ANALYS Förståelsen av konflikten mellan Israel och Palestina förändras. Judiska och palestinska röster avvisar den israeliska regimens strategi att göra kampen mot antisemitismen till ett politiskt vapen mot ockupationens kritiker. Två tunga människorättsorganisationer finner att Israel tillämpar apartheid i sin åtskillnad mellan de två folken. Oavsett synsätt måste alla som lever mellan Jordanfloden och Medelhavet tillerkännas samma mänskliga rättigheter.
Små steg mot en ny förståelse
Attityder och uppfattningar i en fråga förflyttas ibland med så små steg, så gradvis, att det plötsligt, utan förvarning, blir tydligt att ett större skred har skett som gör det uteslutet att återvända till tidigare, självklara perspektiv. En kvalitativ förändring har inträtt, den nya utsiktspunkten kräver nya positionsbestämningar, visar på nya handlingsmöjligheter som tidigare tett sig omöjliga.
Synen på konflikten mellan Israel och Palestina tycks nu förflyttas. Som så ofta är det de intellektuella och författarna som beskriver det nya landskapet, inte de politiska beslutsfattarna. Frågan är om politiken kommer att följa efter.
De små stegens förflyttning gäller bland annat definitionen av antisemitism, huruvida Israel har samma ansvar för det som sker i Israel som på de ockuperade områdena, och i berättelsen om konfliktens historiska rötter.
Är ockupationskritiken antisemitisk?
Antisemitismen först. Debatten handlar om den definition som International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA) presenterade 2016, och som kritiserats dels för att den är vag, dels för att 7 av dess 11 vägledande exempel handlar om Israel, underförstått att kritik av Israel är antisemitisk. Utan att tillfrågas dras därmed också icke-israeliska judar in i den israeliska statens angelägenheter. När definitionen fått internationell uppslutning, bland annat från Storbritannien, Tyskland och USA, ges legitimitet åt den israeliska regeringens anklagelser om antisemitism, mot Internationella domstolen som tar upp frågorna om Israels förflyttning av den egna befolkningen in på ockuperat område. och hur kriget mot Gaza 2014 fördes, eller när Boycott Divestment and Sanctions (BDS)-rörelsen förespråkar bojkotter och sanktioner mot Israel så länge ockupationen fortsätter.
Definitionen ligger till grund för den konferens om Förintelsen som planeras av den svenska regeringen och ska äga rum i Malmö i oktober i år, med syfte att stärka hågkomsten av Förintelsen och motverka antisemitism. Statsvetaren Anders Persson har påpekat att kontroversen kring IHRAs definition kan leda till att konferensen gör mer skada än nytta i kampen mot antisemitismen.
”Jerusalemdeklationen” ser inte kritik som antisemitism
Debatten tog ny fart 2020 när 122 palestinska och arabiska akademiker, intellektuella och journalister, bland dem Hanan Ashrawi och den i dessa spalter publicerade Raja Shehadeh, formulerade ett upprop mot att den israeliska staten stämplar kritiken mot ockupationen som antisemitisk och därmed kampen för palestiniers rättigheter som illegitim.
En motsvarande grupp av 200 judar, däribland Göran Rosenberg och den på svenska publicerade israeliska sociologen Eva Illouz, lanserade en egen definition av antisemitism – Jerusalemdeklarationen – som klargör att kritik av Israel, sionismen eller ockupationen inte per definition är antisemitisk, inte heller bojkotter eller sanktioner.
Sedan den nya amerikanska administrationen ”entusiastiskt” anslutit sig till IHRA-definitionen skrev en grupp demokratiska kongressledamöter till utrikesminister Blinken med uppmaningen att också använda Jerusalemdeklaration för att få en bred uppslutning i kampen mot antisemitismen.
Illusionen om två regimer
Hur långt sträcker sig då Israels och de israeliska medborgarnas ansvar? Kan en demokratisk stat inom Israels gränser skiljas från den stat som istället för att enligt folkrätten skydda befolkningen under ockupation gör det allt svårare att leva på ockuperat område? Den stat som fördriver palestinier från deras hem, beslagtar och förstör deras egendom, dömer dem i israeliska militärdomstolar och håller dem fångna utan rättegång? Nej, svarar den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem: Israel tillämpar samma princip om judisk överhöghet över det palestinska folket, från Jordanfloden till Medelhavet, vare sig det gäller palestinska medborgare i Israel, palestinier i det annekterade östra Jerusalem, eller på de ockuperade Västbanken och Gaza.
