ANALYS Det är inte bara vid jordens poler som klimatförändringarna gör sig påminda med högre temperaturer och smältande istäcken. Samma potentiellt sett katastrofala utveckling kan ses i Himalaya, världens högsta bergskedja och källan till flera av Asiens största floder. Orsakerna är befolkningsökning följt av erosion och översvämningar efter kalhuggning för nyodling, men än mer ökande koldioxidutsläpp från kolkraftverk i Kina och Indien.
Enligt en studie utförd redan för två år sedan av klimatexperter vid Columbiauniversitetet i USA kan 36 procent av glaciärerna i Himalaya och det intilliggande Hindukush vara borta år 2100, kanske ännu tidigare.
250 miljoner människor bor i bergskedjornas absoluta närhet och så många som två miljarder människor — mer än en fjärdedel av världens befolkning —är direkt eller indirekt beroende av vatten som flyter därifrån ner till lågländerna i Indien, Pakistan, Bangladesh och Kina. Det samma gäller Afghanistan, Nepal, Bhutan, Myanmar, Thailand, Laos, Vietnam och Kambodja.
Vattenbristen drabbar utpräglade jordbruksnationer
Flera av de berörda länderna är utpräglade jordbruksnationer där vattenförsörjningen är grundläggande för både de egna hushållen och exportekonomin.
Floderna det gäller är främst Indus i Pakistan i väster, Ganges i norra Indien, Brahmaputra som flyter från Tibet ner i nordöstra Indien och Bangladesh där den förenar sig med Ganges innan utloppet i Indiska oceanen. I öster finns Mekongfloden, vars längs placerar den på tolfte plats i världen och sjätte i Asien. Därtill kommer otaliga bifloder till Ganges och Brahmaputra samt två av Myanmars största floder, Irrawaddy och Salween. Till det utsatta området bör man också räkna Yangzte längst i öster, Asiens längsta flod vars källor ligger i Tibet och sedan flyter genom centrala Kina ut till havet.
Världens största tillgångar på snö och is efter Arktis och Antarktis finns just i Himalaya-Hindukush. De ofta mycket branta bergskedjorna, som uppstod för 40 till 50 miljoner år sedan då den indiska kontinentalplattan kolliderade med den eurasiska, brukar kallas för Asiens vattentorn. Utan detta vatten skulle tiotals miljoner människor svälta. Många av dessa är redan nu utsatta grupper där hushållen lever på mindre än femton kronor om dagen.
En unik flora och fauna hotas
Himalaya-Hindukush-regionen har dessutom en rik flora och fauna, som nu ligger i farozonen. Bergskedjorna sträcker sig mer än 300 mil från väster till öster och klimatet varierar från fuktiga, subtropiska förhållanden längst ner på sluttningar till glaciärer och ökenliknande högplatåer som de i Tibet, ”världens tak”. Bland de vilda djuren märks snöleoparder, tigrar och enhorniga noshörningar.
Befolkningstryck leder till avskogning, jorderosion och översvämningar
Tidigare var Himalayas södra sluttningar i Nepal och delar av norra Indien täckta av tallskog, lövträd, bambu och rhododenron. Befolkningstrycket och behovet av fler boplatser, mer jordbruksmark och ved har lett till att stora delar av dess områden avskogats, vilket i sin tur har inneburit översvämningar, nu senast förra året i Nepal där 132 människor omkom, 53 rapporterades som saknade och 128 blev svårt skadade. I Pakistan omkom över 300 människor och en miljon drabbades på annat sätt 2010. Indien har under de senaste decennierna drabbats av årliga översvämningar, de allra flesta på Himalayas sluttningar i norr. Förra året svämmade Brahmaputra över och gjorde 150 000 människor hemlösa.
Att det skedde samtidigt som corona-pandemin började härja i Indien gjorde situationen ännu värre. I juni, också förra året, drabbades 24 miljoner människor i 27 av Kinas 31 provinser av några av de värsta översvämningarna i modern historia. Det var Yangtze med bifloder som orsakade den förstörelsen.
