Så håller FN internet öppet i krig och konflikter

I januari 2018 klev jag av flygplanet i Yangon, den före detta huvudstaden i Myanmar. Där hade kulturliv, barer och shopping vuxit explosionsartat sedan Myanmar tog sina viktiga steg mot ökad demokratisering och började öppna upp landet under de föregående åren. Någon vecka senare befann jag mig på konferensen Myanmar Digital Rights Forum i organisationen Phandeeyars trendiga lokaler i centrala Yangon. Det minglades för fullt mellan tech-folk, ambassadpersonal, aktivister och journalister. Sverige var en av huvudsponsorerna till konferensen och hade därför högt deltagande från sektionskansliet i Yangon, det kansli där personal från Utrikesdepartementet och Sida arbetade. Sveriges dåvarande ambassadör,

som vanligtvis befann sig på Sveriges ambassad i Bangkok, hade flugit in till Yangon för att hålla öppningstal om rätten till fritt och säkert internet.

Så viktig var frågan om ett fritt internet redan år 2018. Det var innan läget försämrades radikalt. Sen dess har landet gått igenom en pandemi, en militärkupp och flera nedstängningar av internet. De som drabbats allra hårdast är civilbefolkningen.

Men Myanmar är långt ifrån ensamma att drabbas av internetavstängningar. År 2020 stängdes internet av 155 gånger i 29 länder runtom i världen. Siffrorna kommer från organisationen Access Now som arbetar med att lyfta frågor om rätten till fritt och säkert internet.1 Under årets fem första månader 2021 stängdes internet av 55 gånger i 21 länder. Även om det statistiskt sett skett färre avstängningar 2021 jämfört med 2020, är trenden att de avstängningar som genomförs pågår under en längre tid.2

Konsekvenserna av avstängningarna är mycket allvarliga och handlar om att auktoritära stater eller aktörer försöker krossa proteströrelser och tysta människorättskämpar. Genom hård censur kan regimerna kontrollera informationsflödet och manipulera människors åsikter. Människor utsätts för direkt livsfara av att internet stängs ned. De många konsekvenserna är bland annat att människor utelämnas från rätten till livsviktig hälsoinformation om Corona.3

I konfliktdrabbade områden kan ytterligare konsekvenser läggas till såsom exempelvis avsaknaden av viktig samhällsinformation, vart konflikter bryter ut så att man kan skydda sig, möjligheten att ta reda på hur närstående mår, samt vart man kan få tag i mat och vatten eller andra viktiga förnödenheter. Likväl berövas man också rätten att synliggöra de människorättskränkningar som pågår. Internetavstängningar påverkar också möjligheterna för arbete och studier som i sin tur påverkar människors möjligheter till försörjning. Fattigdomen ökar och utbildningsnivån sjunker.

Det är tydligt att det är viktigt med ett starkt globalt engagemang för dessa frågor. År 2016 antog FN en icke-bindande resolution där de erkänner tillgången till fritt och säkert internet som en del av agendan för mänskliga rättigheter med tillgänglighet, jämlikhet och yttrandefrihet som viktiga delar.4 År 2020 antog FN en deklaration som lyfter fram digitaliseringens möjligheter och att cyberrymden är en av hotbilderna i krig och konflikt som FN behöver arbeta med.5 Mycket görs men mer behöver göras. Det finns idag inga möjligheter för FN att säkerställa tillgången till ett fritt och öppet internet.

Internet stängs ned i Myanmar

Från att ha varit en av världens snabbast växande marknader för mobiltelefoni och internet till att internet stängs av är minst sagt skarpa kontraster. I juni 2019 slocknade internet i de två norra delstaterna Rakhine och Chin. Syftet var tydligt – den civila regeringen och militärjuntan ville undvika att information når omvärlden om situationen för Rohingyas och andra minoritetsgrupper och samtidigt försvåra för invånarna att samordna sig. Det var starten på en av världens längsta statligt sanktionerade internet-avstängningar.6

Trots omvärldens fördömanden fanns det inga mekanismer på plats som kunde sätta på internet igen. Tillgången till internet bestämdes helt och hållet av regeringens vilja att riskera att bli granskade kring människorättskränkningar eller brott mot mänskligheten. Således ströps tillgången till fritt internet i ungefär 19 månader i delstaterna Rakhine och Chin. De som påverkades mest var lokalbefolkningen som fick svårare att göra sina röster hörda.

Militärkupp och människorätts- kränkningar

Militärkuppen i Myanmar genomfördes den 1 februari 2021 och sedan dess har parlamentsledamöter, journalister, aktivister och oppositionella företrädare fängslats, torterats, våldtagits och mördats. Landsomfattande massiva protester har brutit ut på gator och torg och det finns ett starkt folkligt engagemang för att återupprätta ett demokratiskt Myanmar.

