REFLEKTION Den kubanska paradisdrömmen har förlorat sin glans. Inhemska maktstrider har förvandlat utopin till en dystopi, och stor besvikelse råder framförallt bland Kubas unga, skriver Ana Valdes.
Den 11 juli 2021 drog hundratals kubaner ut på gatorna och krävde att ransoneringen av mat och förnödenheter skulle mildras och att folket skulle ha möjlighet att köpa varor utanför de statliga varuhusen. De var också kritiska mot regeringens sätt att hantera pandemin.
Protesterna växte till kravaller och hotell och offentliga kontor vandaliserades. Den officiella tidningen Granma anklagade USA för att vara inspiratör till protesterna. Medierna utomlands rapporterade om demonstrationerna på ett mycket okritiskt sätt och bilder från demonstrationer i Bolivia och Peru användes som illustrationer.
Kubaflyktingar i USA vidmakthåller bojkotten
Kubanska amerikaner såg sin möjlighet att återvända och få ersättning för mark och hus som de förlorade när de flydde Kuba 1959. Det är dessa flyktingar som har hindrat demokratiska presidenter från att mildra bojkotten som USA startade på sextiotalet och som ofta används för att förklara landets svåra ekonomiska läge.
Bojkotten hindrar företag att investera i Kuba och att förse landet med medicinsk och teknisk utrustning.
När president Obama försökte öppna upp relationerna med Kuba och tillåta resor och fri passage mellan länderna fick han en väntad backlash från exilkubanerna. Många av dem röstade för Donald Trump som garanterade dem att Kuba skulle förbli isolerat.
Diktatorn Batista anklagades för 20 000 kubaners död
Den störtade kubanske diktatorn Batista anklagades för att ha dödat 20 000 kubaner under 20 år. Han hade förvandlat landet till en polisstat där alla övervakades och kontrollerades. Amerikanska maffialedare ägde kasinon och hotell, nattklubbar och luxuösa anläggningar. Allt som var förbjudet i USA var tillåtet på Kuba.
Kampen för ett Kuba fritt från diktatorn Batista och från amerikansk påverkan leddes av Fidel Castro, en ung jurist som tog till vapen och skapade en gerilla som besegrade Batista efter flera år.
Castro var uppfostrad av jesuiterna och definierade sig inte som marxist i början av revolutionen. Men ett misslyckat kuppförsök som leddes av USA-stödda kubaner fick honom och landet att söka sovjetiskt stöd. Invasionen av Kuba och bataljen i Grisbukten var en katastrof för USA.
Castro och Che Guevara charmade världen
I början charmade Castro och hans goda vän Ernesto Che Guevara många av världens ledare. De åkte runt i världen och sökte stöd för att förverkliga utopin om ett rättvist samhälle mitt i Karibien. De var unga och skäggiga, hade levt i bergen under flera år.
Bönder och studenter var deras anhängare och de lockade också intellektuella till sin rörelse. Jean Paul Sartre och Simone de Beauvoir åkte dit och tusentals unga människor såg Kuba som ett socialistiskt paradis, att vara med och skörda sockerrör var en initiationsresa för ungdomarna i världens vänsterrörelse.
Det kalla krigets sista kapitel på Kuba
På Kuba utspelades de sista kapitlen av det kalla kriget. USA och dåvarande Sovjet spelade ett hårt spel med Kuba som gisslan. Kubas exempel ansågs farligt och sjuttiotalets diktaturer i Latinamerika isolerade landet och dödade alla som såg Kuba som ett exempel att följa.
Men Kuba hade också interna kritiker, folk som ville ha demokrati och självstyre. Att styra landet med ett enda parti krävde en stark statlig maktapparat som inte accepterade pressfrihet och som nekade befolkningen rätten att kritisera hur landet styrs.
Kuba har styrts av ett enda parti, det kommunistiska partiet, sedan sextiotalet. Och staten har följt den sovjetiska modellen, på gott och ont. Bland de goda exemplen är att Kubas offentliga hälsovård är en av världens bästa. Kubanska läkare har deltagit i kampen mot Covidpandemin och hjälpt till att bygga upp hälsovård i flera afrikanska och latinamerikanska länder.
Läskunnigheten på Kuba är bland världens högsta. Kubanska lärare, inspirerade av den brasilianske pedagogen Paulo Freire, har hjälpt till att bygga upp alfabetiseringsarbetet i Venezuela, Angola, Mocambique och Guinea Bissau.
Hård inhemsk kritik mot den kubanska staten
Men den kubanska staten har också fått hård kritik för de rådande arbetsvillkoren för både läkare och lärare som arbetar utomlands.
