I vad mån bidrar vi själva till hot mot fred, säkerhet och hållbar utveckling?

1. Fred?

Idag fylls media av rapporter om väpnade konflikter och våldshandlingar från alla delar av världen. Intrycket blir lätt att världen styrs av autokrater som Putin och Xi, Duterte och Erdogan, Sisi och Bolsonaro, som av rädsla för minsta kritik kastar sina politiska motståndare i fängelser och påstår att den som kritiserar dem och deras ledarstilar i själva verket kritiserar deras länder. Det rör män, som bejakar och uppmuntrar våldsbejakande maskuliniteter i tider av religiös renässans och bigottas återkomst, med globala maktförskjutningar när USA:s makt minskar. Och det rör kleptokratier, där redan rika grupper tillskansar sig alltmer resurser och inflytande, i demokratins namn men där folkflertalet fortsatt saknar inflytande över ekonomiska tillgångar och populister vinner mark.

Fredsforskningsinstitutet Sipri redovisar årligen sammanställningar av pågående väpnade konflikter, upprustning, kärnvapeninnehav och den samlade vapenhandeln som inte tycks avta. I sin senaste rapport pekar Sipri på försämrad internationell stabilitet, mätt i såväl ökade rustningskostnader som geopolitisk fientlighet och rivalitet i en alltmer multipolär värld. Vad som förvånar kanske är hur lite Sipri uppmärksammar cyberhoten mot sjukvård, infrastruktur och försvarsintressen. (1)

I Syrien och Jemen pågår sedan många år blodiga konflikter med civila i skottlinjen liksom mindre konflikter i ett trettiotal andra länder.

På flera håll har gränserna mellan krig och fred luckrats upp, som i områden med lågintensiva konflikter som i Ukraina.

De flesta väpnade konflikter som utkämpas idag förs i det vi kallar jordens geografiska Syd och hälften av dem i Mellanöstern/Nordafrika. Nästan utan undantag är det interna konflikter, men där utländska aktörer, både jihadister, stormakter och forna kolonialmakter deltar, genom vapenleveranser och/eller väpnad trupp. Bland parterna i konflikterna finns ofta regimer som formellt sett kan vara demokratisk valda, men ofta är blodsbesudlade och präglade av utbredd korruption och maktmissbruk.

Många av konflikterna, både i Afrika söder om Sahara och i Asien – som vår nättidning Mänsklig säkerhet uppmärksammat i en rad artiklar – fördjupas av tilltagande etniska och religiösa motsättningar. (2) Konflikterna drivs ofta på av enskilda karismatiska ledare och hatkampanjer på sociala medier, som i samband med Myanmars brutala övergrepp mot landets rohingyer. I andra fall är ekonomiska skäl avgörande, som i utvinningen av coltan i den så kallade Demokratiska Republiken Kongo, där både lokala miliser och utländska storföretag tjänar pengar på utvinningen som bland annat baseras på barnarbete, slaveri, miljöförstöring och grovt våld mot lokalbefolkningen.

I Mexiko och stora delar av Centralamerika grundas oftast de väpnade konflikterna på droghandel och organiserad brottslighet, med förankringar långt in i ländernas förvaltningar.

Världen över, men mest i Syd, lever tiotals miljoner människor som fördrivits från sina hem, (3) flyktingar som fruktat för sina liv och migranter som likt dåtidens Kristina och Karl-Oskar i Wilhelm Mobergs utvandrarepos lämnat sina hem i hopp om en bättre framtid för sina barn och sig själva.

Sammantaget förefaller det ofta som om ofreden är stor och utbredd. Men faktum är, som framgår av Sipris statistik, att antalet döda i väpnade konflikter ”bara” uppgår till cirka 100 000 människor. Historiskt är det mycket lite – även om givetvis varje förlorat människoliv i konflikter är förfärande, liksom övergrepp i form av lemlästning, sexuellt våld och förlorad egendom och utkomstmöjligheter.

Dödstalen i väpnade konflikter kan också jämföras med och ställas mot exempelvis de cirka 3,5 miljoner kvinnor som mördas av sin partner eller annan närstående. (4) Risken att dö av mäns våld i en nära relation är större än den sammanlagda risken att dö av cancer, trafikolyckor, malaria och krig enligt Geneva Center for the Democratic Control of Armed Forces.

