Vi lever i tider av krig och miljö- och klimathot där ”ledare” istället för att samtala fastnar i vulgariserade debatter som mer cementerar motsättningar än söker lösningar. Agendan styrs ofta av de som kraftfullast piskar upp motsättningarna. Medier bidrar och spelar upp de mest skamlösa angreppen. Nu behövs hopp och tillit – och MS inbjuder till fler texter om detta.
Hopp kan framstå som naivt och aningslöst; skört i jämförelse med cynism och råhet. Men hoppet kan vara vår tids livlina, en väg bort från hot i form av krig, klimatförändringar och aggressiva, skamlösa ledare.
Hopp behöver kombineras med beslutsamhet och mod att stå upp mot vår egen och andras svartsyn, mot handlingsförlamning och verbalt och fysiskt våld.
Det behövs, för, som Hedi Fried skriver i ”Frågor jag fått om Förintelsen”, så måste vi sätta ner foten i tid för att bromsa den nu pågående gradvisa eroderingen av allas mänskliga rättigheter.
Historien förskräcker, som Geraldine Schwarz belyser i sin utmärkta ”Medlöparna”, om människor som inte betraktade sig som onda men valde att gå med strömmen och snävt se till sina egenintressen.
Inspirationen finns
Världen är ändå full av berättelser om hopp och mod som fostrat oss, förkroppsligade i fantasins hjältar och hjältinnor, som Robin Hood, Ivanhoe och Pippi. Vem glömmer väl någonsin bröderna Lejonhjärtas mod när de lämnade sitt hem och med risk för livet valde att strida mot ondskan?
Dagens verkliga människor drivs också av sådant hopp och mod. Ibland vet vi namnet på dem, som Volodymyr Zelenskyj. Men de flesta är anonyma, som hundratusentals ukrainare, minoriteter och fattiga, trakasserade av korrupta ledare. Hopp och mod är också livsnödvändiga för alla kvinnor som utsätts för våld och hot i sina egna familjer.
Vårt växande välstånd har kunnat sätta hoppet på paus
I vår del av världen har vi sedan andra världskriget tagit för givet att kunna leva i fred, i en rättsstat och med ständig tillväxt.
Men världen förändras – eller rättare sagt: vi har i vår aningslöshet själva förändrat världen, genom levnadsmönster och resursförbrukning som bl a lett till accelererande miljö- och klimathot. Vi lever också i en värld där tilltro till marknaden i hög grad ersatt tron på politiska lösningar och samverkan.
Nu har dessutom vår värld skakats av Rysslands aggressiva, imperialistiska angrepp på Ukraina. Under en kort tid rådde svensk borgfred och samsyn som ledde till vår NATO-ansökan. Men nu tycks kriget träda i bakgrunden för inhemska motsättningar, även på områden där det verkar finnas rimlig samsyn kring lösningar som rörande gängbrottslighet, sjukvård och energipolitik.
Bristen på vuxna i rummen är slående och skyttegravarna grävs allt djupare. Det ena kortsiktiga populistiska förslaget efter det andra lyfts fram av partierna och ges braskande utrymme i medierna.
Hopp ger kraft att hantera hot som krig, klimathot och vulgär politisk debatt
Kriget
Ett halvår in på kriget i Ukraina upplevs hoten mot Sverige inte längre som direkt militära, men kan fortfarande drabba länder närmare Ryssland.
Självklart ska vi fortsätta stödja Ukraina militärt – men också bredare och mer strategiskt även om det svider, både ekonomiskt och i form av energisparande.
Medan EU och länder i Centraleuropa planerar långsiktigt i krigets skugga har svenska politiker mer ensidigt flyttat fokus från säkerhet, krig och klimathot till kärnkraft, plånboksfrågor och väljarnas privatekonomi.
Självklart behöver vi inom landet solidariskt hantera både energiförsörjning och stigande priser men undvika kortsiktig överbudspolitik som både förlänger kriget och förvärrar klimathoten.
Mer hoppingivande och verkningsfullt vore att samråda, tänka strategiskt och med rättvis fördelningsnyckel spara energi. Och som Riksrevisionen diskutera det vettiga i att stora rika dataföretag får el motsvarade Upplands förbrukning närmast gratis för att hantera tjänster i Molnet.
Vi behöver både spara energi och strypa Putins krigskassa och lära oss leva utan rysk gas och olja i EU-regionen. Det är avgörande för säkerhet och demokrati i Europa, utformat solidariskt för att skydda de mest utsatta. Att i detta skarpa läge inte införa krigsvärnskatt för de mest välbärgade verkar helt befängt, men i linje med den politik som förts av alla svenska regeringar i decennier, där ekonomisk politik konsekvent gynnat dem (oss) som redan har mest.
