ÅRSKRÖNIKA Året 2021 går mot sitt slut. Vad har varit de viktigast händelserna under året som gått, sett ur ett freds- och konfliktperspektiv? Det har varit ett händelserikt år. Ett krig har avslutats, ett annat har trappats upp, och två militärkupper har stoppat lovande demokratiseringsprocesser. Samtidigt har spänningarna mellan stormakterna USA, Kina och Ryssland ökat. Men det fanns även tecken på avspänning mellan Mellanösterns regionala stormakter, ett amerikanskt maktskifte med annan typ av utrikespolitik, och ett fredspris som belönade arbetet för medias frihet.
1. Talibanernas seger i Afghanistan
En av de viktigaste händelserna under 2021 är talibanernas militära seger i Afghanistan. Den amerikanska militära interventionen inleddes efter 11 septemberattacken för 20 år sedan. Förra året nådde USA under Trumpadminstrationen en uppgörelse med talibanrörelsen om tillbakadragande från Afghanistan. Många förväntade att den afghanska regeringsarmén skulle kraftigt försvagas av det amerikanska tillbakadragandet, men få förutsåg att den så snabbt skulle implodera och falla samman som ett korthus. Talibanerna lyckades på kort tid ta makten i Kabul och de delar av landet som rörelsen inte redan kontrollerade sedan tidigare. Talibanernas seger är en av de största för den militanta islamismen – och den hyllades av jihadistiska och radikala islamistiska väpnade grupper världen över. Själva utfasningen var ett fiasko för den amerikanska regeringen, som fick utstå mycket kritik. Situationen för religiösa minoriteter och kvinnor har dramatiskt försämrats i och med att talibanerna gripit makten, men inte ännu i sådan omfattning som först befarades. Talibanerna har varken gått tillbaka till den hårdföra regim de hade när de senast satt vid makten i slutet av 90-talet (som pessimisterna trodde), men inte heller öppnat upp för en inkluderade regim (som optimisterna hoppades på). När året går mot sitt slut, råder en akut humanitär kris i Afghanistan och talibanernas nya styre har inte vunnit politiskt erkännande från omvärlden.
2. Inbördeskriget i Tigray
Inbördeskriget i Etiopien trappades kraftigt upp under det gångna året, med stort mänskligt lidande som följd. Afrikas horn, med Etiopien i spetsen, såg för några år sedan ut att ha en rejäl möjlighet att bryta med sin såriga historia och gå mot en ljusare framtid: demokratisk utveckling, stark ekonomisk tillväxt, och ett framåtskridande mot mer fredliga relationer, både mellan och inom staterna. Men dessa trender gick under året i rakt motsatt riktning. Premiärminister Abiy Ahmed misslyckades med sin militära kampanj att eliminera det en gång styrande maktpartiet Tigray People Liberation Front (TPLF), som istället gick på offensiven. En framgångsrik rebell-allians (från regionerna Tigray och Oromo) tycktes hota landets existens när de marscherade mot huvudstaden Addis Abeba, men de blev tillbakatryckta av en regeringsoffensiv mot slutet av året. Ekonomin var i fritt fall och en omfattande svältkatastrof bröt ut i det isolerade Tigray. I ljuset av kriget och polariseringen ökade de etniska motsättningarna och våldet i det multietniska Etiopien, och försöken att få till stånd en medlingsprocess har ännu inte lyckats.
3. Ickevåldsupproret i Myanmar
Efter att Aung San Suu Kyi överlägset vunnit det nationella valet grep militären makten och genomförde en militärkupp i börjat av året. Befolkningen i Myanmar, som upplevt några år av successiv demokratisk öppning av landet, gjorde motstånd mot militärjuntas kupp. Kuppen fördömdes av stora delar av omvärlden men den nya regimen backades upp av Kina och Ryssland. En massiv folklig proteströrelse bröt ut, där en omfattande kampanj av civil olydnad och icke-samarbete med militärregimen genomfördes, inklusive strejker, bojkotter av produkter som var associerade med militären, och ett antal symboliska protester. Kampanjen lyckades föra landet nära gränsen till kollaps, men lyckades inte rucka militärens grepp. Oppositionsledaren Aung San Suu Kyi åtalades och dömdes till fängelse. Allteftersom militären i Myanmar brutalt slog ned de fredliga demonstranterna valde fler från oppositionen att gå över till militär motståndskamp under året. Oppositionen enade sig med de etniska miliserna i landets gränsområden, som haft olika typer av vapenvilor med centralregeringen under årets lopp, i att bekämpa militärregimen med militära medel.