Faktum är att det trots allt är freden som är stor och utbredd.

Vad vi borde förundras över är att freden, trots alla varningslampor och hot, faktiskt dominerar människors vardag. Och det när jordens befolkning ökat från cirka 3 miljarder år på bara några generationer till nu nära 8 miljarder år 2021, (5) med en urbanisering och inflyttning till storstäder som pressar ihop människor på allt mindre ytor vilket torde öka risken för konflikter.

Människors förmåga att samverka förefaller alltså vara större än vad många trott.

Det går kanske trots allt fortsatt att säkra freden i större delen av världen.

2. Säkerhet?

Vad är ”säkerhet” och hur har det definierats över tid? Hur starka är kopplingarna mellan fred och säkerhet? Vems säkerhet står oftast i fokus?

Fred är absolut en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för mänsklig säkerhet. Komplexa utmaningar kvarstår för att åstadkomma mänsklig säkerhet.

Fred som förutsättning för människors säkerhet: Genom människans historia kan vi se allt från småskaliga krig till större konflikter, inte minst härskares ambitioner att med våld skapa stora imperier. Det har gällt kejsaren av Kina på 200-talet f v t, som brutalt slog ner allt motstånd i ett förespeglat syfte att skapa varaktig fred. Det kan iakttas på alla kontinenter, som i aztekernas blodiga välde, européernas kolonialkrig och erövringen av såväl västern i USA som östern i tsardömet Ryssland. Det kan ses i 1900-talets två världskrig med tiotals miljoner krigsoffer som visar den hänsynslöshet och det självdestruktiva beteende människan är i stånd till.

I värsta fall kanske de grymma världskrigen och kärnvapenupprustningen bara var en föraning om hur människan är beredd att förstöra både natur och sina egna livsbetingelser – nu i detta skede genom ökande fossila utsläpp som hettar upp världen alltmer.

Säkerhet i militära termer: Säkerhet har länge varit förknippat med staters säkerhet och fred, där stater med militära medel försvarar medborgare mot yttre angrepp från andra stater.

Maud Eduards med flera feministiska forskare har pekat på hur staters försvarstänkande ofta är starkt manligt kodat, och bottnar i föreställningar om män som skyddar sina kvinnor, men ofta på sätt som starkt begränsar kvinnors frihet. (6) Denna syn på mäns ”försvar” av kvinnor och de våldsapparater som byggs upp för att möta yttre fiender kan lätt bli hot mot den egna befolkningen.

Under 1900-talets sista hälft uppmärksammades länders kärnvapeninnehav och utplaceringen av nya medeldistansrobotar som växande hot som framkallade konflikter. De möttes i Västeuropa – men inte i öst! – av en stark proteströrelse, ofta ledd av kvinnor och aktiva forskare bland annat inom Pugwash-rörelsen. (7)

Stater har även haft våldsmonopol via polis och rättsapparat för att skydda människor mot kriminella hot. De baseras ofta på mäns handel med droger, vapen och kvinnor, involverar på många håll som i Sverige allt yngre pojkar och drabbar likt terrordåd också oskyldiga människor.

Historiskt sett finns mängder av exempel på hur polis använts mot den egna befolkningen, som av ryska tsarer och habsburgska kejsare under 1800-talet, liksom under Stalintidens och nazismens bestialiska terror. Idag praktiseras motsvarande övergrepp på flera håll, som av Irans religiösa polis och Eritreas och Kinas våldsapparater.

På alltför många håll används polis och en förvriden rättsordning för att skydda makthavare och eliter, som i många Gulfstater, i Centralasien och Centralamerika där makthavare slår ner all opposition under förevändningen att den hotarlandets säkerhet.

Fattigdom och brist på mänsklig säkerhet: Historiskt sett har fattigdom, svält, sjukdom och död i barnsäng utgjort de största hoten mot människors säkerhet och överlevnad, vilket bland annat kunnat mätas i kort medellivslängd i förhållande till vad som gäller idag världen över.

