ANALYS Rysslands invasion av Ukraina har skapat ett svårt dilemma för Israel. Å ena sidan vill landet inte stöta sig med Ryssland, som utgör en viktig kanal för dess intressen i Mellanöstern. Men Israel måste också hålla sig väl sin viktigaste allierade, USA. Balansgången mellan de båda stormakterna är full av fallgropar.
— Själva begreppet ”defensiva vapen” är knepigt, sa den före detta brigadgeneralen Nitzan Nuriel till statsvetaren och skribenten Dahlia Scheindlin. Han övergick till att förklara att också en hjälm skulle kunna betraktas som ”offensiv”, om den ger soldaten mod att kämpa hårdare och åstadkomma mer skada.
Under krigets första dagar snubblade västvärldens länder – inklusive traditionellt neutrala länder som Sverige och Schweiz – över varandra för att förse det anfallna Ukraina med högteknologiskt försvarsmateriel, inklusive drönare, luftvärns- och pansarvärnsrobotar. I Jerusalem och Tel Aviv grubblade man samtidigt över om det var ofarligt att förse ukrainarna med hjälmar och skottsäkra västar. Eller om det skulle kunna provocera Ryssland för mycket.
Israel navigerar försiktigt
I Israels första uttalande om invasionen nämndes varken invasionen eller Ryssland vid namn:
”Israel delar det internationella samfundets oro över de steg som tagits i östra Ukraina och den allvarliga upptrappningen av situationen…”
I ett tillägg som Israel självt uppfattade som lite djärvt slog man fast att ”Israel stöder Ukrainas territoriella integritet och nationella suveränitet”. I samma veva bad Israel om Rysslands hjälp att evakuera israeliska medborgare, för den händelse Ukraina skulle invaderas.
Det är inte så att Israel inte bidragit till hjälpinsatserna. Israels hjälp har varit såväl snabb och omfattande som välkommen. Stora mängder av bland annat sjukvårdsmaterial var snabbt på plats, och inom några dagar ett fullt utrustat fältsjukhus. Den typ av bistånd som behövs i ett katastrofområde. Israel är bra på sådant.
Men, Israel är också bra – bland de bästa i världen – på avancerad vapenteknologi, inklusive cyberteknologi, som man marknadsför aggressivt och säljer över hela världen. Ukraina har till exempel visat intresse att få köpa ”Iron Dome”, ett luftvärnsrobotsystem som internationellt anses vara det bästa skyddet mot inkommande missiler. Men Israel, som fortsatt överväger om skottsäkra västar ska betraktas som ”defensiva” eller ”offensiva”, har naturligtvis inget intresse av att ge Ukraina något som smäller eller kan göra ont. Med hänsyn till Ryssland har Israel inte heller velat förse Ukraina med ”Pegasus”, ett verktyg som kan användas för att spionera på mobiltelefoner. Av samma skäl har man tidigare avvisat Estlands förfrågan om att köpa systemet.
Putinvänliga oligarker är också israeliska medborgare
Israel har också varit sent att haka på de sanktioner som övriga västländer enats om och kontinuerligt utvidgat och fördjupat. En bidragande orsak är att flera av de oligarker som står Putin nära, också är israeliska medborgare. Så författade till exempel ett antal prominenta israeler, med ordföranden för förintelsemuséet Vad Vashem i Jerusalem i spetsen, en petition till den amerikanska administrationen att undanta Roman Abramovitj – mannen som Putin kallat ”vår oligark” – från sanktioner. Som av en händelse offentliggjordes en stor donation från Abramovitj till muséet mindre än 48 timmar innan den ryska armén tågade in i Ukraina.
Och Abramovitj är långt ifrån ensam. Framför allt efter den ryska annekteringen av Krim 2014 har många av de ryska oligarker som har judiskt påbrå skaffat sig israeliskt medborgarskap och parkerat delar av sina förmögenheter i Israel, just för att undvika eventuella kommande sanktioner.
Israels lagar för invandring ger en gräddfil till medborgarskap och ekonomiska förmåner för folk med judiskt påbrå, men gör det svårt för alla andra. Det har också påverkat hur man ser på flyktingar från Ukraina. Israel anstränger sig för att så många judiska flyktingar som möjligt kommer till Israel, men har en njugg inställning till andra flyktingar. Så ville man till en början till exempel att icke-judiska flyktingar skulle betala en ”pant” på 10 000 shekel (29 000 kronor) per person – något som en upprörd opinion dock satte stopp för. Men den avvisande hållningen till flyktingar kvarstår.
Israels hållning kritiseras från flera håll
Den israeliska hållningen har väckt kritik både från gränsländer som Polen och från Ukraina.
— Israel är inget enkelt land att komma till, eftersom allt här är så dyrt, säger den ukrainska ambassadören Yevgen Korniychuk. Nittio procent av de som kommer hit, gör det för att de har släkt eller vänner här som bjudit in dem att komma.
Korniychuk ger heller inte mycket för premiärminister Naftali Bennets ursäkt att han måste hålla sig neutral för att kunna fungera som en kanal för kommunikation mellan Putin och Zelenskij.
