ANALYS Att en av världens yngsta självständiga nationer vid årsskiftet kunde fira sin 50-årsdag passerade tämligen obemärkt i vår del av världen. Miljontals mänskliga offer, omfattande flykt, nio månaders inbördeskrig, ett två veckor långt krig mellan de två grannländerna Indien och Pakistan krävdes för att det nya landet Bangladesh skulle kunna bildas och för att flera miljoner flyktingar skulle kunna återvända till sitt land.
I september 1971 när jag var reporter på Sveriges radios samhällsredaktion fick jag frågan om jag kunde åka till Indien och Östpakistan för att i Ekot och i magasinsprogrammet Tidsspegeln skildra förhållandena för de människor som flydde över den östpakistanska gränsen till Indien. Flykten berodde på den grymhet med vilken den pakistanska armén slog ned motståndet. Jag hade inte tidigare varit i den delen av världen och blev ordentligt tagen och närmast handlingsförlamad över att möta de människomassor som sökte skydd i grannlandet efter att anhöriga mördats, sedan deras byar skövlats och bränts.
Efter att jag anlänt till Calcutta (Kolkata) och överväldigats av flyktingkatastrofens magnitud tog det ett par dagar innan jag intalat mig att min uppgift var att berätta i svensk radio om lidandet och om de insatser som gjordes för att hjälpa alla de som tvingats lämna Östpakistan.
Tio miljoner östbengaler flydde till Indien
Monsunregnen skapade svåra översvämningar som de flyende tvingades ta sig fram genom. Jag såg hundratals, tusentals familjer komma genomdränkta med enkel packning, de flesta till fots. Några av dem berättade om övergrepp och mord på anhöriga. I Calcutta beräknade de indiska myndigheterna att tio miljoner östbengaler samlades i vidsträckta flyktingläger där internationella hjälpinsatser gav minimal support till de behövande.
Min ena uppgift var alltså att skildra flyktingsituationen. Dessutom skulle jag rapportera om det krig som pågick mellan den östpakistanska befrielserörelsen Mukti Bahini och den västpakistanska armén. Motståndsrörelsen hade samarbetsmän i Calcutta som jag etablerade god kontakt med. Genom dem fick jag adresser till betydelsefulla personer som i hemlighet ledde frihetskampen i Dhaka i Östpakistan. Kampen befann sig i ett veritabelt underläge trots att Indien bistod med vapen och annan utrustning. Den pakistanska armén med soldater från Västpakistan mördade, plundrade och jagade människor från deras boplatser.
Kolonialmaktens geografiska blunder
Upprinnelsen till inbördeskriget var i grunden den geografiska blunder som den brittiska kolonialmakten gjorde sig skyldig till när britterna 1947 efter flera hundra års styre lämnade subkontinenten. Frigörelsen innebar att två landshalvor – Västpakistan och Östpakistan – bildade den huvudsakligen muslimska nationen Pakistan med Islamabad som huvudstad. Mellan statshalvorna var det 150 mil indiskt territorium, där hinduer var i majoritet. I Västpakistan fanns den politiska och den ekonomiska makteliten. Där fanns militären, som under större delen av tiden efter statsbildningen styrde Pakistan.
På 1950-talet kämpade de östpakistanska ledarna för att få använda bengaliska som officiellt språk i stället för att behöva växla till urdu som var nationalspråk i Västpakistan. Främst i kampen för det bengaliska språket befann sig Sheikh Mujibur Rahman (Sheikh Mujib) som gjort sig känd som en karismatisk studentledare. Efter några års kamp gav de västpakistanska ledarna med sig. Bengaliska förblev officiellt språk jämsides med urdu.
Mujibur Rahman framstod mer och mer som en politisk frontalgestalt i Östpakistan. Han ledde kampen för regional autonomi – den viktigaste punkten i det politiska partiet Awamiförbundets program. Militärregimen genomförde val i Pakistan 1970. Det resulterade i en storseger för Sheikh Mujib och Awamiförbundet, det parti han var ledare för. Samma år som valet hölls drabbades provinsen av svåra översvämningar under monsunregnen. Hundratusentals människor dukade under. Befogade anklagelser riktades mot militärerna i ledargarnityret i Islamabad för att de tagit för lätt på varningar om en annalkande cyklon och att de var senfärdiga när det gällde hjälpinsatser.
Makteliten i Västpakistan valde att ogiltigförklara valresultatet. Sheikh Mujib arresterades. Det var det som slutligen antände stubintråden och ledde till det massiva folkliga uppror som pågick under en stor del av 1971.
Indira Gandhi ingrep på rebellernas sida
I december det året ingrep Indiens premiärminister Indira Gandhi på de östpakistanska rebellernas sida. Efter knappt knappa två veckors krig hade den pakistanska armén ingen annan möjlighet än att kapitulera. Sheikh Mujib blev fri, han kunde återvända i triumf och landet Bangladesh föddes.
