DEBATT Vi har både tekniska, sociala och ekonomiska möjligheter att agera snabb mot klimathoten och ställa om mot fossilfrihet. Men kortsiktiga egenintressen, faktaförnekande, prestige och brist på ansvarstagande ledarskap blockerar lösningarna, både i Sverige och globalt. Det är ett högt hazardspel, där de som sätter spelreglerna inte är de som får stå för notan.
I Sverige liksom i många andra länder har människor vitt skilda ambitioner på klimatområdet. Klimatförnekarna är få, men många vill undvika mer genomgripande omställning, särskilt när gruppens egna intressen står på spel.
Oftast saknas insikten om att det brådskar
De mest minimalistiska menar att det är ingen ide att ett enskilt land agerar innan Kina, Indien, Ryssland, Saudiarabien och andra stora producenter och konsumenter av fossila bränslen tagit sitt ansvar.
Många i Sverige anser det tillräckligt att satsa på fossilfri el, ny bilpark, batteriteknik, vätgas och kärnkraft – men de vill sällan ha mineralbrytning och kärnkraftverk vid sin egen husknut.
För de allra flesta är det viktigaste att undvika allt som riskerar dagens jobb och export, även till priset av skadlig inverkan på klimat och natur.
Det mest avgörande – och mycket viktigare än klimathoten – tycks vara ”rätten” att göra som man vill i vår individualistiska och marknadsstyrda tid, och anse att staten inte ska lägga sig i vad människor gör.
Vissa vill mjuka upp marknadstilliten genom att förorda ”grön” tillväxt, exempelvis genom reduktionsplikten, där biofossila bränslen från skogen används för att spä ut bensin och diesel i bilarna, åberopande att det (sic) inte ger fossila utsläpp. Även för denna grupp får klimatet stå tillbaka för värnandet av egna ägarintressen, i företag och skogar.
Teknikoptimismen är mycket utbredd. Många av optimisterna ser visserligen behoven av djupgående samhälls- och beteendeförändringar men tror tekniken kan lösa problemen.
Om inte nu så I alla fall på sikt.
De pekar på Sverige som kunskapsstark nation, med generationer av uppfinningsrika män som stått för återkommande tekniklyft och industrikliv. Många hoppas att svensk teknik ska lösa problemen, inte bara i Sverige utan att export av svensk teknik också ska gagna världen. Tilltron är så grundmurad att man sätter sitt hopp till en möjlig framtida teknik som ska fånga in och lagra koldioxid över jättearealer – hellre än att göra detsamma på helt naturlig väg genom att stoppa kalhyggen och minska skogsavverkning.
En mindre grupp – med tydligt klimatfokus
Den opinionsgrupp som syns och hörs mycket är de som demonstrerar på gator och torg. De är mest mycket unga samt äldre, som ser klimatet och rovdrift på naturen som livsavgörande frågor. Men gruppen är liten och innefattar visserligen ofta forskare men sällan de medelålders beslutsfattare som styr samhällen.
Denna grupp kräver radikala ingrepp och omställning mot klimatneutralitet. De vill se mycket mer än tekniklyft och går hårt åt dagens marknadsekonomi och enskilda aktörers avkastningskrav. De kräver insikt om att alla nu måste förhålla sig till hur mycket – eller snarare hur lite – koldioxid som mänskligheten har kvar att släppa ut för att undvika en modernitet som kraschar. Som i den värld Maja Lunde beskriver i sin framtidsdystopi ”Blå”.
Synen på klimaträttvisa – en vattendelare
Rapporterna från COP26 i Glasgow visar hur klimatåtgärderna blockeras av just frågor om särintressen och ovilja bland världens mer välbärgade att dela med sig.
Resursfrågor och egenintressen har således alltmer blivit ödesfrågor i allt klimatarbete, vilket tydligt analyseras i en ny rapport, ”Three Decades of Climate Mitigation: Why haven’t We Bent the Global Emissions Curve” av Isak Stoddard, Kevin Anderson et al.
Rapporten påminner om att 10 procent av världens rikaste stått för hälften av alla jordens utsläpp sedan 1990, och den allra rikaste procenten har släppt ut dubbelt så mycket som den fattigaste hälften av jordens befolkning.
I Glasgow ställs nu allt starkare krav på klimaträttvisa. Men de rör mest krav på rika länder att minska sin fossilförbrukning och ge bistånd – för att markera global solidaritet på samma sätt som rika länder kräver det av Kina, Indien och Brasilien.
Men fördelningsfrågan är mer komplicerad än så eftersom förhandlarna från Kina, Indien, Brasilien med flera länder fokuserar på ojämlikhet mellan länder – men inte inom de egna länderna.