Staten har fungerat som förmedlare och behållit en stor del av deras inkomster, och ibland använt deras familjer som gisslan. Många läkare har hoppat av och valt att inte återvända till Kuba.
Det kubanska paradiset har förlorat sin glans. Inhemska strider och politiska maktspel har förvandlat utopin till en dystopi och det råder en stor besvikelse främst bland ungdomar. De anser att dagens Kuba påminner om det totalitära samhälle som Batista hade skapat och som han styrde med grymhet.
Homosexuella författare i rehabiliteringsläger
Under sjuttiotalet skickades många homosexuella författare till rehabiliteringsläger, bland andra författaren Reynaldo Arenas som skrev en mycket uppmärksammad bok över sin tid i det han kallade ett fängelse för oliktänkande. Han tog sitt liv i USA bara 47 år gammal. I början av sin litterära karriär var han en entusiastisk anhängare av Castro, men blev senare en hård kritiker.
Poeten Maria Elena Cruz Varela dömdes 1991 till två års fängelse. Hon var katolik och hennes enda brott var att författa ett brev tillsammans med nio kolleger med en vädjan till Fidel Castro att öppna upp det politiska spelet och demokratisera landet.
Hon befinner sig idag i Spanien.
1991 besökte Nelson Mandela Kuba – både han och ANC hade varit allierade till Kuba och under Mandelas långa fångenskap hade Fidel Castro krävt hans frigivning. Mandela vägrade att kritisera den kubanska regeringen och dess sätt att styra landet. Han ansåg inte att Kuba hade några politiska fångar. Kuba har många svarta invånare, ättlingar till svarta slavar som kidnappades från Afrika, och Mandela betraktade kubaner som afrikaner i diasporan.
Stor splittring bland Kubas intellektuella
De kubanska intellektuella är oerhört splittrade. Kända författare som Leonardo Padura och Pedro Juan Gutierrez har valt att stanna kvar i landet, skriva inifrån och berätta om folkets hårda villkor.
Gutierrez, som kallats för Karibiens Bukovski, har fått flera priser utomlands för sin beskrivning av den fattigdom och hopplöshet som många kubaner upplever idag. De är besvikna på hur revolutionen har stagnerat, hur korruption och svågerpolitik har skadat utopin som alla drömde om på sextiotalet.
Filmare, bildkonstnärer och sångare befinner sig idag i en återvändsgränd, staten kontrollerar deras resor och bara ett fåtal känner att de är fria att säga sin mening och återvända till landet.
Bloggaren Yoani Sanchez, född 1975, blev världskänd för sin hårda kritik mot Kuba men föredrar att stanna kvar i landet. Staten kontrollerar Internet och bara en liten del av befolkningen har tillgång till det.
Aktivisten Oswaldo Payá, troende katolik, startade en kristen rörelse som ville att staten skulle erkänna de olika religionerna och att landet skulle ha flera partier som folket skulle kunna välja mellan. Han lyckades samla in 25 000 namnteckningar av kubaner som ville ha mer frihet.
Han dog i en trafikolycka som ifrågasattes av hans familj, som anser att han dödades av hemliga agenter. Hans dotter Rosa María leder idag rörelsen som hennes far startade.
Dags att titta kritiskt på ledarnas politiska misslyckanden
De kubanska ledarna anser att den amerikanska bojkotten bär skulden för landets katastrofala ekonomi, men många kubaner tycker att det är dags att titta kritiskt på vad Kuba har åstadkommit från 1959 till våra dagar och att se att de många politiska misstag som landets ledare har begått. Det är deras egna misstag, bojkotten kan inte användas som enda förklaring.
Framtiden för Kuba ser inte ljus ut. Slutet på dynastin Castro, Fidel och Raul, har öppnat ett politiskt vakuum som inte många kan fylla. Kuba saknar internationellt stöd och har en svag ekonomi som präglas av byråkrati och svaga investeringar. Bristen på råvaror och på avancerad teknologi gör att landet har en svag industri. Och den amerikanska bojkotten försvårar landets förmåga att bli självständigt. Just nu under covidpandemin råder stor brist på mediciner och sprutor och trots att Kuba självt har utvecklat två vacciner saknar landet möjlighet att vaccinera hela sin befolkning.
Ana Valdes
Ana Valdes är journalist och författare, född i Montevideo. Efter fyra år som mycket ung politisk fånge kom hon 1978 till Sverige som flykting. Här arbetade hon bl a på Dagens Nyheters kulturredaktion. Efter mer än trettio år i exil återvände hon till Uruguay men har behållit svenskan, kanelbullarna och många vänner.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Redaktör: Lotta Schüllerqvist, chefredaktör, Press- och yttrandefrihet, Mellanöstern.
Lämna ett svar