Indien: Radikal hinduism

ANALYS När en upprepad folkmassa krossade rutor och satte eld på en tidigare utrikesministers hem i Nainital i norra Indien den 15 november var det ett av alltfler tecken på att indisk nationalism blivit synonymt med hinduisk radikalism. De som utförde attacken var hinduiska aktivister — och husägaren var Salman Khurshid, muslim och tidigare utrikesminister från Kongresspartiet som jämfört hindunationalismen med Islamiska staten.

Salman Khurshid fick betala ett högt pris för sin bok som jämställde den typ av ideologi som florerar under den nuvarande, hindunationalistiska premiärministern Narendra Modi med den Islamiska staten och andra extrema religiösa rörelser i världen.

Att skriva så går inte ostraffat i Indien med en befolkning på knappt 1,4 miljarder invånare av vilka omkring 80 procent är hinduer. Men 13,4 procent, eller 138 miljoner, är muslimer, vilket innebär att Indien är världens fjärde folkrikaste muslimska land efter Indonesien, Pakistan och Bangladesh — och det gör de religiösa spänningarna potentiellt sett mycket explosiva. 

Frispråkiga muslimer som Khurshid är dessutom inte de enda måltavlorna för vad som kallas hindutva, en religiöst betonad ideologi där det finns liten eller ingen plats för oliktänkande. Under det senaste året har hinduiska extremister vid över 300 tillfällen stormat in i kyrkor, förstört inredning, orglar och andra musikinstrument — och ropat slagord till stöd för den hinduiske gudomligheten Rama. De kristna utgör bara 2,3 procent, eller 24 miljoner, utspridda över hela landet, från Kerala i söder med en kristen befolkning, som fanns där innan de europeiska erövrarna kom till Indien i slutet av 1400-talet, till bergsområden i norr och stambefolkade områden i de centrala skogsområdena dit utländska missionärer sökte sig främst under den brittiska kolonialtiden.

Vid självständigheten 1947 betonades enhet i mångfald 

Vid självständigheten 1947 delades den brittiska besittningen i Pakistan, en uttalat muslimsk statsbildning, och Indien som trots den överväldigande hinduiska majoriteten förklarade sig vara ”sekulär”, vilket i ett sydasiatiskt sammanhang inte betyder icke-religiöst utan neutralitet mellan skilda religioner. 

Vid sidan av hinduerna, muslimerna och de kristna finns också 1,9 procent sikher, 0,8 procent buddhister, 0,4 procent jainier och 0,6 procent som inte har någon religion eller tror på något annat. 

Enhet i mångfald var den princip som Indien vilade på när det blev självständigt och det gällde även språk och kulturer. Kongresspartiet, som styrde Indien i årtionden efter självständigheten, stod som garant för den ordningen.

Extrem, våldsbenägen hindunationalism är dock av gammalt datum 

Det har sedan länge funnits en liten, radikal hinduisk rörelse, RSS som står för Rashtriya Swayamsevak Sangh, eller de nationella volontärernas förbund. Men den var tidigare liten och folk drog ofta på munnen när de såg dess medlemmar klädda i svarta båtmössor och alldeles för vida khakishorts marschera på mornarna i parker med bambukäppar och saffransgula flaggor. Man mindes också att det var en RSS medlem som 1948 mördade det självständiga Indien fader, Mahatma Gandhi, därför att han ansågs ha gjort för stora eftergifter till muslimerna.

Kongresspartiets undantagstillstånd bidrog till att stärka hindunationalismen 

Den första vändpunkten kom på sjuttiotalet och då efter med missnöje med det alltmer maktfullkomliga Kongresspartiet under ledning av Indira Gandhi, dotter till Indiens första premiärminister, Jawaharlal Nehru. Det undantagstillstånd som varade från 1975 till 1977 och i praktiken temporärt upphävde de demokratiska rättigheterna var i mycket impopulärt. Det ledde till Kongresspartiets första valförlust och en ny regering under en bred koalitionsregering. Men tre år senare var Kongresspartiet tillbaka vid makten. Indira Gandhi mördades 1984 och efterträddes av sonen Rajiv Gandhi, som i sin tur förlorade valet 1989 och blev mördad 1991. 

Några skakiga år följde med flera premiärministrar fram till att det nya, hindunationalistiska Bharatiya Janata Party (BJP) med Atal Bihari Vajpayee blev landets största parti 1996. I valet 1984 hade BJP fått bara två mandat, men växte snart till att bli fullt jämförbart med Kongresspartiet. Den koalitionsregering han ledde varade dock i bara tretton dagar, men han och BJP kom tillbaka 1998 och satt då vid makten i sex år.

