En potentiell konflikthärd

ANALYS Det nya kalla kriget i Asien med Kina på ena sidan och olika USA ledda, informella allianser på den andra tog en ny vändning när en ny säkerhetspakt bildades den 15 september. Den går under namnet AUKUS efter dess tre medlemmarna: Australien, the United Kingdom (Storbritannien och Nordirland) och USA. 

Även om man fortfarande inte nämner oro över det växande kinesiska inflytandet i Stillahavsasien är det uppenbart att det är precis detta den nya försvarspakten AUKUS rör sig om — och det insåg man i genast i Beijing. Den kinesiska nyhetsbyrån Xinhua publicerade under hela slutet av septemberdiverse kommentarer från kinesiska akademiker som alla kallade pakten ett hot mot freden i regionen.

Det mest provocerande från Kinas perspektiv är att Australien för första gången och med USA:s hjälp skaffar sig atomdrivna u-båtar. Det amerikanska flygvapnet skall få större tillgång till australiska baser och alla tre medlemmar av pakten skall bedriva gemensam underrättelseverksamhet. Det har dessutom nämnts att man skall bygga nya robotsystem. Storbritanniens kan efter att ha lämnat EU agera mer självständigt på det internationella planet — och det, säger säkerhetsanalytiker, var ett av syftena med Brexit, som inte bara var en fråga om invandring, fiskevatten och att kunna sluta egna handelsavtal.

Inte bara AUKUS utan fler allianser, med Indien och Japan

Bara en dryg vecka efter att man offentliggjort bildandet av AUKUS stod USA:s president Joseph Biden värd för tre premiärministrar: Indiens Narendra Modi, Japans Yoshihide Suga och Australiens Scott Morrison. Tillsammans bildar de fyra länderna en annan allians, the Quadrilateral Security Dialogue, förkortat Quad. Återigen nämns inte Kina som anledning till samarbetet, men även den här gången reagerade Xinhua med kommentarer med skarp, även hånfull kritik. Mötet beskrevs som en sammankomst som av länder som alla lider av skilda men svåra sjukdomar. Med andra ord är stridslinjerna klarare än någonsin — men frågan är vad de nya allianserna kan göra för att begränsa Kinas inflytande. 

Vad är det i Kinas utrikespolitik man oroar sig för?

Den kinesiska närvaron i Indiska oceanen är visserligen ett nytt fenomen som regionens traditionella makter, framför allt USA och Indien, ser med oblida ögon, men utvecklingen är helt förståelig. Kina har blivit en av världens ledande handelsnationer och dess affärer med omvärlden går till största delen genom just de här farvattnen. 

Kina importerar olja från Västasien och mineraler från Afrika medan alla tänkbara exportvaror går i den andra riktningen, till alla delar av Asien utom de östligaste, till Afrika och, framför allt, Europa. Det var för att bevaka dessa livsviktiga handelsleder som Kina 2017 öppnade sin första militärbas utomlands, i Djibouti på Afrikas horn och vid ingången till Röda havet och därmed Suezkanalen. 

Liksom andra länder bevakar Kina sina handelsvägar med flotta och u-båtar 

Den kinesiska flottans fartyg och u-båtar patrullerar nu också regelbundet alla hörn av Indiska oceanen. Allt detta har ändrat på den gamla maktbalansen i regionen, och de nya allianserna skall fungera som en motvikt till Kinas inflytande och se till att dess militära närvaro inte leder ett allt större politiskt inflytande i regionen.

Australiens u-båtsavtal torpederade en tidigare överenskommelse med Frankrike om att köpa u-båtar därifrån. Frankrike hade väntat sig att tjäna mer än 500 miljarder kronor på den affären och svarade med att kalla hem sina ambassadörer från Canberra och Washington. Men Frankrike har samtidigt ett nära försvarssamarbete med Indien och även Japan, så sett i ett större perspektiv har det ”anti-kinesiska blocket”, som många säkerhetspolitiska analytiker kallar det, inte lidit något större avbräck.

Kinas brännpunkt ligger i Sydkinesiska sjön

Indiska oceanen är det viktigaste området där Kinas intressen kolliderar med de andra ländernas, men brännpunkten — där den hittills relativt fredliga dragkampen kan leda till öppen konfrontation — ligger österut, i Sydkinesiska sjön. För Kina är det ett strategiskt viktigt område därför att handelslederna går där i en passage som inte kan jämföras med den väldiga Indiska oceanen. Kina gör därför anspråk på hela Sydkinesiska sjön och vad som kallas Spratlyöarna. Men även en rad andra länder gör anspråk på hela eller delar av samma område: Taiwan, Filippinerna, Vietnam, Malaysia och Brunei. Inkluderar man den allra sydligaste delen av Sydkinesiska sjön befinner sig Kina även i konflikt med Indonesien. Vid flera tillfällen har det varit mindre sammanstötningar mellan fartyg från den kinesiska flottan och de från Vietnam och Filippinerna. Men än så länge inget som kan beskrivas som krig.

