Kan Putin bli avsatt i ett folkligt uppror?

ANALYS Rädslan för att ”färgrevolutionerna” ska sprida sig till Ryssland har präglat Putins tid vid makten. Färgrevolutioner tvingade autokratiska ledare från makten i Georgien och Ukraina. Protesterna efter Putins återkomst till presidentposten 2011/2012 är hittills det närmaste Ryssland har varit en sådan revolution. Kan kriget utlösa en proteströrelse som hotar den ryska regimen? Forskning om protester och regimförändringar kan ge ledtrådar.

Det är ovanligt att diktatorer störtas genom folkliga uppror, och få förväntar sig en revolution i Ryssland. Samtidigt ligger det i revolutionens natur att den är oväntad, särskilt i regimer som är lika förtryckande som Putins. Eftersom opposition mot regimen straffas brutalt kommer den stora majoriteten att uttrycka stöd för regimen, oavsett om de faktiskt gör det eller ej. 

Externt ser därför sådana regimer ofta väldigt stabila ut, tills de plötsligt inte gör det längre. Den arabiska våren utlöstes när Mohamed Bouazizi, en grönsakshandlare i Tunisien, som i frustration över utbredd korruption satte eld på sig själv. Det startade en serie protester och kulminerade i ett regimskifte i fyra länder. Med andra ord: när någon väl visar sitt motstånd kan det få stora konsekvenser.

Putin verkar fullt medveten om denna dynamik, och regimen arresterar i nuläget deltagare i protest även vid små folkmassor för att förhindra att de sprids. Ändå ser vi flera faktorer som kan bana väg för stora protester.

Växande motstånd bland ryssarna

Ju fler som deltar i protester, desto mer sannolikt är det att de lyckas. För att säkerställa att många deltar måste de veta var och när protester äger rum, och de bör tro att många andra kommer att ansluta sig. I en repressiv regim som Putins finns stora personliga risker med att protestera när folksamlingen är liten, men riskerna avtar ju fler som tar sig ut på gatorna. Denna dynamik gör att stora protester snabbt kan växa och bli enorma. I Ryssland finns det tecken på att allt fler dyker upp.

Det har hittills varit tre större samordnade protester: 24 februari, 27 februari och 6 mars. Protesternas storlek har förmodligen ökat för var och en av dessa dagar. När invasionen började med full kraft den 24 februari greps minst 2 000 personer. Tio dagar senare, den 6 mars, fängslades 5 000 demonstranter i mer än 70 ryska städer.

Aktivister använder digitala hjälpmedel för att mobilisera, särskilt appen Telegram. Även om den ryska regimen kontrollerar traditionella medier med järnhand, bryter allt fler igenom den digitala censuren. Användnings- och nedladdningssiffror för oppositionens nyhetsbyråer, VPN-tjänster som används för att kringgå censur och krypterade kommunikationstjänster tyder på att den ryska befolkningen i allt större utsträckning får information utifrån. Forskning visar att proteströrelser kan växa och spridas via sådana plattformar.

Enkätundersökningar från Moskva tyder på att attityden till regimen håller på att förändras. Dessa undersökningar är inte representativa för landet som helhet, men det behöver de inte vara: mobilisering i städer som Moskva, St. Petersburg och Novosibirsk kan räcka för att bollen ska rulla. I tillägg kan händelser som Marina Ovsyannikova’s protest-skylt under nyhetssändningen i Rysslands största (och statskontrollerade) tv-kanal sprida information om kriget, men också visa at anti-krigs attityder har ett bredare fäste i befolkningen än vad officiella ryska kanaler ger intryck av.

Men sociala och traditionella medier används också aktivt av autokratiska ledare för att behålla makten. Putins förmåga att kontrollera narrativet kan vara avgörande för om protesterna fortsätter att växa. Regimen behöver inte nödvändigtvis övertyga befolkningen om sin version av historien, så länge den förmår avleda uppmärksamheten eller skapa osäkerhet om händelseförlopp och fakta.