Ett långsiktigt, strategiskt och hållbart tänkande är extra viktigt som plattform när Sverige efter årsskiftet tar över ordförandeklubban i EU.
Klimatförändringarna
År 2022 har världen upplevt svår torka, bränder, översvämningar – som nu i Pakistan – och uteblivna skördar.
För att möta utvecklingen krävs handling, samfällt och individuellt. Teknik kan lösa en del men hoppet ligger i att vi – särskilt vi som har mest – byter spår, bromsar överflödskonsumism och resursslöseri.
Vi kunde det under energikrisens 1970-tal och vi kan det nu.
Människor som kallar sig ledare måste våga ta strategiska, långsiktiga och hållbara beslut, inte flytta problemen någon annanstans och tro att fossilfrihet löser alla problem. År det vettigt med fördubblad elproduktion för verksamhet som vi kan undvara, som servrar som hanterar data vi nu lagrar i molnet?
Och hur klokt är det med många utspridda små kärnkraftverk som kräver gedigen bevakning mot angrepp från (para)militära aktörer eller terrorister? Dessutom; hur länge ska vi mörka att den s k reduktionsplikten där vi blandar i råvara från skogen i våra bilbränslen i likhet med bensin och diesel eldar på koldioxidutsläppen?
Den skamlösa debatten
I tider av kollektiva hot på klimat – och miljöområdet, stor livsmedelsbrist, krig, förtryck och fattigdom borde ledare på global nivå samråda och ta ansvar. Istället marginaliseras FN, både ekonomiskt och rörande vitala avtal, bl a på nedrustningsområdet.
Världen tycks fastlåst i en stormaktskamp – även om det inte alls är givet att ledande stormakter måste riskera krig och konflikter för att uppnå ledarstatus när alternativet är fredlig samverkan.
På både global och nationell nivå eldas skamlösa debatter på av sociala medier, algoritmer och trollfabriker. Det är, som filosofen Åsa Wikforss uppmärksammar, ett hot mot demokratin när nättroll sprider budskap från ett politiskt parti. Nättroll och ”alternativa fakta” förvirrar och underminerar det politiska samtalet och demokratin.
Många svenska politiker som vräker ur sig okvädningsord verkar ha förträngt att skredet ofta börjar med ord som avhumaniserar andra människor, som vid folkmordet i Rwanda, våldet mot rohyingier i Myanmar och antisemitismen i vår egen världsdel.
Det är därför både förfärande och obegripligt att politiska ledare, som den storväxte mannen i kostym från det som kan bli riksdagens näst största parti, enligt ett filmklipp, sparkat döda får och skrattande önskat att de var ”judesvin”.
Filosofen Hanna Arendt säger att vi aldrig får lämna över det personliga ansvaret för världen till andra människor. Hon citeras i Sofia Näsströms bok ”Demokrati: en liten bok om en stor sak”. Näsström varnar för att tro på ”starka” ledare och pekar på den tyske rättsfilosofen Carl Schnitt, en nazist som förkastade demokrati som ”pratmakeri”. Värt att minnas idag, när politiker säger sig vara trötta på ”politiskt käbbel” och utlovar handling.
Vi behöver också rasera myter, som när historikern Magnus Vesterbro i ”Tyrannens tid” visar hur den av vissa så beundrade Karl XII brände kyrkor där hundratals civila sökt skydd. Denne s k ”hjältekonung” både utarmade Sverige med sina brutala krig – och förlorade dem.
Hopp och mod för att vända trenden
Dagens skamlöshet och anspråk på makt till varje pris måste dissekeras, bemötas och ersättas med ett värdigare tilltal, med respekt och förståelse för att inte alla tycker lika.
För ett sådant omtag krävs både insikt och en rejäl portion hopp och mod. Med hopp kan vi trycka tillbaka den egoism som för många ersatt individualism, som är något bra och kan ge oss resning, hopp och mod att agera, både på egen hand och i samverkan med andra. Som bekant har ordet idiot sitt ursprung i grekiskan ”idiotes”, som betecknade dem som bara tänkte på sig själva.
Utmaningarna är stora, men ledarna är inte stora. Vi kan istället få hopp och mod från de hjältar och hjältinnor vi inspireras av. Självklart kan vi också som individer föregå med gott exempel och behandla alla respektfullt och i likhet med Hedi Fried hålla fast vid hopp och mod som fundament i mänsklig samvaro och demokrati.
Gerd Johnsson-Latham
Tidigare verksam på UD, bland annat med nedrustningsfrågor och mänskliga rättigheter, chefredaktör Mänsklig säkerhet.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Lämna ett svar