ANALYS Indonesien visar hur ett land kan uppnå både politisk och ekonomisk stabilitet efter att 1997 upplevt ett politiskt och ekonomiskt kaos som likt Jugoslavien hotade att splittra hela det folkrika och utbredda ö-riket. Idag är landet ett föregångsland i fråga om demokrati, i en region där autokrater tar allt större plats, som i Myanmar, Thailand och Kambodja.
För drygt tjugo år sedan tycktes Indonesien stå på avgrundens brant. Den stora finanskrisen 1997 hade drabbat det väldiga öriket hårdare än något annat land i regionen. Regeringsfientliga manifestationer ledde året därpå till att general Suharto, Indonesiens diktator sedan mitten av sextiotalet, tvingades avgå. Men efterträdaren Bacharuddin Jusuf Habibie, en teknokrat, var svag och den korrupta statsapparat han ärvde skakades av skandaler. Många utländska observatörer befarade att Indonesien — ett land med fler än 1 000 erkända etniska grupper spridda över 17 000 öar där avståndet från väster till öster år lika långt som från Stockholm till södra Sudan — skulle rasa samman. Separatiströrelser fanns på flera håll och i den internationella pressen började man beskriva Indonesien som ”ett sydostasiatiskt Jugoslavien i vardande”.
Idag ser bilden helt annorlunda ut. Landet splittrades inte upp i flera mindre stater. Östra Timor fick visserligen sin självständighet ett par år efter en av FN- övervakad folkomröstning 1999, men det var ett specialfall. Som en f d portugisisk koloni ingick inte Östra Timor i den ursprungliga Indonesien utan ockuperades av indonesiska styrkor 1975 och annekterades året därpå. Det stod därför på FN:s lista över territorier som skulle dekoloniseras. Krisen 1997-98 gjorde att den frågan blev mer aktuell och Östra Timor fick till slut sin självständighet.
Aceh på nordligaste Sumatra var en annan oroshärd där en militant självständighetsrörelse varit verksam i flera årtionden. Ledaren, Hasan di Tiro, bodde under många år i exil i en förort söder om Stockholm. Tsunamin 2004 orsakade enorm förstörelse i Aceh med över 100 000 döda och blev en politisk vändpunkt. Katastrofen öppnade Aceh för omvärlden och fredssamtal inleddes vilket ledde till att ett avtal slöts i Helsingfors 2005. Aceh gick med på att stanna kvar inom Indonesien men som en autonom region. Det har i princip fungerat väl utom då lokala sharia-lagar infördes med bestraffningar som offentlig piskning. Till brotten räknas mord och våldtäkt men även spritmissbruk, för- och utomäktenskapliga förbindelser och vissa inte helt specificerade homosexuella aktiviteter. Ett förslag att införs stening avfärdades dock.
Starkt ekonomisk återhämtning och militären på återtåg
Ekonomiskt har Indonesien återhämtat sig med en tillväxt på omkring fem procent om året. Inflationen är låg och arbetslösheten sjönk från 7,07% under pandemins härjningar 2020 till 6,49 2021 och förväntas bli ännu lägre i år. Jordbruket är fortfarande viktigt men landet har också både tung och lättare industri. Men den verkligt överraskande utvecklingen ligger på det politiska planet. Från att i årtionden har styrts av auktoritära regimer där militären spelat en stor roll har Indonesien blivit en fungerande demokrati medan man på annat håll i regionen ser en kräftgång tillbaka från öppna, demokratiska samhällen.
Indonesien har 273 miljoner invånare, långt fler än något annat land i Sydostasien. Av dem är 231 miljoner, eller 86,7%, muslimer, vilket gör att Indonesien även är den muslimska världens folkrikaste land. De flesta är sunni men där finns också shiamuslimer. 11% är kristna, både katoliker och protestanter. Ön Bali är i huvudsak hinduisk och buddhister finns främst bland indonesier av kinesiskt ursprung. Allt detta, och den etniska mångfalden, gör Indonesien till ett unikt experiment med demokrati.
Det första demokratiska valet på årtionden hölls 1999 och ledde till att Abdulrahman Wahid, ledare för en moderat muslimsk rörelse, blev president. Han efterträddes 2001 av Megawati Sukarnoputri, dotter till Sukarno, mannen som ledde frihetskampen mot Nederländerna på 40-talet. Många hade väntat sig mycket av henne, men hon visade sig vara svag och obeslutsam. Indonesien behövde en starkare ledare — och den kom när Susilo Bambang Yudhoyono, en pensionerad armégeneral, vann presidentvalet 2004. Landet var på väg att stabiliseras och trots sin bakgrund inom militären visste han att det inte fanns någon väg tillbaka till det gamla systemet.