Den urbana medelklassen och den ekonomiska krisen

Vem som deltar i protester är också viktigt. Vissa grupper har större inflytande än andra. Det är till exempel mer effektivt om det blir strejk bland industriarbetare som tillverkar militär utrustning än om akademiker demonstrerar. Samtidigt är bred mobilisering en framgångsfaktor. Ju större bredd de deltagande samhällsgrupperna har – fackföreningar, studenter, religiösa organisationer etc. – desto större är sannolikheten att protesterna också kan påverka lojaliteten hos dem som stödjer regimen.

Historiskt sett har medelklassen varit en viktig kraft i proteströrelser och demokratiseringsprocesser. Medelklassen är en ekonomisk maktfaktor, och främjar ofta krav på jämlika och öppna politiska institutioner. Tidigare har den ryska medelklassen inte varit starkt representerad i protesterna i Ryssland. En förklaring är att den till stor del består av byråkrater och anställda inom offentlig sektor, och därför kan ha större intressen av att visa lojalitet mot regimen. Men de ekonomiska sanktionerna tillsammans med de faktiska kostnaderna för Rysslands krig kommer att drabba denna grupp hårt. Kanske kan den kommande ekonomiska krisen göra att medelklassen vänder Putin ryggen.

Tsar Putin – en av många autokrater med makt baserad på fossila bränslen

De senaste åren har Ryssland blivit mer autokratiskt, och mer och mer makt har koncentrerats enbart i Putins händer. Statsvetare kallar detta en personalistisk styrelseform. Personer med personlig anknytning till Putin intar nyckelpositioner vid makten, både inom politiken och bland säkerhetsstyrkorna. Lojalitetsband upprätthålls genom att dessa positioner leder till stora ekonomiska fördelar. Putins lojala stöttepelare vet att deras ekonomiska välstånd är beroende av att Putin sitter vid makten. Men just för att regimen bygger på ekonomisk smörjning kan sanktioner och ekonomiska nedgångar skapa särskilda problem i den här typen av regimer.

En del av målet med sanktionerna är att minska regimens resurser för att köpa sig politisk lojalitet. Men de enorma intäkterna från olja och gas är ett hinder för att sanktionerna ska lyckas. Dessa intäkter används inte bara för att finansiera kriget i Ukraina, de smörjer också oligarker, ministrar och militären i Ryssland. Från forskning vet vi att intäkter från fossila bränslen gör autokratiska regimer mer förtryckande och stabila.

Demonstranterna har hittills drabbats hårt. Och diktatorer som Putin tvekar inte att beordra blodbad om det behövs. Samtidigt är våld mot fredliga demonstranter riskabelt eftersom det uppfattas som illegitimt, och kan vända i övrigt lojala anhängare mot regimen, inklusive de som beordrats att utföra uppgiften. Det är mer sannolikt att säkerhetsstyrkor byter sida inför stora protester i personalistiska regimer än i andra regimer. Om inte säkerhetsapparaten längre står enade bakom Putin kommer regimen falla. Det hjälper inte Putin att invasionen så här långt framstår som ett misstag och att kriget kommer att bli enormt kostsamt för Ryssland både militärt, ekonomiskt och moraliskt.

Putins plats vid långbordet i Kreml är mer osäker än någonsin och även om han kommer att klamra sig fast vid makten är det inte givet att han kommer att lyckas.  

En tidigare version av texten har varit publicerat på NRK ytring 

Espen Geelmuyden Röd
Forskare, Institutionen för freds- och konfliktforskning, Uppsala universitet samt seniorforskare, Peace Research Institute, Oslo

 

 

 

 

 

Marianne Dahl
Seniorforskare, Peace Research Institute, Oslo

 

 

 

 

 

Haakon Gjerløw
Seniorforskare, Peace Research Institute, Oslo

 

 

 

 

Hanne Fjelde
Lektor, Institutionen för freds- och konfliktforskning, Uppsala universitet
Seniorforskare, Peace Research Institute Oslo

 

 

 

 

Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.

Fler texter om de ämnen som tas upp i denna text finner du om du klickar på taggarna nedan. Du kan även hitta fler artiklar av denna författare genom att klicka på namnet högst upp på sidan. 

Redaktör: Gerd Johnsson-Latham, klimat och säkerhet; kvinnor, fred och säkerhet.