4. Militärkuppen i Sudan
Det har under året varit militärkupper i flera afrikanska länder inklusive Guinea, Mali, och Tchad, men militärkuppen i Sudan är särskilt anmärkningsvärd. Detta eftersom den hotar den demokratiska utvecklingen i Sudan, där en bred och framgångsrik mobilisering lyckades sätta stopp för diktatorn Omar Bashirs långa och brutala styre. Sudan har varit ett av allt färre exempel de senaste åren på en lyckad ickevåldskamp för demokrati och självstyre. Övergångsstyret efter den fredliga revolutionen har visserligen hela tiden varit skakigt, men utvecklingen gick i en drastiskt försämrad riktning när militärerna övertog makten. Kuppen möttes av fördömanden från USA, EU och AU, och inhemska demokratiförespråkare har fortsatt att kräva en återgång till den demokratiska vägen i Sudan. Protester och demonstrationer har inte kunnat stoppas, trots att de delvis bemötts med repression från regimens sida. Den demokratiska oppositionen har också förhandlat med militärregimen om en återgång till demokratiseringsprocessen av Sudan. FN har medlat mellan den civila oppositionen och militärregimen.
5. Stormningen av kongressen och maktskiftet i Washington
Påhejade av Donald Trump, som förlorade presidentvalet i USA, stormade en grupp arga demonstranter den amerikanska kongressbyggnaden Kapitolium i början av januari och avbröt den parlamentariska processen att godkänna valresultatet. Stormningen var en attack mot den amerikanska demokratin och visade hur polariserat det amerikanska samhället har blivit. Trump har vägrat att erkänna sig besegrad och har odlat myten om valfusk och det stulna amerikanska valet. Trots detta försök att sabotera den demokratiska processen genomfördes regimskiftet som planerat och senare samma månad kunde Joe Biden sväras in som president. Maktskiftet signalerade en annan typ av amerikansk utrikespolitik. Störst skillnad gällde klimatfrågan – där USA återgick till Parisavtalet och initierade ett antal klimatinitiativ, inom USA men också internationellt – men också synen på samarbetet mellan allierade demokratier. Det amerikanska maktskiftet har varit avgörande för samarbetet i FN och andra multilaterala organisationer. Samtidigt fortsatte Biden verkställa flera av de reformer som påbörjats under Trumps tid vid makten: bland annat en hårdare linje mot Kina och ett tillbakadragande från rollen som världspolis.
6. Dialogen mellan Saudiarabien och Iran
Några tecken på en islossning mellan Saudiarabien och Iran har kunnat anas under året. Rivaliteten mellan Saudiarabien och Iran har ända sedan 1979 varit en av de dominerande konfliktlinjerna i Mellanöstern. Under senare år har den yttrat sig främst genom en serie krig genom ombud, i länder som exempelvis Jemen, Syrien, Irak, Libanon och Bahrain. En serie möten mellan representanter för Saudiarabien och Iran genomfördes i Baghdad med Irak som medlare, möten som fortsatte även efter det iranska valet under året. Att Irak verkat som medlare är en intressant utveckling och kan ses som ett försök av landet att förändra sin roll i regionen: från att vara ett slagfält mellan iranskt och saudiskt inflytande, till att istället agera som en brobyggare mellan dessa regionala stormakter. I Jemen – en av de konflikter där Saudiarabien och Iran står på olika sidor – har det pågått intensiva försök att få till stånd en lösning. Saudiarabien har signalerat en vilja att avsluta sin militära kampanj, alltmedan Houthirörelsen gjort stora militära framsteg under året. Oman gjorde försök under året att få till stånd dialog kring en lösning av konflikten i Jemen. Och den svenske toppdiplomaten Hans Grundberg blev FN:s nya sändebud till Jemen och verkade intensivt för att få fredsprocessen rätt köl igen.