Den stora förändringen kom 2014. Indonesien fick då en president som inte kom från någon gammal maktelit: Joko Widono, kallad ”Jokowi”. Hans familj tillverkade möbler och tillhörde medelklassen. Han var begåvad och valdes först till borgmästare för staden Surakarta, sedan som guvernör av huvudstaden Jakarta och till slut landets president. Att han skiljde sig från alla sina föregångare visade sig när han invigdes till president den 20 oktober 2014. Arkarna, ett engelskt popband flög på eget initiativ till Jakarta och höll en konsert utanför stadens nationalmonument. Jokowi själv spelar gitarr och är en stor fan av Led Zeppelin, Metallica och andra hårdrockband. Det är uppenbart att ett helt nytt Indonesien har fötts efter den svåra krisen under slutet av 80- och början av 90-talet.
Men allt är inte väl i dagens Indonesien. Främst på den negativa sidan står det faktum att avskogningen är en av de mest alarmerande i världen. 1950 var 87% av landets yta täckt av djungler och täta skogar. Nu är det under 50%. En stor del sker på öarna Sumarta och Kalimantan (Borneo) dels för timrets skull men också för att ge plats för oljepalmsplantager och odlingar av kommersiella grödor. Pandemin har också drabbat Indonesien hårt med över fyra miljoner fall och minst 142 000 döda. Korruptionen är fortfarande ett stort problem och bland de radikala islamisterna finns flera terroristgrupper.
Och så är det kvinnornas situation: ”Om du är kvinna utanför de större städerna utsätts du sannolikt för diskriminering, sexuellt och könsbaserat våld och ökat obligatoriskt införande av hijab. Om du är hbtq möter du diskriminering, arrestering och till och med eventuellt våld,” säger Phil Robertson från Human Rights Watch till Mänsklig Säkerhet. Och först i april i år avskaffades den obligatoriska ”oskuldstesten” som ogifta kvinnor tvingades genomgå innan de kunde bli poliser eller söka värvning i de väpnade styrkorna.
Gamla hädelselagar finns också kvar och drabbar de som inte är muslimer och polisen och militären är trots förändringarna en maktfaktor. Vad de gör sig skyldiga till i t ex Västra Papua, den indonesiska delen av Nya Guinea där en självständighetsrörelse är aktiv, kan bara beskriver som rent förtryck: ”De plundrar, bränner, plundrar och missbrukar sin makt på ett sätt som bara kan kämföras med militärens framfart i länder som Myanmar”, säger Robertson.
Indonesiens omgivning går dock i mer odemokratisk riktning
Utvecklingen i Indonesien måste också ses i relation till läget i regionen i stort.
De nya säkerhetslagarna i den f d brittiska besittningen Hong Kong har tagit död på yttrandefriheten där. I Filippinerna har Ferdinand Marcos, son till en diktator med samma namn, just vunnit presidentvalet. Ferdinand Marcos den yngre, bättre känd under smeknamnet Bongbong, må vara demokratiskt vald och har deklarerat att han vill bli president för ”alla filippinare”, men för de som är gamla nog att minnas den äldre Ferdinand Marcos långa, auktoritära styre från 1965 till ett folkuppror 1986 drev honom i landsflykt, är det ett illavarslande tecken. I Thailand, där det antogs att militärkupper hörde till det förflutna, har armén avsatt valda regeringar 2006 och 2014. Kambodja, som skulle bli en demokrati efter FN-ingripandet där på 90-talet, har blivit en ren diktatur under premiärministern Hun Sen.
Sammantaget är Indonesiens utveckling mot demokrati hoppingivande
Jämfört med den diktatur som rådde i Indonesien innan omvälvningarna för drygt två årtionden sedan — då oppositionella och journalister kastades i fängelse där de utsattes för tortyr och landets rikedomar kontrollerades av Suharto och hans familj — är framstegen ändock anmärkningsvärda. Och det var ingen som under krisen dagar kunde föreställa sig att det var just det hårt drabbade Indonesien som skulle bli ett föregångsland för demokrati i Sydostasien.
Bertil Lintner
Frilansjournalist baserad i Thailand, skriver bl a för Asia Times och har författat flera böcker om politik och utveckling i Asien.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Fler texter om de ämnen som tas upp i denna text finner du om du klickar på taggarna nedan. Du kan även hitta fler artiklar av denna författare genom att klicka på namnet högst upp på sidan.
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham, klimat och säkerhet; kvinnor, fred och säkerhet.
Lämna ett svar