Under årtusenden har små fiender som myggor och bakterier förorsakat hundratals miljoner dödsfall bland människor, i form av bland annat malaria, pester, kolera och dysenteri. (8) De senaste hundra åren har dessa hot avvärjts i de rikare delarna av världen men nu ökar åter sådana hot genom ökat mänskligt risktagande som lett till att sjukdomar överförts från djur till människor samtidigt som antibiotikaresistensen tilltar. (9)

Brist på dricksvatten, som ofta gjort att civilisationer som exempelvis Harappa vid Indusfloden gått under, hotar än idag och ökar riskerna för konflikter, som nu i Sahel.

På södra halvklotet utgör än idag fattigdom och brist på grundläggande resurser det största hotet mot cirka en miljard människors säkerhet.

Fattigdom implicerar också brist på makt och inflytande, särskilt för fattiga kvinnor och minoritets- och urfolk.

Säkerhet som frånvaron av hunger: Efter Berlinmurens fall 1989 och avmattningen i det kalla kriget minskade fokuset på mellanstatliga – och ideologiskt baserade – väpnade konflikter. I Europa byggdes till och med ett ramverk för förtroendeskapande åtgärder och diplomatisk dialog i form av OSSE-nätverket. (10) I den tiden, präglad av nedrustning och mjuk diplomati riktades fokus mot mänsklig säkerhet definierat som frånvaro av hunger.

FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annan presenterade via UNDP 1994 en rapport benämnd “Human Security” som poängterade att fattiga människor måste få sina primära materiella behov tillgodosedda för att kunna åtnjuta mänsklig säkerhet. (11) Detta synsätt kom att inleda ett mer sammanhängande arbete i det globala samfundet på att möta människors basbehov genom bland annat Millenniemålen, Agenda 2030 och FN:s hållbarhetsmål. (12)

Säkerhet och mänskliga rättigheter: Under 1990-talet och inledningen på 2000-talet kom ytterligare aspekter av mänsklig säkerhet att uppmärksammas. De rörde primärt enskilda individers rätt till frihet, inte minst kvinnors rättigheter vilket bland annat kan härledas till FN:s första världskonferens om och för kvinnor i Mexiko 1975. Frihetsagendan var också starkt kopplad till krav på demokrati och rätt till inflytande, respekt för mänskliga rättigheter och rätten att inte bli diskriminerad, varken på grund av kön, etnicitet, religion eller annat.

I det globala arbetet för individuella rättigheter och icke-diskriminering var Sydafrika efter apartheidregimens fall en ledande aktör. Även andra länder i södra Afrika liksom flera av de nya regimerna i de forna öststaterna i Europa drev på för att ta fram överenskommelser i FN som stärkte rättsstatens principer, yttrandefrihet, fri press och oberoende domstolar.

Samtidigt växte motståndet mot dessa friheter, särskilt kvinnors frihet som religiösa grupperingar i många läger såg som hot mot det som ansågs vara traditionella familjevärderingar.

Jag såg själv både framstegen och motståndet under FN:s kvinnokonferens i Peking 1995 där en mycket långtgående handlingsplan antogs om bland annat kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter – trots samordnat motstånd från Sudans mullor och Vatikanens kardinaler som drev samma positioner, förenade i sin syn på kvinnors underordning. Dessutom gick de bokstavligt talat hand i hand i Pekings möteskorridorer.

Sociologen Manuel Castells varnade för övrigt på 1900-talet för att synen på kvinnors rättigheter skulle bli den stora vattendelaren i civilisationernas synsätt framöver. (13) Han tycks ha rätt, om man ser till hur utbrett motståndet mot kvinnors rättigheter är idag, är inte bara i IS-kalifat och patriarkala emirat i Mellanöstern utan också i USA och forna Östeuropa, särskilt Polen.

