REFLEKTION Hoten mot demokratin från illiberala regimer ökar, både genom förtryck inom länder och en aggressiv utrikespolitik, som den Ryssland nu uppvisar. Repressiva ledare stöttar varandra och berikar sig själva, i transaktioner som också innefattar västliga aktörer. Samarbetet underminerar demokrati världen över och utmanar vår tids regelbaserade världsordning med en ny ”våldsordning”.
Demokratin hotas idag av auktoritära ledare och partier, och därmed rättsstaten med oberoende domstolar och fri press, allas lika värde och rättigheter samt fria allmänna val.
Reportrar Utan Gränser konstaterade i sin årsrapport 2021 att endast 12 länder hade en gynnsam miljö för journalistik. Fredspristagarna Maria Ressa och Dmitrij Muratov vittnar om mord på och övergrepp mot journalister som avslöjar maktmissbruk, korruption och egenintressen inom politik och delar av näringslivet. Det senare gäller inte minst vid exploatering av naturresurser och mord på miljörättsaktivister.
Det mörknar, med paralleller till 1930-talet, när dåtidens ofta svaga demokratier ersattes av auktoritära, ibland fascistiska krafter. Deras agendor inriktades ofta mindre på folkets välstånd än på att återställa oförrätter mot sina respektive nationer efter frederna i Versailles och Trianon.
Vad vi ser kan vara slutet på den mer demokratiska eran efter andra världskriget, som särskilt gynnat oss i väst som både kunnat åtnjuta grundläggande friheter och ökat materiellt välstånd.
Nu attackeras detta både av öppet auktoritära krafter och hot inifrån olika demokratier.
De auktoritära hoten från giganterna Kina och Ryssland – mobbarstil går hem
I Ryssland styr sedan decennier den maktfullkomlige Putin och demokratin sätts alltmer på undantag, av en maktapparat som inte tolererar politisk opposition. Motståndare som Boris Nemtsov mördas liksom undersökande journalister som Anna Politkovskaja. Aleksej Navalnyj kastas i fängelse, organisationer som Memorial och andra som arbetar för mänskliga rättigheter stängs ner och brännmärks som utländska agenter. Västvärldens demokrati föraktas som försvagad av pluralism och genusteorier, av gamla KGB-agenter som bara tror på våldets makt.
Politiska val blir spel för gallerierna och makt används för att berika ledarna och deras närmaste krets av oligarker, vilket bland andra Navalnyj avslöjat i sin film om Putins palats vid Svarta havet. Kritiken mot Putin var länge dämpad från västs sida på grund av Europas stora beroende av rysk gas och det är först när rysk trupp står vid Ukrainas gränser som motståndet mobiliseras.
Enpartistaten Kina har på bara några årtionden gått från låginkomstland till global och regional stormakt, där tillväxten men inte demokratin utvecklats. Idag är Kina en tung aktör globalt, både med avancerad högteknologi och billiga konsumtionsvaror samt som marknad för utländska företag. Förtrycket i Hong Kong och av uigurerna i Xinjiang ökar liksom hoten inom riket där människor kan hämtas mitt i natten och föras bort mot okända öden.
Liksom i andra diktaturer kontrolleras befolkningen i det stora imperiet alltmer av modern övervakningsteknik, ofta utvecklad i väst. Även i Kina har den politiska ledningen kombinerat maktkoncentration med att berika sig själva. Omvärlden fortsätter handla med Kina och medverkar i OS, trots vetskapen om hur politisk opposition slås ner med järnhand.
Trots att Kina framstår som det kanske tydligaste exemplet på att handel och marknadsekonomi inte i sig främjar demokrati så finns det fler exempel, som Saudiarabien och Förenade Arabemiraten som varken har demokratiska konstitutioner eller fria allmänna val.
Autokraterna är starka både på hemmaplan och genom sin samverkan
Autokrater är inte bara ett problem för att de förtrycker sina egna befolkningar – och hotar sina grannar när de kan. Anne Applebaum belyser i en artikel i the Atlantic hur autokrater som Putin, Xi, Modi, Sisi och Erdogan backar upp varandras aggressiva våldsbaserade maktanvändning, i ett gemensamt förakt för de demokratiska principer som hotar deras makt och ekonomiska egenintressen.
Detta illustrerades dramatiskt vid 2022 års Olympiska spel när Rysslands krav på NATO backades upp av Kinas Xi, och Putin stödde Kinas anspråk på Taiwan. Det kan säkert illustreras igen under fotbolls-VM i Qatar senare i år.