Det borde vara dags i klimatarbetet att också angripa orättvisor inom länderna – men så är ju systemet inte riggat.
Stoddards och Andersons rapport visar just att dagens mekanismer för klimatförhandlingar inte når genomgripande framsteg eftersom starka ekonomiska och politiska maktgruppers intressen styr.
Rättvisefrågorna har blivit en överlevnadsfråga
Fattigdom har länge setts som en fråga om moral och skriande orättvisa. Men nu behöver strålkastarljuset riktas mot dagens närmast ofattbara rikedom och överflödskonsumtion som utöver att vara omoralisk också hotar klotet med gigantiska utsläpp och resursförbrukning.
Ett stort problem är dessutom att de rikastes överkonsumtion etablerar resursslukande livsstilar och konsumtionsmönster världen över, genom reklam, filmer och såpoperor.
Denna högkonsumerande, resursstarka och inflytelserika grupp avgör världens öden, som exempelvis män som Jeff Bezos och Richard Branson som satsar på rymdresor vilka inspirerar och accelererar en exklusiv fossiltung rymdturism.
Vi i Sverige som tillhör de rikaste 10 procenten globalt måste ta vårt ansvar. Vi slukar oproportionerligt mycket av jordens resurser – men inte alla av oss. De mest välbärgade i Sverige genererar enligt Stoddart och Anderson nästan 50 ton koldioxidutsläpp per år, men de minst resursstarka bara en tiondel så mycket.
Det allra största problemet är dock att välbärgade människor i åldersgruppen 30 – 60 år är de som fattar besluten i våra samhällen med just inriktningen på en tillväxtorienterad, kortsiktig och resursslukande politik. De gör det genom sina chefspositioner i näringsliv, stater, kommuner och regioner, genom att premiera ohållbar tillväxt – eftersom motståndet mot att fördela resurser är så kompakt.
Förtjänar vi epitetet Homo Sapiens, eller snarare den giriga människan?
Mänskligheten kallas Homo Sapiens vilket antyder att vi skulle vara tänkande, visa varelser. Inte minst alla med mest utbildning, som ska förvalta kunskap och rationalitet.
Men är då det primära i livet att hålla fast vid egna förmåner?
I ett hazardspel med oöverskådliga insatser, där de som sätter upp reglerna och förorenar mest inte drabbas hårdast av torka, livsmedelskriser och konflikter kring knappa resurser, utan den bördan läggs på de fattigaste, särskilt kvinnor och barn. (Vilket bland annat belyses i en skrift jag själv nyligen medverkat i).
Alternativen finns
Det blir allt tydligare att tillväxtkraven måste ersättas av fördelning och ifrågasättandet av individers ”rätt” att avgöra hur och när jordens resurser bör utnyttjas, gällande allt från skogar till oljekällor.
I krisens skugga krävs fokus på klimatneutralitet och regleringar som säkrar mänsklighetens gemensamma resurser.
Det globala resursuttaget måste förvaltas hållbart, utan kvartalsekonomisk enögdhet.
Cecilia Hermansson, forskare och tidigare chefekonom på SHB, hör till de ekonomer som pekar på dagens stora marknadsmisslyckanden i fråga om klimat- och miljökostnader och som förordar ekonomiskt nytänkande.
Hon efterlyser därför en stark, samordnad finanspolitik och – vilket brådskar – en ny riksbankslag som inte, som den som nu planeras (!), totalt blundar för klimatfrågan. Den nya lagen bör givetvis kunna bevilja obligationer för offentliga investeringar som styr mot fossilfrihet, på samma sätt som när byggandet stimulerades efter andra världskriget.
Både EU-kommissionen och cheferna för IMF och Världsbanken går nu före och betonar att klimatfokus inte ska stå tillbaka för kortsiktig återhållsamhet med offentliga medel.
Ordning och reda i form av kortsiktig budgetdisciplin nu riskerar dessvärre skapa total oreda framöver.
Sverige både kan och bör gå före i klimatarbetet. Vi behöver då fullt ut vara den innovationsinriktade, förnuftsstyrda nation vi gärna ser oss som, men då bli långt mer än teknikinriktade.
Vi behöver växla upp klimatarbetet rejält, se klimaträttvisa som en livsavgörande fråga och utmana de ekonomiska krafter och särintressen som bromsar och sätter allas säkerhet på spel.
Gerd Johnsson-Latham
Tidigare verksam på UD, bland annat med nedrustningsfrågor och mänskliga rättigheter, chefredaktör Mänsklig säkerhet.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Redaktör: Lotta Schüllerqvist, chefredaktör, Press- och yttrandefrihet, Mellanöstern.
Lämna ett svar