Mänsklig säkerhet beror alltid på samhällsposition: Självklart har begreppet säkerhet och mänsklig säkerhet haft olika innebörd för människor, beroende på vilket land de lever i, positioner i samhällen, möjligheter till inflytande, förmögenhet och inkomst, kön, ålder, etnicitet och religion. För en välbärgad medelålders man, som har livets nödtorft och mer därtill kan hoten mot mänsklig säkerhet mer ses som risker i form av statliga frihetsinskränkningar, medan en fattig kvinna eller ett barn som utsätts för våld och frihetsinskränkningar inom familjen i stället behöver en stark stat som kan ge det skydd och de resurser hon saknar. (14)

Försvarshögskolan i Stockholm publicerade hösten 2020 en forskningsstudie som visar att det finns tydliga skillnader i svenska mäns och kvinnors syn på en avgörande aspekt av säkerhet, nämligen förekomsten av våld. Kvinnor vill överlag angripa orsakerna till våldet, medan män generellt är mer beredda att tillgripa tvångsmedel för att stävja våldet. (15) Denna bild stämmer med liknande undersökningar som gjorts rörande mäns mer positiva syn på militärt försvar och kvinnors vilja att i jämförelse med män prioritera satsningar på välfärd och konsumera på ett sätt som minskar fossila utsläpp.

Dagens hot är alltmer kollektiva i form av klimat- och miljöhot: På 2020-talet bottnar hot mot mänsklig säkerhet alltmer i hot mot människor som art, snarare än som individer eller ens medborgare i enskilda stater. Det gäller hot som uppmärksammades redan på 1960-talet i böcker som Rachel Carsons “Tyst vår”(16) och rapporter från Romklubben. Hoten rör accelererande global uppvärmning, stigande havsnivåer och smältande glaciärer, förgiftade sjöar och sötvattenresurser, massutrotning av djur- och växtarter. (17) Dessa hot riktade mot oss alla kommer också från pandemier som Covid-19, som kan följas av fler framöver.

3. Utveckling?

Jag har själv arbetat med utvecklingssamarbete större delen av mitt yrkesverksamma liv, i det svenska Regeringskansliet samt i FN och på Världsbanken. Jag har också haft starka band med civilsamhället och främst då kvinnorörelsen, både globalt i AWID (Association for Women’s Rights in Development) och i svenska Kvinna till Kvinna samt i föreningen Klimatriksdagen.

Generellt har utvecklingssamarbetet syftat till att “lyfta” fattiga människor och länder till anständiga liv, präglade av fred, säkerhet och utveckling. I denna breda agenda har diplomati, global samverkan för upprätthållandet av mänskliga rättigheter, respekt för rättsstatens principer och fredlig konfliktlösning gått hand i hand med biståndet. Men krockar har ibland funnits med svenska egenintressen i form av export och svenska investeringar utomlands som många gånger påverkat inriktning och resursanvändning inom biståndet, som vid byggandet av stora dammar och kraftverk.

Inom utvecklingssamarbetet har ofta hälsa stått i fokus; barns hälsa och överlevnad, mödrahälsa och den sexuella och reproduktiva hälsa och rättigheter – med möjligheter att avgöra om och när en vill ha barn – som livsavgörande val för alla kvinnor världen över. Denna grundläggande valfrihet för kvinnor är något som ständigt ifrågasatts, mest av män och religiösa auktoriteter, och primärt i Syd – fram till mer nyligen när länder som Ryssland och kyrkor och politiker i USA också går i bräschen för att begränsa kvinnors kontroll över sina kroppar och fertilitet. (18)

Utvecklingssamarbetet har ofta mer eller mindre uttalat syftat till att bekräfta västvärldens framsteg som modell och målbild för det som länge kallades “de underutvecklade ” länderna. Modellen omfattade de materiella framstegen, och en ekonomi med varor, tjänster och internationell handel där väst ville inkludera Syd. Efterhand innefattade den modellen också demokratiska val (om än ofta mer proforma), respekt för rättsstatens principer och mänskliga rättigheter och allas lika värde oavsett kön och etnicitet.

Det som kallas det geografiska Öst, med kommunistiska regimer som i det forna Sovjetunionen och folkrepubliken Kina, förkastade västvärldens starka betoning av demokrati och en rättighetsagenda i globala fora som FN och betonade i stället “fred”.

Syd å sin sida, bland annat i den stora förhandlingsgruppen G77 i FN (med 77 länder i gruppen), lyfte konsekvent frågor som skulle gynna “utveckling” – vilket ofta sågs som liktydigt med mer biståndsmedel. G77 kvarstår än idag i FN och inkluderar bland andra Kina och Indien. Gruppen leds av starka och skickliga diplomater, ofta från Pakistan eller Egypten, som behöver balansera rikare, mer utvecklade gruppmedlemmars intressen mot de allra fattigaste ländernas behov och önskningar.