Amerikansk forskning visar hur snabbt glaciärerna krymper nu
Enligt studien från Columbiauniversitetet steg medeltemperaturen i Himalaya och Hindukush under perioden 1975 – 2000 med en grad Celsius, vilket inte kan tyckas alltför katastrofalt men tillräckligt för att påverka klimatet. Det finns enligt officiella siffror 32 392 glaciärer i Himalaya och smältningen där har under de senaste åren ökat ännu snabbare än den gjorde för några årtionden sedan. Enligt samma studie har ett par miljarder ton is gått förlorade sedan 2000, vilket motsvarar en knapp halvmeter om året. Forskningsresultaten är baserade på data från amerikanska spionsatelliter, som bevakat området sedan mitten av sjuttiotalet. Om genomsnittstemperaturerna fortsätter att stiga i samma takt som nu och når två grader Celsius är det inte bara en dryg tredjedel utan hälften av regionens glaciärer som kommer att vara borta 2100.
Koldioxidutsläppen, inte fattiga bönder, orsakar mest skada
Men de största bovarna i det globala sammanhanget är inte fattiga bergsbönder och det de gör för överleva och försörja sig. Indien och Kina några av världens största utsläppare av växthusgaser eller, mer korrekt, koldioxid. Bägge länderna har under de senaste årtiondena utvecklats ekonomiskt i snabb takt med utsläpp från fabriker, en dramatisk ökning av antalet privatägda bilar och framför allt ett starkt beroende av koleldade kraftverk.
Kina förbrukade enligt the International Energy Agency mer än hälften av världens kol 2019 och hade samma år koldioxidutsläpp som uppgick till 9,8 miljarder ton. Indien kom på andra plats med 11 procent av den globala andelen som förväntas stiga till 14 procent 2030.
Enligt globala Parisavtalet om klimatet, som slöts 2015 och trädde i kraft 2016, kom alla världens länder överens om att gemensamt bekämpa klimatkrisen. Och det är ju inte vare sig Kina eller Indien som står för de alla största utsläppen. Det är USA. Då Donald Trump var president drog sig USA under skarp kritik från omvärlden ut Parisavtalet, men efter att Joseph Biden tagit över är man med igen. Den största förändringen som det fört med sig är att andra länder, som till exempel Kina och Indien där man är kritiska mot flera aspekter i avtalet. Trumps politik är inte ett exempel som någon vill följa i dagens läge. Å andra sidan tyder preliminära siffror för Asien, trots löften om åtgärder, inte på några avsevärda förbättringar.
Bristen på samverkan bromsar livsviktiga åtgärder
Ett stort problem i just den här regionen är antalet länder det rör sig om — och att flera av dessa är gamla fiender som inte gärna samarbetar med varandra.
Lösningar försvåras också av det faktum att starkare makter gör vad de vill utan att kommunicera med länder nedströms. En gränsdispyt mellan Indien och Kina ledde till öppet krig 1962 och så sent som 2020 drabbade säkerhetsstyrkor från de båda länderna samman i en blodig konfrontation.
Indien har visat liten förståelse för hur Bangladesh påverkas av diverse vattenkraftsprojekt norr om gränsen. Kina har byggt en serie dammar och kraftverk i Mekongfloden (Lancang i Kina) utan att ens konsultera de länder som ligger nedströms: Laos, Thailand, Kambodja och Laos. Kina planerar att göra samma sak i Salween-floden som i Kina heter Nujiang och flyter ner till havet genom Myanmar.
Men utan någon form av samarbete — och gemensamma, kraftiga åtgärder i enlighet med Parisavtalet — hotas inte bara folket i regionen av en katastrof. Det skulle också få globala konsekvenser som flyktingströmmar och ökad instabilitet i en region som redan nu skakas av politiska konflikter. Det är något som ingen idag ens vill tänka på.
Bertil Lintner
Frilansjournalist baserad i Thailand, skriver bl a för Asia Times och har författat flera böcker om politik och utveckling i Asien.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Fler texter om de ämnen som tas upp i denna text finner du om du klickar på taggarna nedan. Du kan även hitta fler artiklar av denna författare genom att klicka på namnet högst upp på sidan.
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham, klimat och säkerhet; kvinnor, fred och säkerhet.
Lämna ett svar