Världen behöver arbeta mer för gemensam säkerhet

ANTOLOGI Det går inte att hoppas på en seger i ett kärnvapenkrig, motståndarna skulle endast förenas i lidanden och förstörelse. De kan överleva bara tillsammans. De måste uppnå säkerhet inte mot motståndaren utan tillsammans med honom. Den internationella säkerheten måste vila på samarbete för gemensam överlevnad i stället för på hot om ömsesidig förintelse.

Så formulerade sig Olof Palme i inledningen till rapporten “Gemensam säkerhet – ett program för nedrustning”, som presenterades 1982. (1) Att på detta sätt betrakta säkerhet som ett gemensamt problem med gemensamma lösningar var på många sätt banbrytande, och bidrog till att världen fick uppleva en tid av nedrustning och minskade spänningar mellan supermakterna.

Den grupp som arbetade fram rapporten kallades allmänt för Palmekommissionen, en av flera globala kommissioner som socialdemokratiska ledare bildade vid denna tid. Norges statsminister Gro Harlem Brundtland ledde Brundtlandkommissionen som 1987 presenterade en rapport om miljöfrågor, som bidrog till att etablera begreppet “hållbar utveckling”. (2) Palmekommissionen hade en bred sammansättning. Bland de 17 medlemmarna fanns en person från USA och en från Sovjetunionen, och det gavs utrymme för personer från länder i syd; Mexiko, Indien, Nigeria, Guyana, Tanzania och Indonesien. Dock bara en enda kvinna, Gro Harlem Brundtland.

I den värld vi ser i dag påminner mycket om situationen då Palmekommissionen la fram sin rapport. Vi är tillbaka på randen av en kärnvapenkatastrof. Spänningen mellan kärnvapenmakterna ökar, de militära kostnaderna stiger och kärnvapenarsenalerna görs tekniskt mer avancerade.

Återlanseringen av Gemensam säkerhet

Världens samlade militära utgifter uppgår idag till svindlande nära två biljoner dollar (3), det i en tid när pandemin lett till att allt fler människor drabbas av fattigdom och hunger. Uppskattningar visar att omkring 400 miljoner arbetstillfällen har försvunnit (4) och mot slutet av 2021 kan antalet människor som lever i extrem fattigdom ha ökat med 150 miljoner. (5) I flera länder har utvecklingen rullats tillbaka flera årtionden och allt fler är beroende av humanitärt bistånd för att överleva. Det absolut sista som behövs i det här läget är en ökning av de globala militärutgifterna.

Olof Palmes Internationella Center har därför tillsammans med International Peace Bureau och den fackliga världsorganisationen ITUC tagit initiativet att återlansera begreppet gemensam säkerhet, “Common Security 2022”. En ny global kommission har satts samman. Med medlemmar från alla världsdelar, fler kvinnor och ungdomar samt en blandning av erfarenheter från olika samhällssektorer är representationen bredare den här gången.

Genom överläggningar inom kommissionen, ett antal kvalificerade digitala seminarier och kontakter med andra aktörer som har kunskap på området är målet att i april 2022 kunna lansera en ny rapport baserad på begreppet gemensam säkerhet, 40 år efter att Palmekommissionen avslutade sitt arbete.

Situationen i dag skiljer på många sätt i jämförelse med för 40 år sedan. “Common Security 2022” måste i sitt arbete utgå från den globala situation som råder i dag, och inte blicka tillbaka på det som var. Ett förändrat världsläge och ett antal nya utmaningar präglar den nya kommissionens arbete. Kalla krigets slut och Sovjetunionens fall markerade slutet på den sedan andra världskriget rådande bipolära världsordningen. I vår tids multipolära världsordning handlar det inte längre bara om öst mot väst, NATO mot Warszawapakten. Hotet är globalt, med fler kärnvapenmakter än på Palmes tid. Men hotet är också reellt – flera av kärnvapenstaterna kämpar med vattenbrist, dödliga naturkatastrofer och terrorism. Storbritanniens ambition att kraftig öka sin kärnvapenarsenal är ett bevis på att det finns anledning att inte rikta all uppmärksamhet mot de så kallade supermakterna. Till detta kommer att dagens konflikter har ändrat karaktär. Inomstatliga konflikter och så kallade proxykrig, att två stater strider mot varandra på en tredje stats territorium, blir allt vanligare. Det gör medlingsinsatser och fredsförhandlingar alltmer komplicerade, vilket riskerar leda till mer långdragna krigssituationer och förvärrat mänskligt lidande. (6) Mer resurser måste satsas på prevention i syfte att förebygga väpnad konflikt.