Fram tills den 20 juli 2021 har 5315 personer arresterats, åtalats eller fängslats sedan militärkuppen drog igång. Och hela 922 personer har mördats enligt organisationen Assistance Association for Political Prisoners.7 Det här är information som juntan helst vill hålla okänd och det är också information som ger bränsle på elden i proteströrelsens kamp för demokrati och mänskliga rättigheter.

Internet har här varit helt central för att snabbt och enkelt sprida information om demonstrationer, militärens övergrepp och uppdateringar kopplade till demokratikampen. Men tillgången kontrolleras av militärjuntan som har ett starkt intresse att återta makten över landet. Därför ströps eller reglerades internet hårt efter militärkuppen och från och med den 2 april 2021 kulminerade det hela till att internet nästan stängdes av helt.8 Reaktionerna från civilbefolkningen har varit väldigt starka.

“We Myanmar people are in the dark now” sa en ung demonstrant till Reuters. “News from Myanmar is going to disappear,” la en annan till. Citaten är givna av anonyma demonstranter i Myanmar som är källor till Reuters.9

Internetavstängningar på Flera håll i världen

Myanmar är långt ifrån ensamma om att drabbas av internetavstängningar. Även under protesterna i Hong Kong stängdes internet av och istället användes en Bluetooth-baserad app av demonstranterna, vilken ökade möjligheterna att organisera sig. I Indien som länge har ansetts vara en av världens största demokratier, och en tydlig motpol till det kinesiska inflytandet i Asien, har internet stängts av mer än i något annat land i världen under år 2020. Av världens totala 155 internetavstängningar

2020 stod alltså Indien för hela 109 av dessa.10 Det omtvistade konfliktområdet Kashmir, som ligger i gränslandet mellan Indien och Pakistan, har drabbats under flera år av Indiens internetavstängningar. Men en ny trend är att avstängningarna även har spridits till flera delar av Indien i försök att stävja protesterande medborgare eller för att dölja myndigheternas brister. Under jordbruksprotesterna i Indien (som i korthet handlar om att regeringen beslutat om impopulära arbetsmarknadslagar och jordbrukslagar som arbetare och fackförbund motsätter sig) stängde myndigheterna till och med av internet i närheten av den tätbefolkade huvudstaden New Delhi.11

Ett av de mest ökända exemplen på hur hård kontroll av informationsflöden kastar civilbefolkningen in i en totalitär regims grepp är Nordkorea. De har olika typer av internet, det ena är det inhemska som endast tillåter ett fåtal webbplatser som regeringen sanktionerat. Ett annat är vårt globala internet. Det är dock endast tillgängligt för ett fåtal högt uppsatta personer i regimen i Pyongyang. Informationsflödet är så hårt kontrollerat att man dessutom har två olika typer av telefoner som kan användas. Den ena varianten är till befolkningen som endast kan ringa inhemska samtal. De berövas rätten till kontakt med omvärlden. Den andra telefonen används av ambassadörer och diplomater och där är begränsningen istället att de kan

ringa till andra diplomatiska beskickningar i Nordkorea. Om de verkligen behöver kan de ringa utlandssamtal, men dessa är kostsamma. Däremot kan alltså inte en ambassadör och dennes lokalanställda chaufför ringa varandra.12 Handgreppet försvårar inte bara samordningen, utan bristen på kontaktytor med lokalbefolkningen innebär också att brott mot mänskliga rättigheter döljs och möjligheterna att göra motstånd minskar.

Förflyttar vi oss till en annan del av Asien ser vi att Afghanistans IT-sektor var en av de mest blomstrande sektorerna i landet under flera år och hade närmare 13 miljoner internetanvändare. I samband med talibanernas framfart sprängde de den 5 juli 2021 fiberoptiska enheter i staden Islam Qala som tillhör Herat- provinsen och som gränsar till Iran. Efter det har talibanerna sett till att flera platser drabbats av strypt internettillgång, i och med att sändare på marken förstörts i stridigheterna.13 Kontroll av internet och internetavstängningar användes också som ett verktyg för att kuva det politiska och militära motståndet i den mytomspunna dalen Panjshir. Afghanistans vice president Amrullah Saleh sökte skydd i Panjshir vilket ledde till att talibanerna stängde ned internet för att han inte skulle kunna nå ut med sin kamp mot talibanerna via sociala medier.14 Det ledde i sin tur till att många blev oroliga över att talibanregimen så småningom ska stänga av internet helt och hållet, vilket skulle vara förödande för oppositionella krafter såväl som för civilbefolkningen.