Dessa manliga autokrater underminerar också den regelbaserade världsordning som sedan FN:s tillkomst – i alla fall hjälpligt – sökt motverka godtycke, den starkes rätt och kränkningar av mänskliga rättigheter. Ryssland har till exempel samverkat inom FN med reaktionära stater i Mellanöstern för att begränsa kvinnors rättigheter till förmån för upprätthållandet av så kallade ”traditionella värden”. Det ligger helt i linje med autokraternas patriarkala grundsyn där abort motverkas eftersom det begränsar antalet barn som behövs till försvar för ”fosterlandet”. Förr kunde EU vara ett kraftfullt bålverk mot sådan politik men bromsas nu av Ungern och Polen som i mycket delar Putins grundsyn.
Dessutom är undermineringen av globalt samarbete också särskilt oroande på nedrustningsområdet, där många förhandlingar och förtroendeskapande dialoger gått i stå, vilket underlättat för Putin att driva sina krav på ”säkerhetsgarantier”.
Hur länge överlever demokratin i USA?
I USA har stödet för demokrati malts ner under decennier, i ett land präglat av allt skarpare inre motsättningar och anti-demokratiska krafter. Det inleddes när republikanen Newt Gingrich på 1980-talet uppmanade sina partikamrater att använda alla medel för att ta makten. Teapartyrörelsen och Trump drev på ytterligare och det republikanska partiet tillämpar nu metoder som liknar dem i diktaturstater. Val ifrågasätts och valsystem manipuleras och valkretsar ritas om i syfte att utesluta svarta väljare.
Dessvärre har inte den förr så hyllade amerikanska konstitutionen kunnat sätta stopp för utvecklingen. Kongressvalen i november och presidentvalet 2024 blir avgörande, både för demokratin i USA och världen i stort.
EU – den sista fyrbåken för demokrati trots allt?
EU är grundat på tanken att frihandel till ömsesidig nytta ska bygga välstånd, fred och demokrati, på en kontinent som i århundraden härjats av krafter som byggt sin makt på våldskapital och snäva egenintressen. Just de krafter vi ser återfödas och stärkas.
EU-kommissionen kämpar för att förena en framtidsorienterad marknadsekonomi med social utveckling och vår tids ödesfråga: en nödvändig omställning mot fossilfrihet. Samtidigt tvingas man i avsaknad av fungerande regelverk också ägna betydande kraft åt att hejda anti-demokratisk utveckling i medlemsländer som Ungern och Polen. Dessa länders agendor liknar Putins i fråga om urholkandet av rättsstaten genom politisering av domstolsväsendet, strypning av fria media och trakasserier av minoriteter och hbtqi-personer. Och dessa värderingar sprids både inom det forna östblocket och i unionens västra delar. Även i vårt eget land.
Hårresande nog fortsätter Orban och Kaczynski bryta mot EU:s grundläggande värderingar samtidigt som de skamlöst anser sig ha rätt att utnyttja EU som bankomat.
Även i vårt eget land ser flertalet partier också EU som något dåligt; något vi skickar pengar till utan att få mycket tillbaka. En instans som tar fram krångliga och ofta problematiska regelverk – som taxonomin som försöker skydda klimat och miljö och nu beklagligtvis motarbetas av svenska skogsintressenter. I svenska riksdagsval tävlar därför partierna om att markera distans till ”Bryssel”, så även här frodas patriotisk självgodhet och ekonomiska egenintressen.
Men just nu verkar det som om EU trots allt är det bästa vi har, när autokrater världen över skadeskjuter både demokratier och regelbaserad världsordning. Kanske kan vi inte längre som bara nyligen hoppas på att maximera Demokratin med stort D, utan får nöja oss med att minimera skadorna? I en värld där återfall till för-demokratisk utveckling och geopolitikens återkomst hotar, med patriarker som alltmer agerar utifrån Machiavellis furste-principer, där makt tillfaller den mest skamlöse och brutale.
Förlorarna är många och borde kunna mobilisera sig: människor utan egendom, utsatta kvinnor och män, hbtqi-personer som fortfarande hoppas och tror att demokratin kan säkra allas lika värde och rättigheter.
Gerd Johnsson-Latham
Tidigare verksam på UD, bland annat med nedrustningsfrågor och mänskliga rättigheter, chefredaktör Mänsklig säkerhet.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Redaktör: Lotta Schüllerqvist, chefredaktör, Press- och yttrandefrihet, Mellanöstern.
Lämna ett svar