Tunisien har röstat bort den författning som setts som ett demokratiskt föredöme i arabvärlden, att ersättas med en stark presidentmakt. Arabiska medborgare tror inte längre på demokratins förmåga att bygga en stark ekonomi, lösa problem och skapa säkerhet. Men de föredrar demokratin framför andra styrelseskick och upplevelsen av frigörelse under den arabiska våren går inte att utplåna.
Tunisien – från folkstyre till stark man
Vid folkomröstningen i Tunisien den 25 juli godkändes med stor majoritet en ny författning, att ersätta den som skrevs efter ”sammetsrevolutionen” i det land där den arabiska våren började 2011. Men folkomröstningen bojkottades av flera av de politiska partierna och valdeltagandet var lågt – mindre än en tredjedel av de röstberättigade deltog. En liten minoritet av tunisierna upphävde därmed den författning som hyllats som ett demokratiskt föredöme i arabvärlden för att ersättas med – och återgå till – en stark presidentmakt, i stort sett bevarade fri- och rättigheter men ett svagt parlament och rättssystem. Folkomröstningen drevs fram av president Kais Saied som upplöste parlamentet i juli 2021 och sedan dess har styrt Tunisien genom dekret. Professorn i konstitutionell rätt valdes 2019 som outsider till president; han ger det nya Tunisiens institutioner och politiska elit skulden för den allt sämre ekonomin och den höga arbetslösheten, problem som revolutionen inte har kommit till rätta med och som skapat allt större frustration och besvikelse hos det tunisiska folket. Dess förhoppningar om rättvisa, välstånd och värdighet har kommit på skam och därför har presidentens drastiska åtgärder stöd bland den tunisiska allmänheten, åtminstone inledningsvis.
Värdighetens revolution
Varför följdes inte den arabiska våren av en demokratisk sommar? Var 2022 års folkomröstning i Tunisien spiken i kistan för dess sista överlevande framgångssaga? Den arabiska våren beskrivs ofta som en post-ideologisk revolution, utan ledare och politiska program, en revolution utan revolutionärer, där de drivande faktorerna var ett allt hårdare och fattigare liv under sviktande ekonomier, där auktoritära och repressiva stater dragit sig tillbaka som garanter för befolkningens välfärd. Det var samma förödmjukande erfarenheter av orättvisa och korruption som drev den desperate grönsakshandlaren Mohammed Bouazizi till att sätta fyr på sig själv i Sidi Bouzid i Tunisien i december 2010, den händelse som blev den tändande gnistan för den tunisiska revolutionen och den arabiska våren. En värdighetens revolution som drevs av dem som marginaliserats, med stöd av en elit som samtidigt sökte reformerade institutioner och stadfästa fri- och rättigheter.
Maktens strukturer fanns kvar
Den iransk-amerikanske sociologen Asef Bayat har studerat den arabiska våren i Egypten och Tunisien, dels ovanifrån, ur ett institutionellt perspektiv, dels underifrån, ur vardaglighetens synvinkel. Han beskriver hur internet och sociala media möjliggjorde en ojämförlig social mobilisering av stora grupper, som snarare än att försöka ta kontroll över statens institutioner förväntade sig att de skulle reformera sig själva. Det uppstod en mångfald av nya nätverk och sociala konstellationer samtidigt som de ursprungliga maktstrukturerna fanns kvar, vilket öppnade för deras återkomst, som vi sett i både Egypten och Tunisien och på andra håll i arabvärlden.
Har medborgarna i arabvärlden fått nog av demokratiska experiment med så nedslående resultat som i Tunisien och Egypten? Är det därför tunisierna – om än en minoritet – välkomnar en stark ledare? Så enkelt är det inte, visar en opinionsundersökning av Arab Barometer som publicerades under sommaren.
Demokrati ger en svag ekonomi…
Arab Barometer har undersökt arabers attityder i en rad olika frågor sedan 2006 och kan redovisa tidsserier som täcker hela den arabiska vårens uppgång och fall. Undersökningarna visar att det 2011 fanns förhoppningar om att de politiska och sociala förändringarna skulle leda till ekonomisk uppgång, minskad arbetslöshet och ett drägligare liv. Idag menar en majoritet i sju av nio undersökta länder att demokrati istället leder till en svagare ekonomi. Flest instämmer i Irak och Tunisien med 72% respektive 70%, dvs de två länder som tillsammans med Libanon har genomfört de mest
demokratiska valen i regionen sedan 2011. Sedan följer Palestina (63%) där nationella val ständigt skjutits upp sedan 2006, och Libyen (61%), där två konkurrerande regimer strider om makten och nationella val ännu inte kunnat hållas. Den negativa synen på demokratins förmåga att främja ekonomisk utveckling omfattas av alla samhällsgrupper – unga som gamla, män och kvinnor, fattiga och rika.
I Marocko och Mauretanien tror majoriteten fortfarande att demokrati kan leda till en starkare ekonomi.
…löser inga problem…
Erfarenheterna från den arabiska våren har också minskat medborgarnas tro på demokratins förmåga att lösa problem. Också här instämmer majoriteten i sju av nio länder i påståendena att demokratier är obeslutsamma och oförmögna att upprätthålla ordning och stabilitet. Återigen är det befolkningen i Irak och Tunisien som har det minsta förtroendet för demokratin, en syn som har förändrats dramatiskt sedan 2011 (Fig 1), dvs en period präglad av svikna förhoppningar.
…men är bättre än andra styrelseskick
Men perioden 2011-2021 är inte bara ett besvikelsernas decennium, det är också en period som tycks präglad av ökad politisk mognad och realism. Något har hänt med dem som deltog i upproren. De har upplevt ett emotionellt och kunskapsmässigt skifte som i grunden förändrar perspektiv och tankestrukturer, en ny medvetenhet och upplevelse av det egna samhället, ”en ny upplysning”. Därför är det kanske inte en paradox att en majoritet i alla de nio länderna trots allt anser ett demokratiskt styrelseskick är bättre än alternativen, en syn som förblivit i stort sett oförändrad under hela perioden sedan 2011. I de flesta länderna håller en stor majoritet med om denna syn (Fig 2).
Man tycks hålla med Winston Churchill om att demokrati är det värsta styrelseskicket om man bortser från alternativen. Och kampen för demokrati fortsätter om än inte längre under former som kunde uppfattas som en vågrörelse över hela regionen.
Varje land har sin specifika problematik. I Libanon och Irak handlar det om författningar som bygger på etnisk och konfessionell maktdelning och som står i vägen för reformer som riskerar att rubba maktbalansen mellan olika intressen och grupper. I Sudan har demokratiseringsprocessen sedan 2019 stött på patrull efter militärens återtagande av makten i en kupp i oktober 2021 men motståndet är starkt och oförtrutet trots svåra odds. I alla tre länderna fortsätter strävan efter utvecklade och effektiva demokratiska system.
En kamp utan återvändo
Men arabvärldens djupa politiska, ekonomiska och sociala problem, förstärkta av klimatkrisens allt starkare påverkan, kräver reformer som ännu inte haft förutsättningar att genomföras. Mänskliga rättigheter, demokrati och ekonomisk och social utveckling måste hänga ihop för en hållbar framtid. Trots motgångarna i Tunisien och den övriga regionen handlar det inte om en återgång till den förrevolutionära perioden – upplevelsen av frigörelse går inte att utplåna.
Johan Schaar tillhör Mänsklig Säkerhets redaktion och är medlem av Expertgruppen för Biståndsanalys och Associate Senior Fellow vid SIPRI.
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham
Lämna ett svar