ANALYS Regimens våld i Belarus har slagit ner mycket av massprotesterna och motståndet. Men vad händer i landet och hur reagerar människor idag, när förtrycket fortsätter och regimen skickat migranter till EU:s gränser? Här presenteras en text specialskriven för Mänsklig Säkerhet, av en författare som av säkerhetsskäl var tvungen att lämna landet. Namn med * är påhittade.
Det är i början på november. I sin lägenhet i Minsk satt Inga, en ung kvinna, vid sin dator. Hon såg att det stod en polisbil utanför hennes port:
”Det var riktigt hemskt. Vem var de ute efter? – berättar hon.
”De kom för att hämta någon” är ett vedertaget uttryck som över hela forna Sovjet innebär att polisen eller säkerhetstjänsten kommer för att arrestera någon eller några som makten ogillade.
”Jag bestämde mig för att gå förbi dem. Hon tittade på dem i bilen och tänkte att om det är mig de ska ta så är det lika bra att de gör det med detsamma för att inte dra ut på det. Men de bara rökte och skojade med varandra.”
Fallet visar tydligt stämningen hos många motståndare till den nuvarande regimen: de är inte ens förvånade över politisk övervakning och arresteringar.
Varför? När jag frågade mina släktingar om detta, svarade de mig: ”Vi har blivit vana vid det”.
Hur presidenten hållit sig kvar vid makten
Massprotesterna och förtrycket i Belarus började förra året, inför presidentvalet den 9 augusti 2020. Officiellt vann Alexander Lukasjenko med 80 procent av rösterna, men enligt oppositionen vann motkandidaten Svetlana Tichanovskaja med minst 56 procent av rösterna. Trots det förblev Lukasjenko vid makten.
Efter valet gick många ut på gatorna och protesterade mot valfusket. Protesterna pågick i månader, makten mötte dem med arresteringar, tortyr, många blev skadade, flera dödade.
”Jag ville sträcka upp händerna, jag trodde att jag skulle bli arresterad. Men jag hann inte innan de började slå”, – säger musikern och konstkritikern Vjatjka Krasulin om protesterna under natten mellan den tionde och elfte augusti.
Protesterna 2020 var några av de mest massiva i landets historia – liksom förtrycket.
Efter valkampanjens början sommaren 2020 och fram till juli 2021 öppnades 4 690 brottsmål och under perioden maj-december förra året arresterades 33 000 människor.
Till skillnad från många tidigare politiska protester ägde de denna gång rum i flera dussin städer. Våld förekom på många håll, men bara på en plats, i Grodno, bad stadens myndigheter officiellt om ursäkt för det massiva våldet. Men ursäkten togs senare bort från webbplatsen och chefen för regionen avlägsnades från sin tjänst.
Det är dock inte alla som deltog i protesterna:
”Min familj följde revolutionen på TV. Protesterna i sig var inte intressanta för dem, det viktigaste för dem var att jag inte skulle delta och inte förstöra mitt liv, säger Maria *, en 20-årig invånare i en liten stad i norr.
Under de mer än 25 år som landet varit självständigt har presidenten aldrig bytts ut.
Så gott som varje presidentval har åtföljts av protester och repression: på 90-talet, 2001, 2006, 2010 och 2015.
Mellan valen har den politiska oppositionen varit aktiv i huvudstaden och regionerna, men det har inte funnits någon riktig politisk process med möjligheter till maktskiften.
Det har dock funnits oppositionskandidater i varje presidentval – men många av dem har hamnat i fängelse efteråt: sju häktades 2010 och två av utmanarna 2020 sitter fortfarande i fängelse.
Det speciella valet och protesterna 2020 var enligt flera analytiker att Internet blockerades i flera dagar, under perioden 9 – 13 augusti. Det ”blev en viktig faktor för de revolutionära händelserna i Belarus”, skriver experterna från iSANS Center, ett internationellt initiativ för analys av hybridhot i Väst-, Central- och Östeuropa samt Eurasien.
Enligt analytiker var det genom nedstängningen som regeringen försökte dölja information om våldet under de första dagarna av protesterna.
Men i stället rusade människor efter nedstängningen till Internet och försökte hitta ett alternativ till propagandan från statliga medier.
Det gällde dock inte alla: ”Min styvfar tittar fortfarande på statlig TV och återberättar det sedan och tar allt det TV säger på fullaste allvar”, säger Irina * från Brest.
Från protesterna finns många berättelser
Chefen för Lukasjenkos utmanare Viktor Babarikos valkampanj, den nu välkända Maria Kolesnikova, var professionellt engagerad i kulturprojekt och musik före valet – hon är flöjtist.