Tittar man på Yemen ser man att det finns flera tillfällen där internet stängts av. Och de olika stridande parterna hotar med att stänga ned internet på flera håll i landet, i försök att använda internet som en fördel i förhandlingar men också som kollektiv bestraffning.15 I Etiopien har internet stängts av i det konfliktdrabbade Tigray. Men trots avstängningen har omvärlden ändå fått ta del av fruktansvärda vittnesskildringar om massvåldtäkter och massavrättningar.16

Alla exempel (förutom Indien) som radats upp handlar om att internet stängts av i samband med någon form av konfliktsituation.17 Det är också det vanligast förekommande skälet (om vi bortser från Indien i statistiken) till att internet stängs av globalt sett. Räknar vi in Indien i statistiken är det främst av politiska orsaker som internet stängs av. Något vi även ser på andra håll som i Belarus där diktatorn Lukasjenko stängde av och kontrollerade internet i 121 dagar för att slå ned de politiska motståndarna och protestanterna.18 Eller i Uganda där man stängde av internet under 100 timmar inför presidentvalet 2021.19 Exemplen är många och konsekvenserna likaså. Men något som alla exempel har gemensamt är att det idag inte finns någon aktör som kan sätta på internet igen vilket är helt nödvändigt för att värna om mänskliga rättigheter.

Internet från marken till rymden

Vart tar våra mejl vägen när vi tryckt på skicka- knappen? Ett vanligt svar på den frågan är cyberrymden. För mig och många andra som inte har en teknisk bakgrund är cyberrymden svår att greppa. Jag har föreställt mig att internet finns i luften och därför är byggt i luften. Men efter samtal med olika personer som är kunniga inom ämnet förstod jag att så ser det inte riktigt ut nu. Så kan det möjligen se ut i framtiden när tekniken fått renodlas och investeringarna möjliggjort den teknologiska utvecklingen.

Internet styrs idag primärt av sändare på marken som behöver stå nära varandra för att internet ska kunna fungera. Det handlar alltså om avstånd på kanske 10 kilometer mellan varje sändare. De som bygger sändare är inte nödvändigtvis samma företag som tillhandahåller internetabonnemanget. I Myanmar var exempelvis Eriksson involverade i att bygga sändare på marken och Telenor var en av telefonoperatörerna som tillhandahöll internet via 4G. Det fanns endast två linor med internet som gick in i Myanmar – den ena från Thailand och den andra från Singapore. Varför är all den här informationen nödvändig i en antologi om fred? Jo, för att förstå hur enkelt det är att stänga av internet. Vill man stänga av internet så stänger man helt enkelt av linorna in i landet eller så förstör man sändare på marken. Då slutar mottagningen att fungera och internet görs otillgängligt.

Under protesterna i Hong Kong användes bland annat appen Bridgefy.20 Den bygger på att användare som vill skicka information via Bluetooth kan göra det om andra användare har sitt Bluetooth igång. Då skickas signalerna från användare till användare fram tills dess att informationen nått fram till mottagaren. Den här är en billig lösning men den är svår att räkna med eftersom den kräver att många individer har satt på Bluetooth och befinner sig några meter ifrån varandra. Om det är för

få användare i närheten stannar meddelandet upp, vilket kan leda till att det inte kommer fram. Bluetooth-baserade appar fungerar som allra bäst om majoriteten av människorna i ett område använder appen, vilket exempelvis fungerar under massdemonstrationer i städer. Men den fungerar sämre i områden som inte är tätbefolkade.21

Det finns idag satellitbaserat internet som bland andra bergsklättrare använder sig av genom särskilda satellittelefoner. Telefonerna har inbyggd hårdvara anpassat för ändamålet som vanliga mobiltelefoner saknar. Nackdelen är att kostnaderna är mycket högre för att producera den här typen av telefoner som kopplar upp mot satelliter jämfört med de telefoner och sändare som används idag.

Företaget Starlink, som är en del av Elon Musks bolag SpaceX, har revolutionerat marknaden för satellitbaserade internetuppkoppling. Satelliterna rör sig närmare jorden än andra företags satelliter och Starlink arbetar med att erbjuda Wi-Fi-uppkoppling till områden som tidigare har saknat sändare på marken. Så här skriver de på sin hemsida: “Starlink is ideally suited for areas of the globe where connectivity has typically been a challenge. Unbounded by traditional ground infrastructure, Starlink can deliver high-speed broadband internet to locations where access has been unreliable or completely unavailable.”22

Det innebär att tekniken för att sätta upp accesspunkter till Wi-Fi redan finns idag. Hundratals accesspunkter kan sättas upp av exempelvis FN som kan erbjuda människor i nöd fri tillgång till internet i livsavgörande situationer. Vilket kan vara helt nödvändigt i krig och konflikt och i repressiva miljöer där internet annars riskerar att kontrolleras och stängas ned av staten eller andra grupper i syfte att kontrollera och förtrycka människor.

