REFLEKTION Det vi kallar utveckling styrs ofta av manliga uppfinnare och deras kapitalstarka finansiärer. Davosgruppen gläds nu åt en fjärde industriell revolution – men beräknar att den gör miljontals människor arbetslösa. Självklart påverkar det mänsklig säkerhet. Så hur kan ”utveckling” styras mer demokratiskt i tider av klimatkris, ekonomiska klyftor och politisk oro? Något att begrunda nu i rådande fastetider.
Vem styr egentligen och mot vad?
Katrine Marçals bok ”Att uppfinna världen” är på många sätt en ögonöppnare om hur beslut fattas som får avgörande betydelse för många generationer framåt. Inte bara för att boken visar hur kvinnor systematiskt uteslutits från makt och inflytande utan för att avgörande samhälleliga beslut – som nu inom Facebook och Google – fattas av teknikutvecklare och kapitalstarka grupper.
Marçal visar exempelvis hur den bensindrivna bilen med förbränningsmotor; högljudda maskulina kraftpaket, prioriterades kring 1900, inte elbilar som män förkastade som alltför feminina.
Idag, hundra år senare, ser vi hur ödesdigert detta val blev som drev oss mot klimatkris och global uppvärmning.
Davos 2021
I början av 2021 ägde årets Davos-möte med den ekonomiskt-politiska eliten rum, digitalt förstås. Många dokument och anföranden betonade vikten av hållbarhet och av att utjämna växande klyftor som kan söndra samhällen. Men ett huvudbudskap från Davos är att vi är inne i den fjärde tekniska revolutionen, med helt ny teknik som beräknas friställa tiotals miljoner människor, i en utveckling påskyndad av corona-pandemin.
Davosgruppen presenterar också sin sedvanliga riskbedömning. Här lyfter de bland annat ”accidental wars” (som kan bero på misstolkningar och på att globala system för kollektiv säkerhet underminerats), anarkistiska uppror mot korrupta eliter samt kollaps av demokratiska system (där demokratier stegvis ersätts av auktoritära regimer genom urholkning av respekten för rättsstatens principer).
Dessa riskbedömningar får anses högst realistiska när de relateras till ökad massarbetslöshet och växande extremhöger, både i Europa, Indien, Brasilien med flera länder, när demokratierna inte förmår ge människor försörjning och mat för dagen.
En ytterligare riskfaktor fråga som Davoskretsen likt många andra duckar för är hur extremhögern liksom extrema islamister tar till våld för att försvara manlig överhöghet inom familj och nation.
”Utvecklingen” framställs som oundviklig – men styrs i hög grad utan demokratisk insyn
Prognoser som presenteras ger ofta intryck av att utvecklingen bara kan innebära en enda sak. Ett aktuellt exempel är att klimatfrågan tycks kunna lösas om bara alla (män) kan få elbilar – i en bilpark som i huvudsak motsvarar dagens. Ett alternativ kunde annars vara att satsa på hållbar mobilitet och resande med utbyggd kollektivtrafik – som ofta gynnar kvinnor mer än bilburna män.
Idag när planeten som helhet kämpar med klimatkris, artdöd och växande fattigdom finns därför alla skäl i världen att ifrågasätta att ”utvecklingen” ska styras av särintressen med viss typ av teknikkunnande och pengar.
Decennier av faktaförnekande och greenwashing
Lars Göran Engfeldt visade i boken ”From Stockholm to Johannesburg and beyond” hur ekonomiska intressen alltsedan det globala miljö- och klimatarbetet tog fart 1972 underminerat försök att mer radikalt lägga om politiken.
Snart, år 2022, planeras högtidlighållandet av Stockholmskonferensen 50 år. Frågan är då om vi ska fira eller sörja all ”greenwash” och dimridåer av tomma år ord om ”hållbarhet” som fördröjt livsnödvändig omställning.
Som vanligt har ändå FN-systemet – som ofta skälls ut för ineffektivitet – varit tidigt på banan med gedigna analyser.
Jag var själv i FN år 2008 när UNDP:s årliga Human Development rapport presenterades av Mary Robinson och hon krävde att världen borde kraftsamla för att ersätta fossila bränslen, bygga hållbara samhällen och utrota global fattigdom.