Äganderätten till Sydkinesiska sjöns farvatten och Spratlyöarna är en gammal dispyt, men motsättningarna har blivit mer akuta i takt med Kinas allt starkare ställning i regionen. Kina baserar sina kav på gamla annaler där det sägs att kinesiska fiskare och handelsmän besökte öarna redan för flera hundra år sedan. Men det är ett ytterst tvivelaktigt argument. 

Inte sedan Zheng He på 1400-talet har Kina haft en expansiv handelsflotta 

Men undantag för den legendariske sjöfararen Zheng Hes expeditioner på 1400-talet har Kina inte förrän nu haft någon handelsflotta. Zheng Hes armador seglade från Kina till Sydost- och Sydasien, den arabiska världen och Afrikas västkust. I de annaler som bevarats nämns hundratals städer, hamnar och öar, även små, som han nådde i alla dessa områden. Men inte en enda av Spratlyöarna. Den Sydkinesiska sjön är en stor vit fläck i Zheng Hes annaler och det finns en klar anledning till det. Spratlyöarna är inte egentliga öar utan kobbar och skär, många strax under vattenytan, så det var farvatten man undvek därför det var farligt att segla där med de träfartyg man hade på den tiden. Man seglade runt Spratlyöarna och aldrig genom Sydkinesiska sjön. Men Kina har inte dragit sig för att skriva om historien för att backa upp sina territoriella krav.

De andra ländernas anspråk är därmed lika diskutabla och det var först på 70-talet som de började intressera sig för området, mest på grund av fiske och förhoppningar om stora tillgångar på naturgas. Alla dessa dispyter och Sydkinesiska sjöns strategiskt viktiga läge för handel har förvandlat dessa farvatten till en oroshärd där allt kan hända. För att stärka sina positioner har kineserna fraktat sand, grus och byggnadsmaterial till Sydkinesiska sjön och förvandlat flera av kobbarna till faktiska öar med bostäder och administrativa byggnader. En del har nu även hamnar, flyg- och flottbaser och det är den militariseringen som ökat risken för konfrontationer i området.

Amerikanska, australiska, brittiska och franska örlogsfartyg har seglat genom Sydkinesiska sjön med motiveringen att det rör sig om internationella farvatten som måste vara öppna för alla. Kineserna har givetvis reagerat hårt mot detta, men begränsat sinareaktioner till öppna styrkemanifestationer. En mer våldsam sammanstötning ägde rum 2014 mellan fartyg från Kina och Vietnam. 17 vietnameser sårades och fartyg från bägge länderna fick skador. 

USA har öppet försvarat den gamle bundsförvanten och före detta kolonin Filippinernas rätt till vissa vatten och öar i Sydkinesiska sjön. Intressekonflikten har också fått gamla fiender att bli vänner. Vietnam, där USA utkämpade ett blodigt krig på 60- och 70-talen har nu blivit en bundsförvant — mot Kina. När den amerikanska utrikesministern Kamala Harris reste till Sydostasien i augusti valde hon typiskt nog att besöka Singapore — och Vietnam vars historiska konflikt med Kina, som går flera hundra år tillbaka i tiden, helt överskuggat de bittra minnena från kriget med USA.

Det kalla kriget i Asien är dock fortfarande svalt, men det kan behövas väldigt lite för att det skall blossa upp och bli något allvarligare. Det kan ske i Indiska oceanen, kring Taiwan eller i Sydkinesiska sjön. Skulle några mindre sammanstötningar äga rum, även av misstag i ett spänt läge, är faran att de eskalerar till något mycket allvarligare. En sådan, mer öppen konflikt skulle få katastrofala följder för hela Stillahavsasien och även resten av världen. För det är just i dessa farvattnen som Kina och dess antagonister står i det närmaste öga mot öga och risken för en storkonflikt nu är som störst.

Bertil Lintner

Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.

Fler texter om de ämnen som tas upp i denna text finner du om du klickar på taggarna nedan. Du kan även hitta fler artiklar av denna författare genom att klicka på namnet högst upp på sidan. 

Redaktör: Gerd Johnsson-Latham, klimat och säkerhet; kvinnor, fred och säkerhet.