I början av 1972 (och flera gånger senare) återvände jag till Bangladesh som nu tog sina första stapplande steg som egen nation. I Dhaka mötte jag en delegation från Sida som rekognoscerade för en omläggning av det bistånd som myndigheten tidigare svarat för i Östpakistan. Snart kom det svenska samarbetet med de nya makthavarna igång. Mellan 1973 och 1975 var Börje Ljunggren – en av dem som var med bland Sidas utsända – den förste svenske biståndsattachén i Bangladesh. Alltsedan dess har Sida bistått Bangladesh, för närvarande bl.a. med sådant som rör landsbygdsutveckling, mänskliga rättigheter, jämlikhet, hälsa, klimat och demokrati.
Var det nödvändigt med nio månaders uppslitande inbördeskrig och indiskt ingripande för att Bangladesh skulle kunna bli ett eget land? Det fanns åtminstone en grupp diplomater vid det amerikanska konsulatet i Östpakistan som tidigt krävde ett ingripande från USA. Konsulatet leddes av generalkonsuln Archer Blood. Telegram efter telegram sändes till Vita huset och till State Department (Utrikesdepartementet) i Washington. Blood gick så långt att han anklagade Pakistans regim för folkmord mot sin egen befolkning.
USA intog en passiv roll
I boken ”Blood Telegram – Nixon, Kissinger and a Forgotten Genocide” från 2013 har journalisten och statsvetaren Gary J. Bass genom att läsa tidigare hemliga dokument och lyssna på bandinspelningar kunnat kartlägga USA:s minst sagt passiva roll. Richard Nixon som var president och Henry Kissinger som var säkerhetsrådgivare – och Nixons förtrogne – struntade i det alarmerande innehållet i de telegram som konsul Blood och hans medarbetare sände.
USA odlade nära förbindelser med militärregimen i Pakistan och använde ledaren general Yahya Khan som mellanhand inför den politiska öppning som den amerikanske presidenten eftersträvade att få med Folkrepubliken Kina. (Den diplomatin ledde fram till Nixons möte med Mao i Peking 1972.) Det var inte läge för USA att ingripa mot de generaler i Pakistan som var tjänstvilliga Kinakurirer.
Boken ”Blood Telegram” blev prisbelönt i USA. Om boken skrev New York Times i en recension: ”Nixon och Kissinger ägnade flera årtionden efter att de lämnat politiken till att stärka sina egna självbilder som stora statsmän. Denna bok bevisar med stor tydlighet hur felaktig den berömmelsen är”.
Landsfadern Mujibur Rahman mördades 1975. Efter en tid övertogs makten av generalen Ziaur Rahman (inte släkt med Mujib). Han var en hårdför och arrogant ledare. Det kunde jag konstatera när jag intervjuade honom ombord på en flodbåt på en av Ganges flodarmar under den valkampanj som han öppnade upp för 1978. Ziaur Rahman ledde Bangladesh Nationalist Party (BNP) som segrade i valet. Hans presidenttid blev kort, han mötte samma öde som sin företrädare. Han mördades 1981.
Korruption och förtryck präglar dagens Bangladesh
Under de senaste årtiondena har Bangladesh efter genomförda val styrts växelvis av Awamiförbundets ledare Sheikh Mujibs dotter BNP-ledaren Hasina Wajed och Ziaur Rahmans änka Khaleda Zia. Sedan 2009 är det Hasina Wajed som regerar. Demokratin är en fasad. Korruption och brist på fri- och rättigheter präglar Hasina Wajeds auktoritära styre i ett land som har 160 miljoner invånare, mer än dubbelt så många som vid tiden för självständigheten.
Vid frigörelsen för 50 år sedan var det åtskilliga experter som dömde ut Bangladesh. Landet skulle inte kunna klara sig utan omvärldens stöd. Men farhågorna kom på skam. Utmaningarna är många, inte minst av klimatskäl med tanke på landets utsatta geografiska läge. Landet är fortfarande fattigt, men levnadsstandarden har ökat betydligt. 1972 var den förväntade livslängden 42 år, i dag är den drygt 70. Tillverkningsindustrin har skapat miljontals arbetstillfällen. I var och varannan textilhylla i Europas butiker finns varor ”Made in Bangladesh”.
Lars Gunnar Erlandson
Lars Gunnar Erlandson har under fyra årtionden varit reporter vid Sveriges Radio, huvudsakligen som utrikesreporter och utrikeskorrespondent i Mellanöstern, Latinamerika, USA och Asien.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Redaktör: Lotta Schüllerqvist, chefredaktör, Press- och yttrandefrihet, Mellanöstern.
Lämna ett svar