Det handlar inte om två, parallella regimer utan om en enda. B’Tselem har alltså kommit till samma slutsats som president Jimmy Carter 2006, och sedan länge de flesta palestinier, att Israel tillämpar en politik av åtskillnad, apartheid. Det är absurt att upprätta en konceptuell mur mellan den ”goda demokratin”, och den tillfälliga, beklagansvärda ockupationsregimen som upprätthållits under större delen av den israeliska statens existens.
I en ny rapport har Human Rights Watch kommit till samma slutsats som B’Tselem: genom att systematisk favorisera judiska israeler och diskriminera mot och förfölja palestinier bryter Israel mot Apartheidkonventionen. Palestinsk mark konfiskeras, idag liksom 1948, för att användas enbart av judar. Flyktingar har aldrig tillåtits återvända, trots FN-resolutioner. På Västbanken är palestiniers rörelsefrihet starkt begränsad; olikt israeler kan palestinier inte påverka den lagstiftning som i minsta detalj styr deras liv.
Många palestinska och andra analytiker beskriver situationen som ett tillstånd av bosättarkolonialism (settler colonialism), där kolonisatörens mål är att eliminera ursprungsbefolkningen – som i USA eller Australien – att ta kontroll över det koloniserade området snarare än att exploatera befolkning och naturresurser. För många palestinier är bosättarkolonialismen en daglig realitet, när de vräks från sina bostäder eller då deras olivlundar förstörs av bosättare. För dem är det uppenbart att de inte är önskvärda.
När börjar tideräkningen: 1993, 1967, 1948 eller 1918?
De växande bosättningarna och uppdelningen av Västbanken i små enklaver utan inbördes kontakt gör att många inte längre ser tvåstatslösningen som en reell möjlighet (även om den fortfarande har mer stöd bland palestinier och israeler än alternativen), särskilt inte som israeliska myndigheter på allt sätt visar att de inte har någon avsikt i den riktningen. Därmed förskjuts också tidsperspektivet på konflikten. Från att ha handlat om genomförandet av Osloavtalet från 1993, till synen att det är ockupationen sedan 1967 som är den relevanta ramen, menar allt fler att man måste börja med händelserna 1948 för att förstå dagens situation.
Eller gå ännu längre tillbaka, till första världskriget, det Osmanska rikets fall, det Brittiska Mandatet och den snabbt ökande judiska invandringen.
Perspektivförskjutningen tar sig olika uttryck, inte minst vad gäller vilken framtida statsbildning som är möjlig mellan Jordanfloden och Medelhavet, där nu ungefär lika många judar som palestinier lever. En ledande amerikansk-judisk intellektuell, Peter Beinart, som betraktar sig som liberal sionist, väckte stor uppmärksamhet när han i juli 2020 förklarade att han inte längre trodde på en exkluderande judisk stat. Tvåstatslösningen, som han själv länge förespråkat, var inte längre möjlig. Istället argumenterade han för en mer ursprunglig, egalitär, sionistisk vision: ett judiskt hem i en demokratisk stat, eller konfederation, med samma rättigheter för judar som palestinier.
Till en liknande slutsats kommer den amerikansk-palestinske historikern Rashid Khalidi i en ny bok om den egna släktens historia, sammanvävd med konflikten. Hans utgångspunkt är också de djupa orättvisorna, den asymmetriska maktfördelningen mellan två folk som har svårt att erkänna varandras existens. Khalidi ser ingen annan möjlig lösning än ömsesidig acceptans, grundad i lika rättigheter.
Två trauman men en gemensam grammatik?
Finns en konvergens, en möjlig politisk process utifrån Beinarts och Khalidis likartade perspektiv? Knappast, åtminstone inte idag, och varken Beinart eller Khalidi har några illusioner på kort sikt. Men det finns försök till ömsesidig förståelse där två trauman, Förintelsen och den palestinska Katastrofen, söker en ny och ”gemensam grammatik”, som utan att relativisera eller jämföra gör samtalet möjligt och frilägger bådas rötter i en europeisk historia av dominans, våld och underkastelse.
Kanske är vi med små steg på väg mot en ny förståelse av konflikten, grundad i vägran att använda kampen mot antisemitismen som ett politiskt vapen, i insikten att det är samma regim som styr i Israel och på ockuperat område, och i en djupare förståelse av konfliktens historiska rötter och de två folkens olika trauman.
Johan Schaar
Johan Schaar tillhör Mänsklig Säkerhets redaktion och är medlem av Expertgruppen för Biståndsanalys och Associate Senior Fellow vid SIPRI.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Fler texter om de ämnen som tas upp i denna text finner du om du klickar på taggarna nedan. Du kan även hitta fler artiklar av denna författare genom att klicka på namnet högst upp på sidan.
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham, klimat och säkerhet; kvinnor, fred och säkerhet.
Lämna ett svar