REFLEKTION I morgon är det 40 år sedan Argentina ockuperade Las Malvinas, eller Falklandsöarna som britterna kallar den lilla ögruppen. Margaret Thatcher sände en armada av stridsfartyg över Atlanten, och efter 74 dagars sjökrig tvingades Argentina ge upp.
För 40 år sedan, den 2 april 1982 för att vara exakt, ockuperade Argentina främmande mark. Det var inledningen till något i modern tid så ovanligt som ett krig som till stor del utkämpades av sjöstridskrafter. Falklandsöarna var från 1600-talet och framåt ett intressant område för exploaterande sjöfarare. Spanjorer, fransmän och britter hörde till dem som tid efter annan landsteg på öarna. Falklandsöarna ligger i en vindpinad del av Sydatlanten omkring 60 mil nordöst om Kap Horn som är Argentinas och Sydamerikas sydligaste udde.
Argentina förhandlade förgäves
Sedan 1833 inräknar Storbritannien de två Falklandsöarna som ett av landets utomeuropeiska territorier (i likhet med exempelvis Bermuda och Caymanöarna). När Argentina 1853 erkändes som egen nation efter att ha fått självständighet från de spanska kolonisterna började Argentina verka för att kunna inlemma öarna i sin nation. I Argentina kallas ögruppen Las Malvinas. Planer på att ockupera Las Malvinas fanns långt före 1982. Kanske hoppades ändå de som under årens lopp styrde Argentina att de förhandlingsvägen skulle kunna få makten över öarna. Från tid till annan fördes förhandlingar bl.a. inom FN-systemet utan framgång.
Befolkningen på öarna består till allra största delen av ättlingar till utvandrade britter som för fem-sex generationer sedan valde boplats här. De har velat stanna kvar inom den brittiska monarkin varje gång frågan om anslutning till Argentina kommit upp. Invånarantalet på de två öarna är omkring 2 800 – lika många som bor i Sveg i Härjedalen. Ytan är ungefär lika stor som Upplands.
Falklandsöarna firar minnet av kriget
Det här året högtidlighåller befolkningen på Falklandsöarna minnet av kriget för 40 år sedan. Under devisen ”Looking forward at 40” ska befolkningen bli påmind om historien och se framåt. Under de senaste åren har näringslivet genomgått en viss förändring på öarna. Länge var fåravel i stort sett den enda näringen. Fisket har utvecklats och turismen har fått ett uppsving. Öarna som hamnade i internationellt blickfång blev efter det korta kriget intressant för resenärer som hela tiden söker nya resmål. Numera finns reguljärt flyg från Chile och Brasilien. Falklandsöarna är också mål för stora kryssningsfartyg.
I Argentina styrde från 1976 en militärregim som blev fruktad för sin grymma uppgörelse med en vänsterinriktad gerilla och andra grupperingar som motsatte sig diktaturen. Under några år ”försvann” minst 9 000 människor i det som kom att kallas det smutsiga kriget. Regimen var 1982 inne på sin tredje ledare, generalen Leopoldo Galtieri. Påhejad av sina generalskumpaner valde han att attackera Falklandsöarna. Kritiken mot avrättningar och försvinnanden hade ökat och ekonomin var vid denna tid hårt ansatt. Generalerna fick folkligt stöd för att erövra ögruppen.
Ockupationen för 40 år sedan blev inledningsvis en enkel match för 60-talet anfallande landsatta argentinska kommandosoldater. Motståndet på Falklandsöarna bestod av ett 50-tal brittiska marinsoldater och en liten lokal försvarsstyrka. Guvernören på öarnas huvudort Port Stanley gav upp i stort sett per omgående, togs till fånga och en argentinsk militärguvernör tillsattes.
Thatcher tryckte på krigsknappen
I London regerade sedan 1979 högerpolitikern Margaret Thatcher. Hon tryckte omedelbart på krigsknappen. En armada av jagare, fregatter, hangarfartyg etc. från the Royal Navy fick marschorder för att ta sig 1 270 mil till farvattnen intill den angripna kolonin. Bombflyg och attackhelikoptrar sattes i rörelse för att slå tillbaka attacken. USA, där Ronald Reagan var president, stod på olika sätt på vänskaplig fot med båda länderna. Därför var det inte helt onaturligt att den amerikanske utrikesministern Alexander Haig med en gång inledde medlingsförsök. Han for i skytteltrafik några gånger mellan Washington, Buenos Aires och London alltmedan brittiska krigsfartyg forsade fram mot det som skulle bli ett slagfält på Atlanten. Argentinarna hade efter ockupationen placerat sin armada i farvattnen kring öarna. Men de diplomatiska försöken misslyckades och USA valde sida – stödde britterna. De europeiska länderna inom EEC stödde tidigt Storbritannien och genomförde sanktioner mot Argentina.
