Jag har under mer än ett decennium arbetat med och belyst klimatkrisen och dess implikationer. Mitt perspektiv har huvudsakligen varit mitigation snarare än adaption, det vill säga att förhindra/lindra klimatkrisen genom att angripa dess orsaker i stället för att bara anpassa sig till den. Det har varit ett medvetet val eftersom jag i linje med många andra analytiker menar att möjligheten att avvika från nuvarande katastrofkurs ännu inte är helt uttömd även om möjlighetsfönstret för en värdig omställning nu snabbt håller på att stängas. Att i ett sådant läge rikta all uppmärksamhet på anpassning vore att för lättvindigt kasta in handduken.
Den omställning som krävs kommer att bli omvälvande
Omställning blir det under alla omständigheter, och med hög sannolikhet en stor sådan. Inte ens de som inser att klimatkrisen nu blivit omfattande och i praktiken villkorar vår tillvaro vågar öppet erkänna att det som kommer är storskaligt och omvälvande.
Vid partiledardebatten i TV-programmet Agenda i oktober 2020 fick partiledarna möjlighet att uttala sig om de förutsåg några mer fundamentala förändringar i vår livsstil och vårt samhälle till följd av klimatkrisen. Samtliga partiledare valde att ducka för frågan.
Inte heller partiledardebatten i SvT den andra maj 2021 visade på någon krisinsikt och omställningsproblemet närmast avfärdades som något som i Sverige kan lösas med mer kärnkraft och laddstolpar för en ny flotta av elbilar.
Den allt överskuggande uppgiften nu är att aktivt reducera den antropogena (mänskliga) produktionen med åtföljande utsläpp av växthusgaser.
Ju mer vi dröjer, desto mer måste vi anpassa oss och hantera istället för att minska utsläppen
Parallellt behöver vi också ta hand om och lindra konsekvenserna av dessa utsläpp. Ett exempel är att bygga dammar mot vatten som svämmar över i kustnära städer eller att bygga murar mot människor som flyr klimatinducerade extremväder.
Ytterligare ett exempel på anpassning är att samla in CO2 i atmosfären och pumpa ned den i jordens innandöme, så kallad koldioxidinfångning och lagring (Carbon Capture and Storage, CCS). Sådant vittnar måhända om handlingskraft, men framför allt illustreras det analytiska dilemmat. Visserligen samlar man in den CO2 som produceras, och hanterar utsläppen, men i praktiken handlar det om att också fortsättningsvis sopa utsläppsproblemen under mattan.
Klimatkrisen har nu gått så långt att vi inte längre kan negligera behovet av adaptiva åtgärder. I takt med att våra politiska system inte hittills på allvar vågat ta itu med klimatkrisens orsaker har den nödvändiga omfattningen och hastigheten på åtgärderna vuxit. Eftersom inget väsentligt och avgörande för närvarande händer på klimatområdet rör vi oss sannolikt mot ett tilltagande klimatrelaterat kaos; inom såväl som mellan länder. I det läge som nu växer fram kan man inte utesluta att den mest ultimata adaptiva åtgärden, väpnad konflikt, kommer att tillgripas.
I praktiken är vi nu mest reaktiva
Som läget nu ser ut är det inte heller längre rimligt att försöka upprätthålla distinktionen mellan proaktiva (offensiva) och reaktiva (defensiva) klimatkrisåtgärder. Allt vi gör är reaktivt. Den internationella floden av klimatrapporter är tydlig på denna punkt: vi stävar mot globala temperaturhöjningar på 3°C eller mer – om vi inte reagerar kraftigt, och nu.
Utvecklingen är naturligtvis inte huggen i sten men förstärks av de gigantiska återhämtningspaket som sedan 2020 lanserats i alla tunga ekonomier för att möta coronapandemins effekter.
I allt väsentligt återuppbygger vi nu en fossilberoende samhällsordning som inte är hållbar.
Mot bakgrund av hur EU-länderna hittills hanterat det läge som uppstått till följd av coronapandemin framstår EU:s gigantiska återuppbyggnadsprojekt, Next Generation EU (NGEU) inte som trovärdigt ur klimatsynpunkt. Inte minst det fossilbaserade flygets gigantiska subventioner vittnar om det. Och de gigantiska lån som nu tas för detta återställande av business as usual reducerar kraftigt det låneutrymme som skulle behövas för att ställa om till ett postfossilt samhälle.
När låneutrymmet minskar förlorar vi en viktig konfliktdämpare i den klimatomställning som måste till och som ännu knappt inletts.
Vad är det då för konfliktrisker som ökar?