Efter gripandet av Babariko har hon inlett ett samarbete med Tikhanovskaya och Veronika Tsepkalo, som representerade sin man, även han oppositionell kandidat som hann lämna landet. Maria deltog aktivt i protesterna, har varit en stark symbol och förebild. I september 2020 förde säkerhetsstyrkorna med tvång Maria till gränsen för att få henne att lämna landet. Men hon rev sönder sitt pass i ett ingenmansland och gick tillbaka. Men väl tillbaka i staden dömdes hon till 11 års fängelse för extremism och försök att ta makten.
Hon är nu en politisk fånge, en av 829 personer den 10 november.
I dagens Belarus väcks åtal för småsaker: två års fängelse för en negativ smiley som kommentar till de officiella nyheterna. Och fyra månaders administrativt straff för man och hustru för att de skickat nyheter till varandra från källor som myndigheterna anser vara extremistiska. Båda dömdes nio gånger för sådana brott – innan de nu lämnat Belarus i november.
Människorättsaktivister noterar att antalet kränkningar är enormt.
”De första sex månaderna efter valet] ringde folk konstant om människor som fängslats, säger Mikhail Matskevich, en människorättsaktivist.
Ett brottmål har inletts mot det välkända människorättscentret Vyasna. Advokater som arbetar med mänskliga rättigheter har fått sina advokatlicenser indragna, en efter en.
”Min farfar är 93, han minns ibland Sovjetunionen och Stalin. Han säger att det är detsamma nu säger Elena* från Minsk.
Förutom nedslående rapporter finns det också positiva
Under protesterna mobiliserades det belarusiska civilsamhället starkt, konstaterar forskarna.
”Dagens period påminner mig om 1930-talet i västra Belarus. Första världskriget och omfördelningen av territoriet var över, förhoppningarna om att få självständighet var förlorade. Men folk stärkte sin nationella identitet och hoppades att historiska förändringar skulle göra det möjligt för dem att nå sina mål, säger lokalhistorikern Kastus Shytal från staden Glubokoe i nordvästra landet.
Nu – tystnad på gatorna
Nu förekommer inte längre demonstrationer med tusentals deltagare, utan det politiska läget präglas av terror enligt många belarusier.
Idag sprids rädsla bland annat genom vetskapen om vad som händer med människor i fängelse.
”Mögligt bröd fungerade som en kudde för oss, och vi sov på golvet, under kalla nätter”, skriver journalisten Yekaterina Karpitskaya. Hon släpptes från fängelset efter att ha varit sjuk i bland annat coronavirus.
Många belarusier skulle dock inte hålla med om att protesterna är över: de fortsätter att agera, och knyter kontakter både i städerna och på landsbygden. De kallar sig partisaner – och som riktiga partisaner är de svåra att hitta.
Men många har avbrutit aktivismen på grund av höga risker och satsar bara på god grannsämja. Stämningen hos människor i Minsk beskrivs av ett pizzabud:
”Det finns nu mest en känsla av hopplöshet: som om allt bara stannat av och någon typ av pensionärer vann – och då menar jag inte ålder, utan världsbild. Människor som har redan levt livet och vill inte ha något mer”
Flykt har ersatt protester
Under de senaste månaderna har det funnits många migranter nära den polska gränsen och på gatorna i Minsk: människor från Irak, Syrien och andra länder som kommer till Belarus och sedan söker sig till Europeiska unionen.
Men det finns samtidigt andra migranter, som existerar mer i det fördolda än de utländska – de som är medborgare i Belarus.
De har sökt sig till Litauen och Polen, Ukraina, Lettland, Ryssland, Georgien och andra länder.
Det förekommer dock att Ryssland fängslar människor som de belarusiska myndigheterna vill arrestera, både i Moskva och i gränstrakterna.
Det är långt ifrån det enda samarbetsområde för de två länderna. Hösten 2021 undertecknade Belarus ett antal program för att stärka integrationen med Ryssland, vilket bland annat ses som bevis för ett politiskt spel som bottnar i regimens behov av att få ryska pengar.
Med Europeiska unionen är allt annorlunda: Belarus vill få Svetlana Tikhanovskaya utlämnad men Litauen gav istället hennes kontor diplomatisk status och vägrade lämna ut henne.
EU och USA tillämpar sanktioner mot Belarus och relationen till Belarus förvärras ytterligare av problemen med flyktingar vid EU:s gräns, vilket betraktas som ett hybridkrig som Belarus utkämpar.
Belarus läge förblir spänt, både inom landet och i förhållande till landets västliga grannar.
Hanna Valynets
Översättning från ryska med vissa textjusteringar: Julia Lapitskii
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham, klimat och säkerhet; kvinnor, fred och säkerhet.
Lämna ett svar