”När en flykting dör på Medelhavet dör två i Sahara”

ANALYS Under den så kallade flyktingkrisen kom över en miljon människor över havet till Europa. Idag har ankomsterna minskat med 90 procent. Turkietavtalets betydelse är välkänd, men liknande avtal finns också med länderna längs de afrikanska migrationsrutterna, vilket fått stora konsekvenser.

Sommaren 2015 bjöd på scener för historieböckerna: den värsta migrantolyckan på Medelhavet sedan andra världskriget, Alan Kurdis livlösa kropp på en badstrand, människor i tusental på vandring längs Europas motorvägar. Det rådde krisstämning – och ställdes krav på snabba lösningar. Under ett toppmöte i Valetta i slutet av året, där representanter för EU och de afrikanska länderna möttes, enades man om att gemensamt arbeta för att stoppa den irreguljära migrationen från Afrika. I utbyte mot att länderna stängde sina gränser mot Europa och tog tillbaka medborgare som nekats asyl i EU, lovades bistånd och investeringar via den särskilt framtagna ”nödfonden för Afrika”, idag värd 4,7 miljarder euro. 

Ny migrationskontroll prövas i Niger

En stor del av överfarterna från Afrika till Europa skedde vid den här tiden via Libyen, vars gränser kollapsat i spåren av Gaddafis fall 2011. Kaoset gjorde dock att Libyen ansågs svårt för EU att samarbeta med. I stället fokuserade man på övriga länder längs migrationsrutterna – människor skulle stoppas innan de ens korsat Sahara.

Niger, världens fattigaste land, blev ett första test-labb. 2015 färdades 90 procent av alla västafrikaner genom Niger på väg mot Libyen, via ökenstaden Agadez. Regionens hela ekonomi byggde på migranttrafiken. Men med löfte om över en miljard euro i stöd under en femårsperiod, kriminaliserade Niger transport av migranter norr om Agadez. Den nya migrationslagen började tillämpas 2016. Chaufförer och organisatörer greps, härbärgen stängdes, fordon beslagtogs och de traditionella migrantvägarna började patrulleras av militär. 

”Direkt EU-stöd har varit avgörande för att allt detta ska bli verklighet”, slog EU-kommissionen fast i sin rapport det året. Enligt statistik från FN:s migrationsorgan IOM, minskade antalet personer som försökte korsa öknen norrut från Niger från 70 000 i maj 2016, till 1 500 i november samma år. EU:s dåvarande utrikeschef Federica Mogherini kallade samarbetet med Niger ”en första framgångssaga som vi nu vill kopiera på regional nivå.”

Migranttrafiken söker sig andra vägar

Befolkningen i Agadez-området uppfattades däremot inte det hela som någon framgångssaga. Det blev tydligt när jag och Johan Persson besökte staden våren 2019. Den lokala ekonomin hade slagits ut och migranttrafiken tvingats under jord. Kriminella nätverk hade kopplat greppet, migranterna blivit allt sårbarare. Av rädsla för att gripas av militär tog chaufförerna inte längre de traditionella, trafikerade vägarna genom Sahara, utan hemliga smuggelrutter, långt från vattenhål och assistans om något skulle gå fel. Den migrationsstatistik som IOM fört genom att mäta flödena längs olika samlingspunkter, gick inte längre att lita på när migranterna tvingades ta andra vägar.

”För varje person som dör på Medelhavet dör två i Sahara,” hävdade UNHCR:s Nigerchef Alessandra Morelli, när vi träffade henne. ”Folk frågar mig vad jag har för siffror på det, men det är ju det som är grejen: det kan vi inte veta, för ingen räknar längre.”

Den nya EU-politiken, där migrationsfrågan nu uttryckligen hade ”högsta prioritet”, gjorde snabbt Niger till en av världens största mottagare av EU-bistånd per capita. I pariastaten Sudan följde man nyfiket utvecklingen. I egenskap av transitland för människor från Afrikas horn på väg mot Libyen, men också som en av regionens största flyktingproducenter, hade också Sudan en nyckelroll för EU. Landet styrdes vid den här tiden av Omar al-Bashir, internationellt efterlyst för folkmord, och landet var föremål för sanktioner från omvärlden. Nu såg man en chans att komma in i värmen.

”Det var naturligtvis frestande för oss. EU hade erbjudit Niger pengar, kanske kunde Sudan också få finansiering?” konstaterade den före detta inrikesministern, Awad al-Nil Dahiya, när vi mötte honom i Khartum hösten 2019. 

