ANALYS För palestinier har dialog och strävan mot en tvåstatslösning varit fruktlösa. Israel svarar med fler bosättningar, provokationer och våld. När desperationen växer ökar stödet för Hamas väpnade motstånd. Men det finns ingen militär lösning på konflikten, bara utsikten om ett drägligt liv i säkerhet för både palestinier och israeler kan leda till fred.
Israel kan inte bomba Gaza till underkastelse
Varje gång ett nytt våldsutbrott mellan Israel och Gaza tar slut så insisterar både Israel och Hamas att de har vunnit.
Den här gången kan israeliska politiker peka på höghus och bostäder som de har bombat ”tillbaka till stenåldern”. Och Hamas kan visa videoklipp på raketer som når Tel Aviv och Jerusalem och tvingar israeler ner i skyddsrummen och på sätt visa att deras väpnade motstånd är aktivt och effektivt om Gazaborna yttrar kritik.
Israel kan inte betvinga Hamas med våld eller bomba Gaza till underkastelse och tystnad medan dess invånare fortsätter att leva ”fångna i en toxisk slum från födelse till död”. Istället ökar Israel med varje missil Gazabornas stöd för den enda grupp som de ser kämpa för sin överlevnad. Vad som återstår är att räkna hur många familjer som har utplånats, barn som blivit föräldralösa, hem som reducerats till ruiner och hur mycket bitterhet som skapats på bägge sidor.
Om Israel verkligen hoppas kunna stoppa raketerna måste dess ledare hitta ett bättre sätt.
Netanyahu bemöter lugn med provokationer
De första tre månaderna 2021 var de minst våldsamma på decennier för Israel, utan raketattacker från Gaza och nästan inga attacker av palestinska ensamvargar på Västbanken. Palestinierna var inställda på att hålla de första allmänna valen på mer än tio år – och läget för Hamas såg inte bra ut. Interna opinionsundersökningar förutsåg att den militanta gruppen skulle få omkring 25% av rösterna och Hamas mjukade därför upp sin retorik.
Istället för att belöna och bygga på detta lugn tvingade Netanyahu oss palestinier ännu längre in i ett hörn och byggde fler bosättningar i Givat Hamatos och Har Homa som skulle göra tvåstatslösningen ännu mer omöjlig.
I Sheikh Jarrah i Östra Jerusalem förberedde polisen vräkningen av palestinska familjer som bott där i generationer för att ge plats åt bosättare. Netanyahu införde restriktioner mot muslimers tillträde till Al Aqsa-moskén under ramadan, installerade barriärer vid Damaskusporten, fortsatte den kvävande blockaden mot Gaza medan pandemin rasade.
Extrema bosättare kände sig uppmuntrade i att kraftigt öka attackerna mot palestinier. Dessutom gav Israels obstruktion mot palestinska val i Östra Jerusalem den åldrige Mahmoud Abbas, president för den Palestinska Myndigheten, en förevändning att skjuta upp valen på obestämd tid.
Palestinsk desperation gynnar Hamas
Denna förgiftade och repressiva atmosfär, de dagliga brutala attackerna av polis och bosättare mot palestinier i Jerusalem och våldsamma intrång i Al Aqsa – tillsammans med en ”död-åt-araber”-marsch och högerextremisters planerade flaggparad i muslimska kvarter i Gamla Stan – ledde till dramatiskt ökad vrede och desperation bland palestinier.
Palestinskt stöd för Hamas, eller för våld mot Israel, varierar från tid till annan. Men vi vet också att våld får starkt ökat stöd i tider av vrede, förtvivlan och kris, inte när framsteg och fred råder. Vi vet också att då ges Hamas en möjlighet att konsolidera sin makt och göra anspråk på att leda den palestinska kampen.
Den här gången kände sig Hamas tvingade att antingen handla eller fördömas som kollaboratörer, lika passiva som den Palestinska Myndigheten. Men nu hände något annat: aktivister i Jerusalem fick internationell sympati då Hamas urskillningslöst började avlossa projektiler som inte alls gav sympati. Istället kritiserades Hamas prompt av palestinier för att dra uppmärksamheten från aktivisterna i Jerusalem. Men ju längre eskaleringen pågick, desto mer riktade sig palestiniernas upprördhet mot Israels ojämförligt intensiva attacker istället för mot Hamas. Den palestinska kritiken mot Hamas tystnade.