7. Spänningen mellan USA och Ryssland om Ukraina
Vapenvilan i Ukraina (mellan centralregeringen och den östra regionen) från sommaren 2020 bröt samman under våren. Två gånger under året mobiliserade Ryssland vid Ukrainas gräns och krigsrisken ökade. Från rysk sida hävdas att närmandet mellan NATO och Ukraina hotar Rysslands säkerhet. Putin publicerade under sommaren en artikel som ifrågasatte Ukrainas identitet som en självständig stat. Var det ryska vapenskramlet ett sätt att sätta sig själv och sin egen agenda på den internationella dagordningen, eller var det ett militärt mobiliserande i syfte att genomföra en väpnad intervention i Ukraina? Oavsett vilket ökade krigshotet i Europa under året. Både USA och Europa hotade med och planerade för motåtgärder (troligen ekonomiska sanktioner) om Ryssland faktiskt skulle genomföra någon form av militär intervention.
8. De ökade spänningarna mellan Kina och USA
Stormaktsrivaliteten mellan Kina och USA har fortsatt att fördjupas under åren, och spänningen har ökat inte minst kring Taiwan. Kina erkänner inte Taiwans självständighet. Enhetsdoktrinen – ett enat Kina – är helt central för kommunistpartiet och dess ledare Xi Jinping, som ytterligare befäst sin makt under året. Taiwan å sin sida, ser vad som hänt med Hongkong, där det demokratiska utrymmet kraftigt tryckts tillbaka, under den Kinalojala ledningen. Demokratirörelsen har helt marginaliserats. Idén om ’ett land, två system’ har därför tappat i trovärdighet. Biden signalerade under året att USA är berett att försvara Taiwan vid ett eventuellt framtida kinesiskt anfall, men har fortsatt en hållning som karaktäriserad av strategisk ambivalens. USA beslöt under året att genomföra en politisk (men inte sportslig) bojkott av de kommande OS-spelen i Kina, som reaktion på Kinas brott mot mänskliga rättigheter för uigurerna i östra Kina och i Hongkong.
9. Klimatmötet i Glasgow
Det förändrade klimatet påverkar även förutsättningarna för fred. Fossila resurser, i synnerhet olja, har varit en bakomliggande orsak till många av världens konflikter: kontrollen över olja har skapat konflikter och oljerikedomar har finansierat militära kampanjer. Framväxten av den väpnade jihadismen i världen kan inte förklaras utan att ta hänsyn till de enorma ekonomiska resurser som den fossila industrin genererade till religiöst konservativa länder i Gulfen, i synnerhet Saudiarabien. Klimatmötet i Glasgow har beskrivits som det sista hoppet för att hålla 1,5-gradersmålet från Parisavtalet vid liv. Ett ökat samarbete mellan Kina och USA i klimatfrågan och ökade ambitioner i omställningstakten var lovande tecken. Samtidigt är de flesta bedömare överens om att omställningen från det fossila samhället går alldeles för långsamt för att planeten ska klara att hålla sig under 1,5 grader eller ens 2 grader. Vid mötets slut uttalade den brittiska mötesordföranden att 1,5-gradersmålet lever, men dess puls är svag.
10. Fredspriset för medias frihet
Rätt vinnare i år! Den norska Nobelkommittén belönade i år journalisterna Maria Ressa från Filippinerna och Dmitrij Muratov från Ryssland för deras modiga insatser för det fria ordet. Filippinerna och Ryssland är exempel på länder där utrymmet för fria medier har krympt i oroande hög grad. Vikten av gott journalistiskt arbete har ökat i en tid av ’fake news’ och i ett medielandskap där sociala mediers algoritmer spär på motsättningar och polarisering.
Isak Svensson
Professor vid Institutionen för freds- och konfliktforskning, Uppsala universitet.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Redaktör: Lotta Schüllerqvist, chefredaktör, Press- och yttrandefrihet, Mellanöstern.
Lämna ett svar