Även om klimatkrisen kommer att ta sig många uttryck är kombinationen av genomsnittlig uppvärmning, omfattande hetta och torrperioder redan inom något decennium det kanske mest hotfulla. Inte minst förväntas stora områden i Afrika drabbas. I mitten av seklet kommer levnadsförhållandena för hundratals miljoner människor att bli outhärdliga och det kommer att orsaka migrationsvågor, inom länder och mellan länder. Konflikterna kommer att öka mellan nyanlända och de redan etablerade. Grovt räknat har vi i dag cirka 80 miljoner människor på flykt. Det kan inte uteslutas att vi i slutet av seklet har tio gånger så många som söker efter mark att leva på.
Den globala uppvärmningen medför också långsiktigt att havsytan stiger. Havsnivåhöjningen går nu snabbare än tidigare, men inte helt likformig över planeten. Men det kan inte uteslutas att den genomsnittliga nivåhöjningen i slutet av detta sekel blir två meter eller rent av högre.
I kombination med extremt väder kommer stora delar av världens kustregioner, där många av våra största städer är lokaliserade att översvämmas. Sannolikt bor cirka 800 miljoner människor i dag i områden som kommer att dränkas under detta sekel. Också dessa kommer att migrera och hamna i konflikt med de som redan bosatt sig på mer höglänta marker.
Ekonomiska och sociala klyftor förstärker krisen
Den stora och trendmässigt ökade globala ojämlikheten tillför ytterligare en säkerhetsrelaterad dimension till förståelsen av den klimatkris vi nu är mitt uppe i.
Som Stiglitz, Piketty med flera visat har ojämlikheten ökat under flera decennier, både i monetära termer och fotavtryck på planeten. De redan rika står för de största utsläppen.
Oberoende av hur man av ideologiska skäl bedömer det rättfärdiga i ojämlikheten mellan individer och nationer är det ofrånkomligt att den kraftiga ökningen av den globala ojämlikheten sedan 1980-talet försvårar möjligheterna till en kraftfull klimatkrishantering.
Väldigt många av de som drabbas hårdast av klimatkrisen tillhör de som är minst skyldiga. Inte minst gäller detta om man anlägger ett historiskt perspektiv.
Många människor i högutsläppande länder behöver definitivt minska sina utsläpp men bland många är motståndet enormt, särskilt bland dem som upplever sig som förlorare i de senaste decenniernas globala strukturomvandling. Trumpismen och andra högerpopulistiska strömningar i USA såväl som i Europa illustrerar svårigheten och utmaningen att få acceptans för narrativet om en postfossil välfärd.
Ojämlikheten mellan nationer komplicerar acceptansproblemet ytterligare
Världens nu största CO2-emittent, Kina, har fortfarande både en låg historisk skuld och en måttlig utsläppsnivå per capita. Därtill kommer att en stor del av utsläppen kan kopplas till varor som Kina exporterar och som konsumeras i andra länder.
Indien har visserligen stora totala utsläpp men såväl den historiska skulden som percapitanivån är låg.
De ”minst skyldiga” är naturligtvis medvetna om sitt moraliska övertag, och även om det finns en chicken-race-dimension i detta så är de ovilliga att leda reträtten ur fossilsamhället. Men ländernas moraliska övertag urholkas givetvis av att att länder som Kina, Indien och Indonesien fortfarande bygger nya kolkraftverk.
Vår oförmåga att agera riskerar leda till väpnade och andra konflikter
Vår nuvarande oförmåga att hantera den allt snabbare klimatkrisen, såväl vad gäller dess orsaker som dess konsekvenser, riskerar att redan inom något decennium leda till ökade konflikter inom och mellan länder,
Slagen kommer bildligt, och även bokstavligt, att stå om floder, vattenbrunnar, gränser och svala och högt belägna landområden. Och visst kan enskilda slag vinnas lokalt geografiskt och temporärt. Men de klimatinducerade konflikterna kan inte långsiktigt vinnas med militära medel.
Det bästa konfliktförebyggande och det som kan säkra verklig mänsklig säkerhet är att vända utsläppskurvorna nedåt. Världen går helt enkelt mot ett nytt säkerhetspolitiskt läge. Ett läge som endast kan övervinnas med en mycket kraftfull omställningspolitik bort från fossilberoendet.
Idag är det en politik vi ännu inte ens skymtar.
Staffan Laestadius
Professor emeritus från KTH i Stockholm
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Fler texter om de ämnen som tas upp i denna text finner du om du klickar på taggarna nedan. Du kan även hitta fler artiklar av denna författare genom att klicka på namnet högst upp på sidan.
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham, klimat och säkerhet; kvinnor, fred och säkerhet.
Den som vill ha mer detaljerade referenser och källor för resonemangen ovan hänvisas till mina tre böcker om den förestående och nödvändiga klimatomställningen:
Laestadius, S., 2021, En strimma av hopp, Stockholm: Verbal bokförlag.
Laestadius, S., 2018, Klimatet och omställningen, Umeå: Borea bokförlag.
Laestadius, S., 2013, Klimatet och välfärden, Umeå: Borea bokförlag.
Lämna ett svar