Förstörelsen I Gaza väckte också arabisk och global solidaritet vid en tidpunkt när palestinierna känt sig alltmer övergivna och förrådda.
Israel förödmjukar den palestinska myndigheten
Efter varje eskalering har Hamas blivit alltmer sofistikerade, växt i styrka och grävt fler tunnlar. Detta i stark kontrast till det palestinska fredslägret och myndigheten, som görs till åtlöje och ses som irrelevanta.
Den palestinska myndighetens passivitet under attackerna mot Gaza, dess obesvarade erkännande av Israel och upprätthållande av säkerhetssamarbetet med ockupationsstyrkorna har inte fått något positivt gensvar. Netanyahu-regeringen har snarare försvagat, isolerat, förödmjukat och demoniserat myndigheten och därmed visat att återhållsamhet och diplomati inte ger resultat.
På samma sätt har heller inte det palestinska fredslägrets påverkansarbete för samexistens, en tvåstatslösning och dialog burit frukt och erbjudit det belägrade Gaza en väg ut ur ruinerna utan bara lett till ytterligare ruiner.
Det finns ingen militär lösning
Ju mer Israel underlåter att erkänna eller belöna perioder av lugn och ju mer styvnackat man försöker tvinga Gaza till underkastelse, desto starkare blir Hamas.
Det finns ingen militär lösning i Gaza. Att lämna Gazaborna med inget att förlora, inget att hoppas på och ett överflöd av trauma kommer aldrig att göra Israel säkrare. Det är ett läroboksexempel på hur man underblåser extremism, radikalisering och hat.
En studie av RAND Corporation 2009 med titeln “How Terrorist Groups End” bekräftar detta. Av 268 väpnade oppositionsgrupper som avslutade sin verksamhet efter 1968 hade bara 7 procent besegrats militärt. Som kontrast upphörde 43 procent genom att börja en politisk process som lett till obeväpnad dialog och fredliga kompromisser med en regering. Den brutalitet och smärta den israeliska regeringen åsamkar Gaza ger bara Hamas en enkel seger i kampen om ”hearts and minds”.
Det finns bara en sak som Israel kan göra för att åstadkomma avskräckning och uppnå säkerhet för sitt folk: att erkänna att palestinier också behöver och förtjänar säkerhet, frihet och värdighet.
Ett drägligt liv, utan förnedring, är vägen till fred
Israels enda hopp är att finna en väg till att ge Gazaborna deras grundläggande rättigheter, lyfta den drakoniska blockaden som gjort enklaven i det närmaste obeboelig och med god vilja engagera sig i en seriös diplomatisk process. Annars är det bara en tidsfråga innan nästa omgång av våld sätter igång. När allt kommer omkring önskar de flesta palestinier ett drägligt och normalt liv, att bilda familj, hitta ett jobb, slå rot i sitt land och leva ett liv fritt från systematisk förödmjukelse och diskriminering.
Både israeler och palestinier förtjänar ett sådant liv. Ju närmare vi kommer verklig fred, desto mindre relevant och populärt blir ett Hamas som undergräver dessa friheter.
Muhammad Shehada
Muhammad Shehada kommer från Gaza och skriver bl a för Newsweek, den israeliska dagstidningen Haaretz och den amerikansk-judiska tidskriften Forward, där en engelsk version av denna artikel varit publicerad. Han studerar vid Lunds universitet.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Fler texter om de ämnen som tas upp i denna text finner du om du klickar på taggarna nedan. Du kan även hitta fler artiklar av denna författare genom att klicka på namnet högst upp på sidan.
Redaktör Johan Schaar, Klimat och säkerhet, Migration, Bistånd och utveckling.
Leif Thybell säger
Otaliga är de analyser, upprop m m som skrivits och uttalats om konflikten mellan Israel och den palestinska sidan. Omvärldens tillsynes förhärskande avoga inställning till Israel kan kanske enklast sammanfattas i följande mening som artikelförfattaren själv skriver i sin artikel:
– ”På samma sätt har heller inte det palestinska fredslägrets påverkansarbete för samexistens, en tvåstatslösning och dialog burit frukt och erbjudit det belägrade Gaza en väg ut ur ruinerna utan bara lett till ytterligare ruiner”.
