Rösträtten och freden – tankar till ett 100-årsminne

REFLEKTION Sverige var sent med att införa kvinnlig rösträtt men firar 100-årsminnet desto längre. Det började hösten 2018 och ska sluta en bit in på nästa år 2022. I Sverige liksom på andra håll har rösträttsfrågan hört ihop med fredsrörelsen och många kvinnors engagemang i freds- och utrikespolitik.  Dagens arbete som rör kvinnor, fred och säkerhet har alltså en lång tradition.

Omvälvande beslut om rösträtten i riksdagen 1918

1918, vid en extra riksdagssession i december, togs det politiskt mest laddade principbeslutet om allmän och lika rösträtt både till riksdagens andra kammare och kommunala församlingar. Kvinnor skulle få rösträtt i riksdagsvalen och den 40-gradiga inkomstskalan skulle avskaffas i kommunala val..

Eftersom beslutet om andrakammarvalen innebar en grundlagsändring som måste tas vid två ordinarie riksdagssessioner med ett val mellan kom de formella besluten i maj 1919 och januari 1921. Hösten 1921 kunde sedan kvinnor rösta i andrakammarval för första gången, också på kvinnliga kandidater, och i januari 1922 tog de första kvinnorna plats i kammaren.

För kritiska betraktare hade också denna reform sina fläckar. Monarkin och första kammaren som socialisterna åtminstone på papperet hade velat avskaffa blev kvar, rösträtts- och valbarhetsåldern blev hög och bevis på att under ett år ha fullgjort skatteplikten skulle i praktiken innebära att inte så få obemedlade kvinnor fortsattskulle förvägras rösträtt i praktiken.

Men visst är detta ett införande av demokrati i Sverige att fira. Och kanske är osäkerheten om vilket år som är bäst för ett 100-årsfirande en poäng mer än ett problem. Det tog tid och litet genant för Sverige är det förstås att det kom så sent. Men den utdragna processen med beslut på rad innebär också en betryggande tråkighet som vi gärna vill se som en garant för orubblighet.  

Reformen skulle ha kommit tidigare

Rösträttsreformen kunde ha kommit tidigare. Visserligen hävdade högern i första kammaren senhösten 1918 att den liberale statsministern Nils Edén och hans koalitionsregering med socialdemokraterna otillbörligt utnyttjade revolutionsoron i världen vid första världskrigets slut för att skynda igenom ett principbeslut där alla de återstående rösträttsfrågorna togs i ett sammanhang. Men egentligen var det så att första världskriget lagt en förlamande hand över allt politiskt, ekonomiskt och socialt reformarbete under åren 1914 – 1918. 

Utan kriget hade sannolikt den fulla rösträtten kommit tidigare. 1911 hade det första andrakammarvalet med full rösträtt för män genomförts och givit en klar vänstermajoritet i kammaren. Den liberale statsministern Karl Staaff lade våren 1912 en proposition om kvinnlig rösträtt som föll på högerns nej i första kammaren.

Men när de slutliga riksdagsbesluten togs åren kring 1920 var de i praktiken enhälliga. Högern hade givit upp sitt motstånd. Och mycket av luften hade anmärkningsvärt nog också gått ur de kvinnliga rösträttskämparna.  Förhoppningarna hade varit stora de första tio åren på seklet. Sedan blev krigsåren en besvikelse. Några av de mest kända kvinnliga rösträttskämparna hade dragit sig tillbaka. När kampen var slut, blev det en västgötaklimax.

Första världskrigets fasor rubbade tilltron till demokrati och fred

Första världskriget och dess fasor tryckte inte bara tillbaka demokratirörelsen. Det skulle också få förödande följder för demokratins möjligheter och utveckling i Europa under årtiondena efter kriget.  

Med världskriget sprack en gemensam illusion och vision för demokrati- och fredsrörelsen. 

Sedan sent 1800-tal hade kampen för rösträtt och för fred och försoning i mycket varit en och densamma. Den nya generation folkvalda som tog plats i parlamenten till följd av den första gradvisa utvidgningen av rösträtten på olika håll i världen var samtidigt engagerade i fredsrörelsen. Det fanns en övertygelse om att folkvalda parlamentariker vid den politiska makten skulle säga nej till militarism och krig, som ansågs höra hemma i en gammal tid med mäktiga monarker som nu med världens demokratisering skulle kunna kastas på historiens skräphög. 

Det är slående hur de första mottagarna av Nobels fredspris kom från samma miljöer i rörelserna för fred- och skiljedom och för internationellt samarbete mellan världens parlamentariker. 