I dag när rika urbana grupper växt sig starka även i låginkomstländer – vilket synliggjorts inte minst av familjen Roslings faktaredovisningar – blir också begreppen “fattiga länder” och “utveckling” mer problematiska. (19) Den kinesiska folkkongressen lär exempelvis utgöra den största ansamlingen av miljardärer på jordklotet, medan fattiga lantarbetare i detta så kallade kommunistiska land tvingas lämna sina barn på landsbygden i hopp om försörjning långt hemifrån.

Den i grunden starkt västerländskt och materiellt präglade definitionen av ”utveckling” har också inneburit att över- och övre medelklassen i länder om FN och Världsbanken klassar som fattiga sökt sig en levnadsstandard som liknar den i väst. Allt detta gör givetvis världen mindre ojämlik – men priset blir högt när allt fler genom ökad materiell konsumtion tär på jordens resurser, bland annat genom ökad köttkonsumtion, överflödiga klädinköp, massturism och omfattande resande.

4. Hållbarhet?

Sammantaget har den förhärskande modellen för “utveckling” bidragit till ohållbara livsstilar och konsumtionsmönster som innebär enorma uttag av jordens begränsade resurser.

Det Sverige och världen i stort betraktat som utveckling på det vi kallar “vår” planet, med ständig tillväxt, kritiseras med rätta alltmer för att såga av den gren vi själva sitter på genom att vi eroderar förutsättningarna för tillväxten av och anständigt liv för allt levande på planeten.

Samtidigt behöver cirka en miljard människor lyftas ur fattigdom och hunger, och säkras anständiga liv. Det kan endast ske om vi som globalt sett har mest minskar vår konsumtion och står upp för rimligare fördelning av jordens resurser.

David Attenboroughs filmer och böcker hör till det som visar vägen genom att både visa upp allt förunderligt vackert bland djur och natur men också de skador vi åstadkommit genom att utrota det vilda så till den grad att 96 procent av klotets biomassa idag utgörs av människor och de tamdjur vi föder upp, ofta industriellt. (20)

Mängder av rapporter, från multilaterala forskarteam som IPCC till World Economic Forum, Världsbanken och Internationella Valutafonden pekar på de drastiskt minskade fossila utsläpp som nu krävs för hållbar utveckling. (21) (22)

5. Fred, säkerhet och utveckling: vad har vi lärt och vilka har drivit på förändringar?

Var står vi, vad har vi lärt och vad bör göras

1. Idag tycks hoten mot fred och säkerhet både i Sverige, EU och globalt primärt vara relaterade till inhemska konflikter och på många håll oförsonliga politiska motsättningar – som dock än så länge mest tar sig verbala uttryck. De kan dock i likhet med tidigt 1900-tal snabbt urarta i våld, som nyligen stormningen av kongressen i Washington i januari 2002. (23) Därför behöver demokratiska krafter agera mer tydligt och stoppa utvecklingen i samhällen som drivs på av små extrema våldsbenägna grupper. Att vara aktiv är både en rättighet och en skyldighet och kan vara avgörande i försvaret av mänskliga rättigheter och en demokratisk rättsordning.

2. Liksom tidigare i historien behöver människor som idag byggt sina liv på individualism nu samverka. Bara tillsammans kan vi motverka hot mot yttrandefrihet, mänskliga rättigheter – särskilt kvinnors rättigheter; allt det vi tagit för givet under decennier. Vi kan lära av tidigare folk- kvinno- och klimatrörelser och manifestationer under 1900-talet, och kombinera detta med agerande på sociala medier. Idag finns både Fridays for Future och Black Lives Matter som viktiga och starka rörelser – men mer behövs, som under efterkrigsårens aktiva och breda folkrörelser till stöd för fred, mänsklig säkerhet och hållbar utveckling. (24)

3. Vi behöver bredda försvaret av ”mänsklig säkerhet” som även i Sverige, mest tycks finnas inom det militära etablissemanget och anta formen av militär upprustning och höjda försvarsanslag. Krigshandlingar måste vara den sista lösningen – diplomati, dialog och samverkan med andra stater är och har alltid varit grundläggande för att minska konfliktrisker. Nu krävs samverkan på alla nivåer när vi mer än någonsin tidigare i mänsklig civilisation upplever kollektiva hot som rör klimat och miljö. Alla behöver sluta upp kring en regelbaserad världsordning, och förhandla både klimat- och kärnvapenhot och andra hot mot freden och säkra respekt för rättsstatens principer, demokrati och mänskliga rättigheter.