Jag skulle nu vilja att artikelförfattaren delger mig hur exempelvis artiklarna 2 och 26 i Palestinian National Covenant/Charter ser ut efter den revidering som PLO och Yasser Arafat 1993 förband sig att genomföra i samband med den s k Osloprocessen som en förutsättning för den ”samexistens” och ”en tvåstatslösning” som artikelförfattaren skriver om.
Jag återger artiklarna på engelska så att artikelförfattaren kan förmedla sitt svar också på engelska som då möjliggör en jämförelse mellan den ursprungliga och den reviderade versionen:
-Article (2)
Palestine, with its borders that existed during the British Mandate era, is an indivisible territorial unit.
-Article (26)
The Palestine Liberation Organization, representing the forces of the Palestinian revolution, is responsible for the movement of the Palestinian Arab people in their struggle. For the sake of recovering his homeland, liberating it, returning to it, and exercising the right to self-determination, in all military, political, and financial fields, and all that is required by the Palestine issue at the Arab and international levels.
Leif Thybell
Johan Schaar säger
Dear Leif,
I think it’s essential to differentiate between the PLO’s symbolic positions (a claim to Palestinian history on the entire land, praising resistance) and its official political conduct (e.g. supporting 2-state solution, Abbas’ commitment to security collaboration with Israel that he calls ”sacred” and thwarting of resistance in the West Bank).
On the symbolic level, accepting a state within 22% of historic Palestine in a two-state settlement does not necessitate rewriting the Palestinian narrative; Palestinians have a claim to the villages and towns from which they were uprooted in 1948, and they have a right to remember their roots, history and heritage; similar to how Israelis remember their biblical heritage in Bethel/Beit El, and how the Greek remember their heritage and history in Turkey’s Istanbul.
Conflict resolution based on a just peace requires a middle ground between too much forgiveness and too much remembrance/memory. So, in my opinion, a two-state solution would entail finality of claims, but Palestinians should still be allowed to remember their history in Haifa and Jafa.
On the political level, the current Palestinian Authority under Mahmoud Abbas is by far the most committed to the two-state solution in Palestinian history; this isn’t just my own assessment, it’s also an assessment shared by Israeli politicians like Ehud Olmert, Efraim Sneh, Yossi Beilin and many others.
Abbas is widely detested among Palestinians for statements like: ”the security collaboration is sacred”, ”I live under the boots of the occupation,” ”I don’t wish to return to Safad,” ”whoever sees someone attacking Israel, shoot them, kill them,” ”our security forces have been going through the bags of school kids to make sure they don’t have knives [to attack Israeli soldiers]”…etc.
Muhammad Shehada
Leif Thybell säger
Dear Muhammad,
Thank you so much for your reply.
To borrow some of your words, that it is essential to differentiate between the PLO`s symbolic positions versus its official positions, I would like to argue for the opposite meaning of them than yours.
To start with, you did not answer my specific question about the present wording of two articles in the PLO Covenant/Charter. I did not really expect you to being able to do that but hopefully to know why! Contrary to opinions held by even the UN and EU, a revised PLO Covenant/Charter, as promised by Yasser Arafat on behalf of the PLO as a condition for Israel to enter the so called Oslo talks in 1993, has yet to be produced by the Palestinian National Council (PNC).
PASSIA (Jerusalem) answered me in an email last year that “As far as we know, the revised PLO Charter document doesn’t exist, so we don’t think you will be able to find it anywhere on the internet”
In my view, the PLO`s symbolic position is to pretend to seek a peaceful solution to the conflict with Israel while its official political conduct is, when appropriate, confronting Israel based on its 10-point PLO Phased Plan from 1974 and the PLO Covenant/Charter from 1968. This seems to have enriched Mahmoud Abbas and his followers, at least up to now, but brought misery to his people.
The best proof of the validity of these two documents can be found in the contents of Yasser Arafat`s speeches, while negotiating under the Oslo accords, first in a mosque in Johannesburg in 1994 and secondly at Grand Hotel, Stockholm on January 30, 1996
And I have still not touched upon the Hamas Charter and its views on the State of Israel!
It is easy to put all the burden on Israel but please explain to me how a peaceful solution could be found when the PLO declare that; ”The armed struggle is the only way to liberate Palestine, and it is thus a strategy and not a tactic” (Article 9 in the PLO Covenant/Charter). The Charter of Hamas is no different.
I can sympathize with you, Muhammad, and all those who will have to suffer because of this.
Leif Thybell