— Israel har ingen exklusiv ställning … att säga ”oh, vi är medlare, så vi måste hålla oss neutrala mellan parterna”. Det är inte så det går till.
Förhållandet till USA i riskzonen
Mer allvarligt för Israel är att den undfallande hållningen mot Ryssland riskerar att försämra förhållandet till landets viktigaste allierade, USA. Utåt försöker både den amerikanska administrationen och den israeliska upprätthålla en fasad av att allt är i sin ordning. Men i den amerikanska kongressen börjar det mullra. Flera tunga lagstiftare – traditionellt försvarare av Israel – har börjat fråga sig var Israel befinner sig, när den fria världen måste stå enad.
Den republikanska ledamoten i representanthuset Adam Kinzinger gick nyligen så långt som att ifrågasätta om de miljarder dollar, som USA varje år bidrar med till det israeliska försvaret, borde kopplas till Israels svar på Rysslands invasion av Ukraina: ”I kampen mellan gott och ont måste alla välja sida”.
”Om vi inte vill attackera Ryssland direkt, då kan vi bara få inflytande om världen enas om sanktioner och hjälp till Ukrainas folk. Detta inkluderar alla, och Israel har inget särskilt undantag…”, skrev Kinzinger på Twitter.
Det finns röster i Israel som varnar för riskerna med Israels försök att framstå som fullständigt neutrala. Den förra utrikesministern Tzipi Livni varnar till exempel för vad hon kallar ett binärt budskap: att man delar värderingar och demokrati med väst men att säkerhetsintresset måste anpassas till Ryssland:
— Israels största säkerhetsintresse ligger i relationen med USA.
Många säkerhetsintressen att ta hänsyn till
Vilket är då det säkerhetsintresse, eller knippe av intressen, som gör att Israel känner sig tvingat att inte göra något som kan reta den ryska björnen?
Utrikesminister Yair Lapid fick i invasionens inledande faser frågan om Israels möjligheter att ansluta sig till de amerikanska sanktionerna av Ryssland. Han konstaterade att Israel traditionellt naturligtvis skulle gå hand i hand med USA, men att det i det här fallet fanns andra faktorer att ta hänsyn till, såsom säkerheten för de två hundra tusen judar som lever i Ukraina och de fyra hundra tusen judar som lever i Ryssland, och hur Israels agerande kan påverka deras säkerhet. Så lade han till:
— Vår gräns mot Syrien är i allt väsentligt en gräns till Ryssland.
Det är i och för sig något som Israel har gemensamt med ganska många länder, som Finland, de baltiska staterna, Polen och Rumänien för att nämna några. Och till skillnad från dem är inte Israels oro att de ryska styrkorna i Syrien skulle få för sig att invadera landet.
Hotet från Iran är Israels främsta problem
Israels problem är att landet befinner sig i ett lågintensivt krig mot Iran och Hizbollah som har baser och för in vapen i Syrien. Vapen, framför allt missiler, som är riktade mot Israel.
Israel genomför regelbundet flygräder mot baser och vapentransporter i Syrien. Men eftersom Ryssland kontrollerar det syriska luftrummet – med Mig-flygplan och avancerade luftvärnsrobotsystem – måste dessa räder ske med Rysslands goda minne. Israel skulle i och för sig ha kapacitet att undvika och vid behov nedkämpa det ryska luftförsvaret, men med risk att hamna i krig med Ryssland.
Ryssland har också ett viktigt inflytande på de multilaterala förhandlingarna för att förhindra att Iran skaffar sig kärnvapen, och Israel månar om att ha Kremls öra när det gäller dessa.
Rent allmänt har Israel kunnat notera hur Ryssland stärker sin närvaro i Mellanöstern, vid en tidpunkt när USA drar sig tillbaka.
Sammantaget ser Israel detta som skäl nog att hålla sig utanför det krig och proxykrig som utspelar sig i Europa och mellan USA och Ryssland. Om det är en ”safe bet” beror ju mycket på hur kriget i Ukraina slutar och vad som händer med Rysslands ställning och inflytande i dess spår.
Israels agerande följer i alla delar den vägkarta som den tidigare nationella säkerhetsrådgivaren och statsvetaren Chuck Freilich skisserade i en artikel i Haaretz en av krigets första dagar. Så här avslutade han sin artikel:
”Den kalla sorgliga sanningen är att det knappt finns någon chans att detta slutar utan en förödande ukrainsk förlust. Vi i Israel kommer att ha en stat att försvara långt efter att kriget är över.”
Ser man det så finns det säkert mycket som talar för den Israeliska strategin.
Mats Gezelius
Mats Gezelius är frilansskribent, bosatt i Israel. Han har rapporterat från Mellanöstern för ett flertal svenska och finlandssvenska medier, bl.a. Hufvudstadsbladet, Svenska Dagbladet och Aftonbladet. På Twitter kan han nås på @matsgz.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Redaktör: Lotta Schüllerqvist, chefredaktör, Press- och yttrandefrihet, Mellanöstern.
Lämna ett svar