Mänsklig säkerhet och FN:s skyldighet att skydda

Begreppet mänsklig säkerhet lanserades av UNDP första gången 1994 för att vidga synen på vad som skapar säkerhet för människor. Då pekade man ut sju områden som handlar om mänsklig säkerhet: Ekonomisk säkerhet, matsäkerhet, hälsosäkerhet, miljösäkerhet, personlig säkerhet, gruppers säkerhet och politisk säkerhet. Senare har framförallt tre aspekter av mänsklig säkerhet lyfts fram: frihet från rädsla, frihet från brist på grundläggande behov och rätt till skydd av mänskliga rättigheter.23

Dessa tre aspekter handlar alla om att sätta människan i centrum i säkerhetsfrågor.

Begreppet mänsklig säkerhet är så pass brett att även internet kan ingå. Det kan handla om att man arbetar över internet och får sin huvudsakliga inkomst därigenom, att man får tillgång till digital sjukvård eller att man når ut med information om människorättskränkningar.

Idag arbetar FN med initiativet Generalsekreterarens digitala färdplan. Den syftar till att öka tillgången till internet för fler människor i världen och använder en välanvänd slogan inom Agenda 2030 nämligen “leave no one behind”. Det handlar om att bygga ut tillgången till internet även på landsbygden och att möjliggöra att fler har råd med internet.24 Allt detta är helt nödvändigt för att både världen ska fortsätta utvecklas och människor ska lyftas ur fattigdom och förtryck. Men som vi kunnat ta del av tidigare i texten har internet stängts av i konfliktsituationer där man alltså har byggt ut internet redan. Därför behöver vi hitta lösningar för att behålla internet på när det väl är utbyggt, även i auktoritära eller repressiva miljöer. Varken FN eller någon annan aktör kan idag sätta på internet igen när linorna stängts av eller sändare på marken förstörts.

Därför behöver FN visa att de menar allvar även i internetfrågor när de säger att de ska “leave no one behind”. Här kommer principen om FN:s skyldighet att skydda (Responsibility to protect, R2P) in i bilden. Den antogs redan 2005 och syftar till att skydda människor mot brott mot mänskligheten, krigsbrott, folkmord och etnisk rensning.25 När världens stater gick samman och antog R2P gjorde man det mot bakgrund av att det internationella samfundet stod handfallna under folkmorden i Rwanda och Jugoslavien. I efterdyningarna av de fruktansvärda folkmorden tog världens ledare beslut om att världens stater är skyldiga att förhindra den här typen av brott. R2P fick således tre pelare som den vilar på.

1. Varje enskild stat har ett ansvar att skydda sin befolkning från brott mot mänskligheten, folkmord, krigsbrott och etnisk rensning.

2. Det internationella samfundet har ett ansvar att stötta och assistera staters arbete med att skydda sina invånare.

3. Som en sista utväg har det internationella samfundet skyldighet att ingripa med alla medel möjliga om staten själv misslyckats med att skydda sin befolkning. Det är den här tredje principen som många associerar med R2P eftersom den inkluderar att det internationella samfundet i enlighet med kapitel VII i FN- stadgan också kan ingripa militärt i exempelvis fredsframtvingande insatser men även fredsbevarande.26

Som vi kan utläsa av FN:s princip om skyldighet att skydda så kan stater använda olika medel för att stötta andra stater i att skydda civilbefolkningen. Det handlar alltså inte enbart om militära insatser utan kan också handla om exempelvis diplomati eller genom humanitärt stöd.

Principen togs fram i en tid då internet fanns men inte var utbyggt i närheten av den utsträckning det är idag. Våra samhällen byggs allt mer på digital infrastruktur från nord till syd och från öst till väst. Internet är en livsviktig källa till information och erbjuder möjligheter att nå ut under krig och konflikt.

Vad som nu utreds som ett folkmord i Myanmar kan styrkas delvis tack vare arbetet som modiga journalister, aktivister och vittnen gjort genom att ha publicerat bevis som spridits över världen. Det är bland annat tack vare att internet, sociala medier och andra plattformar möjliggjort för informationen att nå ut i en väldig omfattning som all denna information, styrker bilden av att det är brott mot mänskligheten som pågår. Det är svårt att ifrågasätta vittnen när de är många som spridit filmer på internet, filmer som styrker vittnenas egna berättelser.