Utvecklingen leder till nya hotbilder

Den snabba tekniska utvecklingen under de senaste 40 åren har resulterat i en uppsjö av nya hot och utmaningar för bevarad fred och säkerhet. Datoriserad krigföring, cybersäkerhet, drönare, användning av artificiell intelligens och den farliga utvecklingen av kemiska och biologiska vapen är några av de nya frågorna. Palmekommissionen förutspådde och varnade för en framtida militarisering av rymden. En förutsägelse som tyvärr visat sig bli besannad. Strider kring kontrollen över informationssfären definierar vår tid lika mycket som strider över territorium definierade 1900-talet. Svåra dilemman och avvägningar mellan frihet, säkerhet, frihandel och protektionism – som kräver en aktivt formad politik och internationella överenskommelser.

Samspelet mellan fred och det klimatnödläge vi befinner oss i är en avgörande fråga för framtida säkerhet. Klimatrelaterade risker har långtgående konsekvenser för mänsklighetens och planetens hälsa och existens. Om allt större delar av jorden drabbas av torka, översvämningar, uteblivna skördar eller stigande havsnivåer växer spänningar inom och mellan länder. Redan i dag flyr människor på grund av klimatet FN:s flyktingorgan UNHCR beräknar att det år 2050 kan finnas 200 miljoner klimatflyktingar i världen. (7) Stängda gränser och murar mot omvärlden är kortsiktiga, populistiska lösningar. I stället krävs reell samverkan och rejäla satsningar på att stödja de länder som är allra mest utsatta för klimatförändringarnas effekter.

Palmekommissionen varnade för att ekonomisk ojämlikhet, fattigdom och utslagning var stora hot mot säkerheten, och att “fred och välfärd är två sidor av samma mynt”. 40 år senare bidrar ökande inkomstskillnader till ökad polarisering och till framväxten av högerpopulismen, nationalismen och främlingsfientlighet. Med ökad politisk polarisering och fler stater som styrs av auktoritära och extrema ledare ökar risken för våldsamma konflikter. Därför behövs fokus på hur ökad demokrati, social trygghet och minskade klyftor också är ett recept för fred.

Vi befinner oss mitt i den globala kris som corona-pandemin skapat. Ändå måste vi orka blicka framåt och agera för att den värld vi har i morgon blir bättre rustad för att bekämpa såväl framtida pandemier, som att ta oss an de globala utmaningar som vi bara kan lösa genom internationellt samarbete. Klimatkrisen utmanar vår överlevnad och den nödvändiga omställningen är helt beroende av att alla agerar – tillsammans. corona-pandemin har visat betydelsen av internationell samverkan men också hur lätt regeringar hemfaller åt att sätta den egna nationens intressen först i tider av kris. Internationellt samarbete och solidaritet måste stärkas för att världen ska stå bättre rustad inför framtida kriser. De internationella organisationerna och regelverken behöver utvecklas.

Jämställdhet och dess betydelse för fred och säkerhet var ett relativt outforskat ämne av Palmekommissionen. Statistik visar dock att när kvinnor är vid förhandlingsbordet är det mer sannolikt att fredsavtal håller i 15 år eller längre. Men trots det innehöll endast 22 procent av fredsavtalen 2019 skrivningar kring jämställdhet. (8) I krig och kriser drabbas kvinnor och barn ofta hårdast genom ökat våld, mindre makt och därmed sämre möjligheter skapa goda levnadsvillkor eller påverka samhällsutvecklingen. Kvinnors deltagande – både vad gäller att förebygga, hantera och lösa konflikter, samt i fredsbyggande och återuppbyggande efter konflikt – är en förutsättning för att uppnå hållbar internationell fred och säkerhet och måste prioriteras ytterligare. Vi behöver nu fånga möjligheten att i grunden utmana den alltjämt rådande traditionella och stereotypt manliga synen på säkerhet.