Svårgenomtränglig censur
Under en stor del av kriget var jag som Sveriges Radios Latinamerikakorrespondent en av hundratalet journalister som för internationella medier bevakade händelseutvecklingen från argentinsk horisont. Utsända från argentinska regeringstrogna medier fanns på plats i krigsområdet. Britterna tog med sig ett mindre antal inbäddade journalister på sina fartyg. Inga utländska journalister tilläts att ta sig till södra Argentina. Inte heller var det möjligt för oberoende journalister att bege sig ut på havet. Bevakningen skötte vi journalister från Buenos Aires – 200 mil från krigshändelserna – genom kontakter och intervjuer med bl.a. politiker, diplomater, analytiker och Vox populi, d.v.s. reaktioner från allmänheten. I de regimstyrda lokala medierna gällde det att läsa mellan raderna. Mycket av nyhetsförmedlingen styrdes från brittisk sida. I Argentina var den militära censuren svår att tränga igenom. Jag minns att jag när jag skulle höras direkt efter Bo Järborg i London flera gånger tvingades börja mina Ekoinslag med orden: ”Uppgifterna från London är ännu inte bekräftade här i Buenos Aires, men trovärdiga källor …”.
Argentina gav upp efter 74 dagars krig
När britterna en månad efter ockupationen på allvar började sitt anfall till lands och till sjöss stod det klart att Argentinas försvarskapacitet inte skulle räcka. Efter 74 dagars krig tvingades Argentina ge upp. Den militärguvernör som Argentina tillsatt för att styra Falklandsöarna kapitulerade. Falklandsöarna var åter under brittisk kontroll. 700 argentinska soldater stupade, britterna förlorade 250 män. Britterna sköt ned mer än 100 argentinska stridsflygplan och sänkte fem fartyg. Britterna förlorade tiotalet flygplan och ännu flera helikoptrar och mer än ett dussin fartyg blev antingen sänkta eller skadade. Tre civila invånare på Falklandsöarna dödades.
I Argentina ledde krigsfiaskot till att militärregimen tvingades lämna makten. Krigsansvariga ställdes inför rätta. Val utlystes 1983 och det radikala partiets ledare Raúl Alfonsin blev president. I boken ”Los Chicos de la Guerra” (Krigets grabbar) som utkom 1984 beskriver författaren Daniel Kon de ödesdigra misstag som Argentina gjorde. Soldaterna var dåligt utrustade, inte särskilt motiverade, befälsföringen var undermålig.
Glädjerus över återvunnen demokrati
För argentinaren i gemen gällde det att svälja det nesliga nederlaget, men samtidigt spreds ett lättnadens glädjerus över att demokratin var återvunnen. Valkampanjen och presidentinstallationen som jag bevakade 1983 omgavs av karnevalslik stämning. Samma år var det också val i Storbritannien. Margaret Thatcher triumferade stort. Segern mot Argentina i Falklandskriget var en bidragande orsak till konservativ framgång.
När jag senare återkom till Buenos Aires fastnade ögonen på texten på en speciell skylt som fanns på olika ställen: ”Las Malvinas son Argentinas” (Falklandsöarna tillhör Argentina). I valkampanjer åren efter kriget har Falklandsfrågan återkommit. På argentinska kartor ser det ut som om öarna tillhör Argentina.
På Falklandsöarna finns alltjämt ingen förståelse för de argentinska kraven. 2013 hölls en folkomröstning om tillhörigheten. 99,9 procent av de röstande valde alternativet status quo, d.v.s. fortsatt brittisk överhöghet. Efter kriget 1982 förstärkte britterna försvarsstyrkan på öarna. Den uppgår i dag till cirka 1 500 soldater ur de olika brittiska vapengrenarna inklusive flyg och krigsfartyg. Det finns antagligen ingen annanstans som en isolerad befolkning på knappa 3 000 invånare har ett så starkt väpnat skydd.
Rader av kriser i Argentina
Argentina har under de 40 år som gått sedan Falklandskriget genomlevt rader av kriser. Värst var läget dagarna före jul 2001. Argentinas skuldbörda växte. Ett accelererande valutautflöde gjorde att regeringen beslöt att frysa alla bankkonton. Tumultartade scener ledde till upplopp. 25 människor dödades. Tidigare hade ogenomtänkta privatiseringar lett till massavskedanden och lönesänkningar. Krisen ledde till att presidenten Fernando de la Rua tvingades fly från presidentpalatset Casa Rosada i Buenos Aires. En vändpunkt kom 2003 när peronisten Nestor Kirschner tillträdde. Han devalverade valutan, genomförde ett stödprogram och kunde se till att exportinkomsterna ökade, vilket förbättrade ekonomin.
I dag styrs Argentina också av en peronist: Alberto Fernández, vald 2017. Han har stärkt Argentinas handel med Kina. Han var t.ex. en av få utländska statschefer som tillsammans med Vladimir Putin gästade Kinas ledare Xi Jinping vid OS i Kina vintern 2022. Det kanske mest anmärkningsvärda beskedet Fernández hade med sig hem från Peking var att Kina stöder Argentinas krav på att Falklandsöarna ska tillhöra Argentina. Något som fick skarp kritik i London.
Lars Gunnar Erlandson
Lars Gunnar Erlandson var Sveriges Radios Latinamerikakorrespondent 1980-1984 och har under sina närmare 40 år vid SR också varit korrespondent i Mellanöstern, Asien och Washington.
Lämna ett svar