Vajpayee kom från RSS och det betydde att indisk politik fick en helt ny inriktning. BJP ingår i en större, löst organiserad paraplyrörelse om går under namnet Sangh Parivar, ”den förenade familjen.” I den ingår förutom RSS och BJP även hindufundamentalistiska grupper som Vishnu Hindu Parishad, dess militanta ungdomsförbund Bajrang Dal och flera mindre organisationer.

TV och nationalmyter har drivit på polariseringen

Den andra stora vändpunkten som lett till dagens situation kom så tidigt som 1987 – 88 och då till stor del tack vare TV. En kanal visade en serie baserad på det gamla hinduiska eposet Ramayana. Indiens forna storhetstid kom till liv i många människors sinne vid en tidpunkt då TV började göra stora intrång i folks liv. Vad som började som en dramatiserad och romantisk uppfattning av hinduismen med alla dess gudomligheter tog sig våldsamma uttryck i december 1992, då tusentals ”volontärer” i saffransgula kläder slog sönder en moské i Ayodhya i norra Indien. 

Attacken på Ayodhya-moske’n stärkte hindunationalismen

Man hävdade att moskén byggts på den plats där guden Rama föddes och att muslimerna rivit ett gammalt tempel för att bygga sin egendom. Att arkeologer hävdade att det inte fanns några spår efter ett hinduiskt tempel på platsen hjälpte inte. En ny, hindunationalistisk våg svepte över Indien och BJP växte i takt med den rörelsen. BJP lovade att bygga ett nytt, stoltare Indien. I maj 1998, efter att Vajpayee åter blivit premiärminister, utförde Indien en serie kärnvapenprov i öknen i Rajasthan. Omvärlden fördömde proven, men indierna jublade. Landet var nu en kärnvapenmakt.

Kargil i Kashmir skärpte konflikten mot muslimska Pakistan

Året därpå utkämpades ett framgångsrikt krig mot infiltratörer från muslimska Pakistan som tagit sig in över i Kargil intill den linje som delar Kashmir mellan de bägge länderna. ”Kargilkriget” mobiliserade hela Indien bakom landets väpnade styrkor och de nationalistiska — och antimuslimska — känslorna väcktes till liv varje gång man såg TV-bilder på en kista draperad med en indisk flagga lastas ombord på en helikopter eller ett flygplan. Där låg en stupad indisk soldat och liksom kärnvapenproven ledde det Kargilkriget till stor uppslutning bakom BJP.

2002, när Modi — också han med bakgrund i RSS — var chefsminister i Gujarat, utbröt upplopp i den delstaten. 58 pilgrimer från Ayodhya brändes till döds i ett tåg och det skylldes på traktens muslimer. Officiellt dog 790 muslimer och 254 hinduer i de sammandrabbningar som följde, men den verkliga siffran döda muslimer var med all sannolikhet betydligt större. Modi anklagades av många för att ha spelat en roll i blodbadet, främst därför att han inte ingrep för att stoppa den förrän det var för sent. För det blev han också svartlistad i USA.

Jordskredsseger för Modi 2014 – och snabbt stödd av USA

Efter ett mellanspel med en Kongressparti-ledd regering 2004 – 2014 stormade Modi och BJP till makten i en jordskredsseger — och med en vision om ett helt nytt Indien byggd på hindutvaideologin. Men när han väl bildade regering blev han en av Washingtons främsta bundsförvanter i regionen, och det på grund av hans hårdföra linje gentemot Kina.

Fyllnadsval kommer att hållas i Indien nästa år följt parlamentsval 2024. Det finns åtminstone nu få tecken på att det masstöd som Modi och BJP åtnjuter kommer att rubbas nämnvärt. Kongresspartiet, nu med Rajiv Gandhis son Rahul Gandhi som frontalfigur, är svagare än någonsin och BJP gynnas av både inhemsk nationalism och geopolitiska realiteter som Kinas växande styrka. Men priset Indien får betala är att enhet i mångfald inte längre är ledstjärnan — och det bådar illa för landets religiösa minoriteter. Och det är en utveckling få kunde ha förutspått när de på femtio- och sextiotalen såg RSS utföras sin då i det närmaste löjeväckande morgongymnastik i de större städernas parker. Militant hinduism är här för att stanna i indisk politik.

Bertil Lintner
Frilansjournalist baserad i Thailand, skriver bl a för Asia Times och har författat flera böcker om politik och utveckling i Asien.

Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.

Fler texter om de ämnen som tas upp i denna text finner du om du klickar på taggarna nedan. Du kan även hitta fler artiklar av denna författare genom att klicka på namnet högst upp på sidan. 

Redaktör: Gerd Johnsson-Latham, klimat och säkerhet; kvinnor, fred och säkerhet.