Sudan agerar grindvakt åt EU

Redan 2014 hade Khartumprocessen inletts, som skulle stärka samarbetet mellan EU och berörda länder i området i kampen mot människosmuggling och människohandel. Under 2015 sjösattes EU-programmet Better Migration Management, som bland annat skulle utbilda och utrusta ländernas migrationsbekämpande myndigheter. I samband med detta lade Omar al-Bashir ut ansvaret för bevakningen av Sudans gräns mot Libyen på Rapid Support Forces (RSF) – en paramilitär styrka sprungen ur den ökända Janjawidmilisen – utpekad som huvudaktör i folkmordet i Darfur. Massarrestering och deportering av migranter inleddes. Ledaren för RSF, Muhammed Hamdan Daghlu, mer känd som ”Hemedti”, paraderade tillfångatagna eritreaner inför världens medier och deklarerade att ”vi arbetar hårt å EU:s vägnar för att hålla tillbaka migranterna”. 

Budskapet var tydligt: I utbyte mot pengar och politiskt stöd stod Sudan redo att agera EU:s grindvakt.

Sedan dess har Omar al-Bashir störtats och Hemedti gjort politisk karriär. Han pekas idag ut som en av Sudans mäktigaste män, aktuell för presidentposten. Rapid Support Forces har samtidigt flyttat in på försvarsdepartementet. 

Ruben Andersson, socialantropolog och lektor på avdelningen för internationell utveckling på Oxfords universitet, menar att detta är just en sådan konsekvens som han och många andra varnat för, när ett migrationsstopp får en så överordnad roll. EU understryker noga att inga biståndspengar går direkt till den sudanesiska staten eller militären, ”men det här handlar inte om att man har gett pengar till RSF utan om att man har skapat en grogrund där en aktör som RSF har fått politisk legitimitet och kunnat växa”, säger han.

Migrantbåtar stoppas med EU:s hjälp

Parallellt med allt detta, 2016, trädde Turkietavtalet i kraft. Det kastade om spelplanen på två avgörande sätt: dels förseglades den östra Medelhavsrutten och gjorde Libyen till det viktigaste avfärdslandet mot Europa, dels gav avtalets effektivitet mersmak. Kanske var det ändå möjligt att åstadkomma någonting liknande i Libyen?

Men då gällde det att ha någon att samarbeta med. Den libyska kustbevakningen hade slagits i spillror av Nato under kriget 2011 och saknade såväl kompetens som fartyg och kommunikationsutrustning. 2016 utökades därför EU-insatsen Operation Sophias mandat till att omfatta utbildning av den libyska kustbevakningen. Samtidigt gav EU-kommissionen Italien i uppdrag att upprätta en fungerande sjöräddningscentral i Tripoli, samt att ”bistå” Libyen med att för första gången i historien utropa en sjöräddningsregion, varifrån alla räddningsinsatser i området skulle koordineras. Libyerna försågs med nya fartyg, medan EU-flyg började patrullera luftrummet och förse kustbevakningen med uppgifter om migrantbåtar på väg mot Europa. I arbetet med vår bok har jag och Johan nära kunnat följa samarbetet, via den sydsudanesiske migranten Lam Magoks öde. Han greps på havet av libyska kustbevakningen i februari 2020, efter att ha observerats av EU-flyg. Han fördes därefter tillbaka till Libyen, misshandlades, fängslades och tvingades till slavarbete för en milis lierad med den libyska staten. 

Från människorättshåll har EU-samarbetet med Libyen kritiserats hårt, just på grund av konsekvenser som dessa. Att skicka tillbaka migranter och flyktingar som räddats på havet till Libyen strider mot internationell rätt. Genom att lägga ut arbetet på libyska kustbevakningen, försöker EU alltså frånsvära sig ansvar för något som annars klassas som ett folkrättsbrott. 

Samarbetet har dock gett resultat. Bara under 2020 stoppades 12 000 migranter på havet och skickades tillbaka. Det har idag blivit snudd på omöjligt att lämna Libyen i båt.

Gränskontroll på entreprenad

På forskarspråk kallas politiken som beskrivits ovan för ”externalisering av gränserna” – gränskontroll på entreprenad. Niger, Sudan och Libyen är bara några exempel på länder där EU tillämpar politiken. Avtal och samarbeten finns idag med hela pärlbandet av länder längs de afrikanska migrationsrutterna, något som EU-kommissionen vill se ännu mer av, i sitt förslag till ny migrationspakt. 

Det är inte konstigt. Strikt siffermässigt har politiken varit en framgång. 90 procent färre människor anlände till Europa över havet 2020, jämfört med 2015. I stället för att spolas upp på europeiska badstränder, fastnar migranter och flyktingar långt tidigare, utspridda på platser dit strålkastarljuset sällan når. 

Den kris som Europa upplevde sig stå inför är alltså tillfälligt avvärjd. 

För människorna som allting handlar om pågår den alltjämt.

Anna Roxvall
Anna Roxvall är journalist och har tillsammans med fotografen Johan Persson nyligen kommat ut med reportageboken ”Till varje pris – Europa utifrån”, som skildrar EU:s migrationspolitik i Afrika.

Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.

Redaktör: Lotta Schüllerqvist, chefredaktör, Press- och yttrandefrihet, Mellanöstern.

På torsdag berättar författaren Ana Valdes om sitt liv som uruguayansk flykting i Sverige på 1970-talet.