Digitaliseringen sker i en rasande fart och FN behöver i sin tur utveckla sitt arbete till att i högre utsträckning inkludera internet i humanitära insatser såväl som i fredsinsatser. För att kunna nå en långsiktigt hållbar fred behöver mänskliga rättigheter värnas och yttrandefriheten försvaras och då är tillgången till fritt och tryggt internet helt centralt. FN:s princip om skyldighet att skydda behöver framöver inkludera insatser där FN säkerställer tillgången till internet i krig och konflikt för att skydda människor från brott mot mänskligheten. Även om internet såklart inte löser alla utmaningar, så bidrar det till viktigt informationsutbyte i de mest fruktansvärda av situationer. Vi behöver förutom internet självklart fortsätta stå upp för rättsstatens principer, mänskliga rättigheter, demokrati och fred. Diplomatiska förhandlingar och humanitära insatser ersätts inte av att man också arbetar med att säkerställa internettillgång, internet ska istället ses som ett viktigt komplement i till FN:s övriga verksamhet.

En invändning skulle kunna vara att det är helt omöjligt för FN att lyckas inkorporera internet i sitt arbete i krig och konflikt och inte minst i R2P givet att FN inte alltid lyckas med sitt arbete. För det första tycker jag inte att man ska “ge upp” innan man ens har påbörjat arbetet. För det andra så är det viktigt att titta bakåt för att få svar. Historiskt sett har FN visat att världsorganisationen klarar av uppgifter som många trott varit omöjliga. När införandet av FN:s Human Rights Council låg som förslag på bordet satte sig Kuba, USA och Pakistan emot omröstningen. FN:s dåvarande vice generalsekreterare Jan Eliasson hade svårt att få med sig alla parter och utsikterna såg ett tag mörka ut. Kofi Annan, dåvarande generalsekreterare, ringde då några viktiga samtal och förklarade för ett land åt gången att de är det land som kommer att stå som ansvariga för brister globalt sett kring mänskliga rättigheter om de är emot införandet av Human Rights Council. The rest is history, som man brukar säga: FN bildade Human Rights Council och man hade fått med sig staterna.27 Ett annat exempel är att världens länder gick samman och tog fram Agenda 2030 och de globala hållbarhetsmålen eller att FN har en konvention som förbjuder kärnvapen. Listan kan göras lång. Det omöjliga kan göras möjligt och framförallt om man arbetar för det.

Men FN kan inte på egen hand lösa frågan om internetförsörjning i svåra kontexter. De behöver samarbeta med forskare, företag och civilsamhälle för att lyckas. Om efterfrågan på ny teknik ökar kommer också nya lösningar att presenteras och konkurrensen gör att priserna pressas ned. Resultatet blir att en allt säkrare och mer pålitligt internet tas fram. Det kan vara i form av att prisvänliga satellittelefoner utvecklas till den breda allmänheten i världens alla länder, så att auktoritära regimer inte kan stänga av internet. Eller genom att FN arbetar med företag som Starlink och erbjuder internet- accesspunkter till människor i nöd. Oavsett hur man går tillväga så kommer teknologin och tillgången till internet att fortsätta utvecklas och förändras. Om 10, 20 och 50 år har vi flera gånger om kunnat se ny teknologi som förändrat tillgången till internet. FN bör få tillräckligt med resurser och mandat för att arbeta mer med dessa frågor tillsammans med företag, forskare och civilsamhället som alla har kompetensen, kontakterna och erfarenheterna som är nödvändiga för att lyckas.

En framtid utan tillgång till internet bör endast finnas med i sci-fi-böcker om jordens undergång i en fantasivärld. Vår värld måste i sin tur upprätta internet även i krig och konflikt där det verkligen kan vara livsavgörande för många människor. Det är vårt ansvar att skydda civilbefolkningen mot de värsta tänkbara brotten och ett steg i detta är att säkerställa att deras vittnesmål når omvärlden. När jag deltog i konferensen Myanmar Digital Rights Forum i januari 2018 hade militärkuppen ännu inte skett. Om FN redan då hade tillhandahållit internet i krig och konflikter hade kanske en av agendapunkterna på konferensen handlat om det. Om dessa frågor hade varit på dagordningen, så hade internetavstängningar kanske inte varit möjliga. Då hade fler liv kunnat räddas och fler röster hade kunnat göra sig hörda. Låt oss framöver slå på internet där det stängts av, eller ännu hellre – förhindra att internet kan stängas av.