4. Det är inte alltid “de andra” utan vi själva som utgör hoten: Det börjar alltmer sjunka in att det vid sidan av starka ekonomiska krafter är det våra livsstilar och vårt extrema utnyttjande av jordens resurser som åstadkommer dessa skador. Ett massivt, kollektivt självskadebeteende som riskerar att få de mest ödesdigra konsekvenser och som visar att det inte alltid är “de andra” som utgör de avgörande hoten mot mänsklig säkerhet, utan vi själva. Sammantaget kommer alltså en mycket betydande del av hoten mot fred, säkerhet och hållbar utveckling från krafter inom länder och från våra egna destruktiva livsstilar: individers kamp om ekonomiska tillgångar, misstänksamhet mot andra, aggressivitet, våld i “nära relationer”. Och ständigt växande materiell konsumtion som tär på jordens resurser. I botten ligger ofta åsiktsskillnader i synen på allas lika värde och rättigheter, synen på kvinnors rättigheter och starka våldsbejakande maskuliniteter som förenar klimatförnekare, kvinnohatare och beväpnade grupper som IS och Al Shabab. Därför krävs tydligt och konsekvent arbete för att upprätthålla och stärka kvinnors och flickors rättigheter, världen över, där de nu på olika sätt hotas eller ifrågasätts, vare sig det är i Afghanistan, Polen, USA eller Sverige.

5. Nu krävs humanism och upplysning: Världen över har mänskligheten haft myter, berättelser, litteratur, pjäser och konst som bearbetat och visat upp både destruktiva och vackra aspekter av mänskliga relationer och liv. Mahabarata är ett klassiskt indiskt verk som belyser både avundsjuka, hämndlystnad, vänskap och rättrådighet som styrande krafter i mänsklig tillvaro.

Även i klassiska grekiska dramer visar diktarna upp alla de mänskliga känslor som fortfarande styr våra liv och som då liksom nu kan leda både individer och samhällen i döden: rivalitet, missunnsamhet, girighet och frosseri. Ofta hjälpte dramerna människor att stanna till, varnade av begreppet “hybris” och människans gränslöshet och tro att hon – eller oftare en han – kan ersätta och utmana gudarna.

I det grekiska dramat fanns också Cassandra, kvinnan som fått gåvan att kunna förutsäga framtiden. Men till synes likt dagens klimatforskare drabbades hon av förbannelsen att ingen tror på hennes förutsägelser…

I dagens värld verkar vi ha för få intellektuella i form av författare, vetenskapsmän, jurister och teologer som i likhet med antika föregångare betonar avgörande existentiella livsfrågor och lyfter fram hur vi människor, med insikt om alla våra fel och brister, ändå kan värna anständighet och respekt för varandra i tider av stora hot. Sådana röster behövs mer än någonsin när politiken kört fast i prestige och låsningar – eller när politik och visioner nästan helt trängts undan av så kallade “marknadskrafter”, som ofta är personer som liksom i mer fördemokratiska samhällen är dem som redan äger mest – nu när forskningen visat att de rikaste 10 procenten står för upp mot hälften av alla fossila utsläpp är klimaträttvisa en överlevnadsfråga för planeten. I stället för kortsiktig egennytta och maktkoncentration hos starka ekonomiska aktörer och rädsla, hat och misstro krävs nu tillit, solidaritet och medmänsklighet som sätter fred, säkerhet och hållbar utveckling i främsta rummet.

Rent konkret kräver det en ny syn på fred, säkerhet och utveckling och beslutsamhet att gå utanför det egna jagets omedelbara intressen, minska vår överkonsumtion och samverka solidariskt mot klimat- och miljöhot på alla plan och verka för snabb utfasning och stopp för fossila bränslen.

Det här är inte “vår” planet – vi är bara gäster. Och vi måste välja – pengarna eller livet?