Demokratin ifrågasätts

Men kanske är den främsta skillnaden att världen vid tiden för Palmekommissionens arbete befann sig mitt i vad som kommit att kallas den tredje demokrativågen. Nu befinner sig i stället världen i en ”autokratiseringsvåg”. Sedan över ett decennium går demokratin i världen bakåt. Fler människor lever idag i ett land som utvecklas i auktoritär riktning än i ett land som utvecklas i demokratisk riktning. (9)

Människor runt om i världen tappar tron på demokratiska system. Vänder sig till populistiska och auktoritära ledare med budskap om enkla lösningar när ojämlikheten växer och demokratin inte levererar. Ledare som använder demokratin för att nedmontera densamma. Som behåller makten genom ökad repression och förtrycka av oliktänkande.

När forskare vid Centre for the Future of Democracy vid University of Cambridge analyserade ett halvt sekel av samhällsvetenskaplig forskning med data som samlats in i 154 länder genom sammanlagt 3 500 undersökningar med mer än fyra miljoner respondenter visade resultatet att “nöjdheten” med demokrati urholkats i de flesta delar av världen. Särskilt snabb har den negativa utvecklingen varit under det senaste decenniet. Allmänhetens förtroende för demokrati har aldrig varit så lågt i USA, de största demokratierna i Västeuropa, Afrika söder om Sahara och Latinamerika. I flera länder är antalet människor som är missnöjda med demokrati större än antalet människor som är nöjda. (10) Bristen på tillit till demokratiska institutioner oroar och har fått FN:s generalsekreterare att deklarera att världen lider av en “trust deficit disorder” – ett allvarligt tillitsunderskott.

För att återupprätta tilltron till demokratin och demokratins institutioner krävs handling. Växande ojämlikhet, ekonomisk tillväxt på bekostnad av människa och miljö måste vändas till social tillväxt som värnar människa och miljö. Som skapar förbättringar i människors vardag, ökar tryggheten, stärker det sociala kontraktet och därmed bidrar till säkerhet och hållbar utveckling. Som ger framtidstro.

Tvillinghotet kärnvapen och klimatet

Mänskligheten står inför två existentiella hot. Det ena är klimatförändringarna och det andra är kärnvapenkrig. FN-veteranen och den tidigare utrikesministern Hans Blixt har kallat de båda för tvillinghotet. Klimatförändringarnas effekter skapar sociala och ekonomiska spänningar ökar risken för konflikter som ökar sannolikheten för användning av kärnvapen. Hotet är reellt – flera av kärnvapenstaterna kämpar med vattenbrist, dödliga naturkatastrofer, terrorism. Gemensam överlevnad – eller gemensam utplåning. Valet ter sig enkelt? Men ändå är svaret detsamma som under kalla krigets dagar; upprustning och militarisering.

Säkerhets- och försvarspolitik har traditionellt sett handlat om statens säkerhet och militära lösningar. Det föreställda hotet har varit en utomstående fiende och verktyget för att avvärja hotet ett avskräckande militärt försvar.

Vi behöver ett tankeskifte till en säkerhetspolitik som prioriterar människan. Det man brukar kalla mänsklig säkerhet – som sätter människors säkerhet, trygghet och rättigheter i fokus. Med ett sådant vidgat säkerhetsperspektiv ser vi också att vi behöver fokusera på bredare insatser för att skapa säkerhet – inte minst för kvinnor. I krig och kriser så drabbas kvinnor och barn ofta hårdast genom ökat våld, mindre makt och därmed sämre möjligheter skapa goda levnadsvillkor eller påverka samhällsutvecklingen.

Klimatförändringarna orsakar spänningar, ökar antalet konflikter och driver människor på flykt (11) men svaret kan inte vara murar mot omvärlden och mer resurser till militär och försvar. Nu finns en möjlighet till en genomgripande omställning av det ekonomiska systemet som missgynnar kvinnor och utarmar vår planet men ger också möjlighet att i grunden utmana den alltjämt rådande traditionella och stereotypt manliga synen på säkerhet.

Ett säkerhetsperspektiv – som väger samman traditionella och moderna säkerhetshot – är nödvändig för att möta den ökande otrygghet och osäkerhet som präglar vår tid. Insikten om att vi människor är ömsesidigt beroende av varandra, och därför har ett gemensamt ansvar för varandras säkerhet. Där “säkerhet mot” ersatts av ett fokus på “säkerhet med”. Militär upprustning måste ersättas av systemlösningar som löser grundorsakerna till konflikt och växande spänningar. Investeringar i social trygghet, en rättvis omställning och hållbar fred.

