Utsatthet i ett av världens största flyktingläger, Kakuma i Kenya

ANALYS I ett av världens största flyktingläger Kakuma i Kenya finns mer än 200 000 människor på flykt från bl.a. krig och konflikter i Afrika.  Många är otrygga som kvinnorna i block 13 som är lesbiska eller transpersoner. Stöd till dem hamnar till stor del i mellanhänders fickor och de behöver hjälp att hitta en trygg tillvaro i ett tredje land.

En tredjedel av världens flyktingar finns i Afrika

Över 82 miljoner människor är på flykt i världen varav 30 miljoner i Afrika. Siffran innefattar både människor som flytt till ett annat land och internflyktingar. Sydsudan är det land i Afrika som flest människor flytt från, 2,3 miljoner, främst till Etiopien, Kenya, Sudan och Uganda. Därtill finns 2 miljoner internflyktingar i landet.

Att människor är på flykt är inte bara en följd av krig och konflikter. Naturkatastrofer som torka och översvämningar eller andra klimatförändringar, lokala konflikter med t ex attacker av jihadister eller terrorister, som tvingar människor att lämna sina byar och hem, är andra orsaker.

Kakuma är världens största flyktingläger med mer än 200 000 registrerade flyktingar. Det ligger i Kenya, mitt i öknen och det förvaltas av Kenyas regering och FN:s flyktingorgan UNCHR.  Lägret skapades 1992 av UNHCR och den kenyanska regeringen för att ta emot 23 000 flyktingar från Sudan.

I Kakuma samlas idag folk från olika delar av kontinenten och ett trettiotal språk och dialekter talas. Här finns barnsoldater som har deserterat och saknar föräldrar, hela familjer som flytt från krig som drabbat Afrika. Här finns flyktingar från Sudan, Somalia, Etiopien, Eritrea, Yemen, Uganda, Demokratiska Republiken Kongo och Libyen.

Barnarbete, prostitution, inbördeskrig

På den afrikanska kontinenten finns djupa motsättningar och klyftor inom och mellan länder. Fattigdom, inbördeskrig, barnarbete i gruvor och prostitution gör livet otryggt. Det saknas utkomstmöjligheter, infrastruktur och utbildning som kan skapa en trygg framtid för många afrikaner.

En del försöker söka sig till USA eller Europa för att deras barn ska få en bättre framtid. Men det finns många hinder och svårigheter att ta sig dit. Drömmen om att ge sig iväg och bosätta sig någon annanstans gör att många ger sig i väg med det lilla de äger och hamnar i slavmarknader på vägen.

Många som flyr från grannländer eller andra länder i södra Afrika hamnar till slut ofta i Kakuma i Kenya. Där får de ofta vänta i många år på att bli accepterade som flyktingar.

Lesbiska kvinnor väntar på asyl

I Kakuma finns en särskild avdelning, block 13, där 28 kvinnor och barn väntar på att få asyl i tredje land. De flesta kommer från Uganda och är lesbiska eller transpersoner. Flera av dem är mödrar och har sina barn med sig. Många har flytt från tvångsäktenskap eller incest och många barn i block 13 är födda efter våldtäkter.

Reginah berättar om flykten med sina små barn från en tyrannisk make, en kärlekslös och elak man som ville äga henne helt och hållet. Det var hennes föräldrar som tvingade henne in i äktenskapet mot betalning.

Lucretia, Reginah, Juliet och Annemie får hjälp av utländska enskilda organisationer som sänder dem pengar för att köpa förnödenheter som komplement till UNCHR:s magra ransoner. Ansvaret för flyktingarnas basbehov av mat och kläder är uppdelat mellan Kenya och FN. Men en stor del av hjälpen försvinner i mellanhänders fickor. Det förekommer mycket korruption i lägret. 

Kriget i Ukraina ger lägre prioritet åt Afrika

En grupp internationella advokater som arbetar frivilligt utan arvode försöker få FN att godkänna människorna i block 13 som flyktingar och erbjuda dem att bosätta sig i länder som garanterar dem trygghet.  Den internationella stödgruppen planerar att resa till Genève för att möta UNCHR:s tjänstemän och diskutera situationen i block 13. Men de är skeptiska, eftersom de nu vet att efter kriget i Ukraina och det desperata läge som miljoner ukrainare befinner sig i, har kvinnorna i block 13 hamnat långt ner på skalan av prioriterade behov av stöd.

Det finns starka motsättningar mellan den lokala befolkningen och flyktingarna. Kakuma ligger i en av Kenyas fattigaste provinser och det uppstår regelbundet konflikter mellan flyktingarna och de nomadiska herdarna som bor där sedan flera generationer tillbaka. Kakuma är ofta utsatt för attacker och stölder. Homofobi och fördomar gör livet för dem som bor i block 13 ohållbart.

Attacker, våld och trafficking

John Ssenyonjo kallar sig själv Lucretia och är född som man i Uganda. Men efter ett liv i misär och med trakasserier flydde hen landet och blev FN-flykting i Kenya. Hen bor i avdelning 13 och väntar tålmodigt att på att få möjlighet att etablera sig i tredje land där hen kan leva i trygghet.

Lucretia berättar för journalister om den 21 mars 2021, då en Molotov-cocktail slängdes in i förläggningen. Många dog, bland annat Chriton Atuhwera, som hade arbetat som frivillig vakt och rådgivare till dem som behövde hjälp.

Anonyma attacker har fortsatt och på natten kan ingen söka läkarhjälp eftersom risken för att bli utsatt för våld är stor. Många är rädda att bli utsatta för trafficking och tvingas bli sexuella slavar för olika maffialiknande organisationer som finns i förläggningen och i Kenya.

Jag frågar Reginah vad hon drömmer om. Hon säger “att mina barn ska kunna växa upp och leva i säkerhet”. Hon har begravt ett barn i Kakuma, ett spädbarn som inte klarade av en sjukdom som i andra situationer med tillgång till läkarvård och medicin hade kunnat rädda barnet. Men i Kakuma,  som saknar mycket av elementär vård,  dog Reginahs barn.

Ana Valdés
Ana Valdes är journalist och författare, född i Montevideo. Efter fyra år som politisk fånge kom hon 1978 till Sverige som flykting. Här arbetade hon bl a på Dagens Nyheters kulturredaktion. Efter mer än trettio år i exil återvände hon till Uruguay.

Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.

Redaktör: Carin Wall, Afrika, fredsbevarande.