Utbrottet av första världskriget blev därför en oerhörd besvikelse för den nya demokratiska politiken. Parlamentarikerna kunde inte förhindra det. De inordnade sig i sina gamla monarkiers ordningar och kunde skrämmas över den folkliga entusiasmen för kriget i dess inledning. Och när kriget var slut,  kejsardömena faktiskt fallit och ett nationernas förbund skulle gör världen säker för demokratin hade de demokratiska krafterna snart skrämmande svårt att hävda sig. I stället fick vi en ny våg av auktoritära härskare, av kommunism och fascism, som kom att prägla ett ojämförligt blodigt halvsekel.

Även i Sverige hängde rösträttsfrågan ihop med fredsrörelsen

Också i Sverige, som kunde stå utanför första världskriget. hade rösträtts- och fredsrörelsen hört ihop. Samtidigt som sambandet var självklart för majoriteten av rösträttsaktivisterna kunde det innebära spänningar. Rörelsen för kvinnlig rösträtt var partipolitiskt obunden men för kvinnorna från den högre borgerligheten var fredsengagemanget besvärligt. För fredsaktivisterna kunde det å andra sidan bli en målkonflikt om vilken kamp som vid vilket tillfälle var viktigast. 

Under själva krigsåren kom fredsfrågan i centrum. Rösträttskvinnorna planerade vintern 1915 en särskild fredssöndag för att förmå den svenska regeringen och andra neutrala stater att genom medling få ett slut på kriget. Initiativet väckte brett stöd också i Danmark och Norge men stoppades genom ingripande av Sveriges (tyskfödda) drottning och av utrikesministern som hävdade att det skulle störa den då känsliga säkerhetspolitiken. De ledande svenska rösträttskvinnorna deltog däremot i en internationell fredskonferens i Haag samma år, vilken kom att göra särskilt stort intryck på Elin Wägner.  

Slående hur politisk aktiva kvinnor engagerade sig i utrikes- och fredspolitiken

När kvinnorna från 1922 äntligen fick en plats i den offentliga politiken är det slående hur de kom att engagera sig i utrikes- och fredspolitiken. Anna Bugge Wicksell och Kerstin Hesselgren gjorde stora insatser i Nationernas förbund (som Edéns rösträttsregering hann med att ansluta Sverige till). 

När sedan FN bildades efter andra världskriget blev Agda Rössel med bakgrund i jämställdhetsfrågor en av de första svenska ambassadörerna där.  Alva Myrdal som 1956 utnämnts till Sveriges första kvinnliga ambassadör i modern tid (i Indien) blev från 1960-talet chefsförhandlare om kärnvapennedrustning och följdes av Inga Thorsson (och senare Maj-Britt Theorin) i samma roll.

Värt att påpeka är hur dessa kvinnor som arbetat med ”hård säkerhet” och fredspolitik haft en bakgrund och erfarenhet i sociala frågor. Det sambandet är ju fortfarande giltigt. Våld mot kvinnor som ett fortsatt fruktansvärt verktyg i krigföring uppmärksammas alltmer. ”Feministisk utrikespolitik” och arbete med kvinnor, fred och säkerhet, som är ett aktuellt tema för Sveriges ordförandeskap i OSSE, bygger på en självklar tradition. 

Och den gamla tesen om sambandet mellan fred och demokrati från rösträttskampens tid är sedan länge en etablerad skola i studiet av internationell politik. ”Demokratier för inte krig med varandra”, heter det inom säkerhets- och fredspolitisk forskning.  Demokratier har förvisso varit delaktiga i många av det senaste seklets krig och står för ansenliga delar av världens rustningskostnader. Kolonialkrig och undergrävande operationer mot självbestämmande ambitioner under kalla kriget problematiserar teorin. Vi kan idag ha anledning att frukta hur ledarna för den nya nationalism som vill hävda att den åtnjuter folkvalt majoritetsstöd kan komma att agera i ett spänt konfliktläge. 

Men för att rättfärdiga att ta till vapen krävs för demokratier att fienden är eller utmålas som en icke-demokrati. Den demokratiska freden har inte förverkligats. Teorin har sina brister och begränsningar. Men den är en bättre idé än någon annan.

Anders Mellbourn
Anders Mellbourn är journalist och statsvetare, tidigare chef för Utrikespolitiska institutet, högskoleprofessor och mångårig medarbetare, också chefredaktör, på Dagens Nyheter. Anders är även medlem av redaktionen och ordförande för föreningen för nätmagasinet Mänsklig Säkerhet.

Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.

Redaktör: Gerd Johnsson-Latham, klimat och säkerhet; kvinnor, fred och säkerhet.