En styrka i begreppet gemensam säkerhet är att stater med skilda intressen på andra områden kan ena sig kring att de har ett gemensamt problem att hantera. Palmekommissionen hade medlemmar från såväl USA som Sovjetunionen, vilket var viktigt för att ge projektet legitimitet på båda sidor järnridån. I dag behöver USA, Ryssland och Kina i just det här sammanhanget inte ha annat gemensamt än insikten om att klimatförändringarnas effekter måste mötas i samverkan, att ett krig med massförstörelsevapen vore förödande för alla parter.

Det är ett förhållande som samtidigt kan innebära ett dilemma gentemot den allmänna opinionen. Att arbeta i enlighet med konceptet gemensam säkerhet innebär att trots ilska över växande repression mot oppositionella i Ryssland och tyranniet mot uigurer i Kina måste dessa båda makter bjudas in till förhandlingsbordet, och där behandlas som jämbördiga parter. Detta dilemma gäller för övrigt även klimatförhandlingarna. Den gemensamma säkerheten vilar på en förtroendefull dialog och omintetgörs av misstänksamhet och misstro.

Årtionden av haltande nedrustning har vänts till upprustning i takt med att polariseringen och misstron vuxit mellan världens stormakter. Därför måste vi åter stärka mobiliseringen och aktivismen för fred och gemensam säkerhet. Det räcker inte med att politiker och experter möts vid förhandlingsborden. När den politiska viljan saknas uteblir de nödvändiga resultaten trots en stark folkvilja. I Sverige finns exempelvis ett starkt stöd för kärnvapenförbudet. I en undersökning som Palmecentret beställt från Sifo säger nära åtta av tio svenskar att de vill att Sverige skriver under kärnvapenförbudet. (12) Siffran är från hösten 2019, med andra ord i en tid då de borgerliga partierna tydligt deklarerat att de är motståndare till en svensk ratificering och då den socialdemokratiskt ledda regeringen aviserat att man tills vidare inte är beredd att skriva under. Det är anmärkningsvärt att flertalet inom det partipolitiska etablissemanget tagit ställning och antingen avvisar eller tvekar inför en svensk ratificering, trots att en överväldigande majoritet av svenskarna har motsatt uppfattning. Men i en tid när hotet från kärnvapnen glömts bort uteblir den breda mobiliseringen till stöd för förbudet.

Under tiden som Palmekommissionen arbetade med att formulera sin rapport växte fredsrörelsen i Europa fram som en mäktigt folklig kraft. År 1982, samma år som Palmekommissionen presenterade sina slutsatser, tågade omkring 100 000 personer på Göteborgs gator i en mäktig manifestation för fred. Låt oss gemensamt sätta målet att vi snart ännu en gång kan samla minst 100 000 svenskar för fred och mot massförstörelsevapen. Låt oss gemensamt sätta målet att länka samman de globala hoten mot fred och säkerhet och återigen fokusera på samverkan för den gemensamma säkerheten. Olof Palme talade ofta om den moderna världens ödesgemenskap. En insikt om att världens länder kommit att bli allt mer beroende av varandra; “Vår framtid är gemensam. Vi måste dela den tillsammans. Vi måste forma den tillsammans”.

Från det förflutna kan vi bara lära oss. Men framtiden kan vi förändra.

Anna Sundström
Anna Sundström är sedan 2017 generalsekreterare för Olof Palmes Internationella Center. Sundström har en kandidatexamen i statsvetenskap med huvudämne i globala utvecklingsstudier och en magisterexamen i humanitärt bistånd med freds- och konfliktstudier som fokusområde. Hon har tidigare arbetat som internationell sekreterare för Socialdemokratiska kvinnoförbudget, som internationell sekreterare och politisk rådgivare i Sveriges riksdag och som verksamhetschef för Olof Palme International Center. Innan Sundström tillträdde som generalsekreterare för Olof Palmes Internationella Center arbetade hon som politiskt sakkunnig på Utrikesdepartementets ministerkansli. Olof Palmes Internationella Center är den svenska arbetarrörelsens samarbetsorganisation för internationell verksamhet och opinionsbildning. Tillsammans med de 27 svenska medlemsorganisationerna och drygt 170 lokala och internationella partnerorganisationer bedrivs verksamhet i ett 30-tal länder. Olof Palmes Internationella Center bildades 1992 av KF, LO och Socialdemokraterna för att hedra Olof Palmes minne.