allt detta på skam. Ett val skulle ha genomförts 1997, men det sköts upp gång på gång och har aldrig hållits. 2001 slog regimen till mot fria medier. Då lyckades några journalister bege sig i landsflykt, ett ännu större antal skribenter fängslades utan rättegång, Dawit Isaak var bland dem.
Det finns en rik katalog på kritik mot Eritreas ledare. I en FN-rapport från 2015 kritiserades Afwerki för att han är ansvarig för upprepade godtyckliga gripanden, tortyr, politiska mord, fängslanden och försvinnanden. Han har mötts av upprepade anklagelser för brott mot mänskligheten. Han beskrivs som paranoid och för att detaljstyra landet.
Ska vi bry oss om att det på långt geografiskt avstånd från oss finns och har funnits despoter som förtrycker sitt folk? Och som samtidigt permanentar sitt maktinnehav? Jo, demokrati, medbestämmande och drägliga levnadsbetingelser bör vara viktiga fundament för en nations uppbyggnad. Finns inte dessa villkor ökar missnöjet som också leder till massflykt.
Eritrea – ett av världens fattigaste länder – befinner sig i topp bland de nationer som förlorar invånare på grund av flykt. UNHCR beräknar att en femtedel av Eritreas befolkning har lämnat landet. Det innebär att en miljon eritreaner har flytt moderlandet under landets relativt korta tid som självständig nation. Av dem är minst hälften – 500 000 att betrakta som flyktingar. Och flykten fortsätter. 
Lars Gunnar Erlandson, Tidigare utrikesreporter och utrikeskorrespondent vid Sveriges Radio.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Redaktör: Lotta Schüllerqvist
Lämna ett svar