Faktaresistensen är av gammalt datum
Trots all kunskap och påtagligt ökad klimatprofilering, inom forskning, försäkringsbolag, banker och näringsliv så präglas världen i faktaförnekandets tid fortsatt av eskalerande konsumtion, av varor och naturresurser.
Många gånger har det skett i namn av att utrota fattigdomen, som i Kina men det är primärt de redan rika som tjänat på den förda politiken.
I en värld där moral och försakelser (som i påsktidens fastande) ter sig förlegat förförs vi alla och låter oss förföras och frestas av ett ständigt förnyat utbud av varor.
Vi väljer ofta att blunda för vilket pris vår konsumtion har, inte för oss själva kanske, men för naturen och den atmosfär vi förorenar med våra extremt fossilbaserade varianter av ”goda liv”.
Vi måste ta de hot vi själva skapar på större allvar
Vi människor tenderar att fokusera på hot som andra förorsakar oss, men ducka för de hot vi själva åstadkommer, genom våra egna livsstilar och konsumtion, vilket jag skrev om nyss rörande årets konferens om Folk och Försvar.
Vår lättja och bekvämlighet kan också hota mänsklig säkerhet. Vi drar oss exempelvis ofta från att själva bidra till att upprätthålla de demokratier många av oss tar för givna, trots att de som nu hotas av anti-demokratiska krafter. Men vi får, som Hedi Fried påminner oss, aldrig gradvis vänja oss vid att dessa principer urholkas. Aldrig, som flera ledande politiska skribenter, acceptera extrema uttalanden om hur andra människor till sin natur är mindre värda.
Genom eroderingen av det gemensamma, även i EU och FN, skadar vi oss själva
1980-talets paradigmskifte där politiken och demokratin skulle ersättas med marknadstilltro har naturligtvis bidragit till att urholka demokratier och passivisera människor.
Men vi är inte så maktlösa som vi intalats tro att vi är, varken som individer eller som grupp; och vi kan organisera oss, fackligt, i civilsamhället eller i politiska partier.
Vår valfrihet är större än att välja vad vi konsumerar och vi måste utnyttja den potentialen.
Den självcentrering vi sett, i kontrast med min uppväxts ibland kanske naiva globala solidaritet, har sorgligt nog gröpt ur gränsöverskridande samverkan. EU och ”Bryssel” tycks särskilt i valrörelser ses som något att misstro, i linje med Trump och hans följares förakt för ”träsket”.
Synen på FN präglas på många håll av än större misstro, när det beundransvärt nog ofta är ett väl fungerande forum för samtal, samverkan och förståelse över gränser. Genom konventioner och avtal sätter medlemsländerna i FN upp regelverk som Parisavtalet för att minska fossila utsläpp och motverkar tortyr, rasism och barnarbete, för att bara nämna några exempel.
Jag som arbetat många år med FN (liksom i Världsbanken och med EU) och deltagit i mängder av konferenser förvånas ständigt över hur lite FN uppmärksammas i svensk media. Inte ens säkerhetsrådets viktiga insatser belyses mer systematiskt, mest bara problem när veto läggs in av någon av supermakterna, vilket bara förstärker intrycket av att FN inte fungerar.
Ibland tror jag dessvärre att många är mer skeptiska mot FN än mot EU för att FN samlar människor som inte ser ut som vi.
Även om vi själva är en del av problemen är vi också en del av lösningen
Även om vi genom vårt drogliknande beroende av prylar ofta varit del av problemen så är vi också en del av lösningen. Vi kan, både enskilt och tillsammans, vidmakthålla demokrati, mänskliga rättigheter och respekten för rättsstatens principer. På mängder av enkla och självklara sätt.
Genom att bemöta alla med respekt.
Uppföra oss anständigt på nätet.
Både själva initiera och stödja andras förslag och aktioner som gynnar mänsklig säkerhet.
Bidra med pengar om vi kan.
Sluta köpa prylar och tjänster som tär på klimat och biologisk mångfald.
Betänka klokskapen i att less is more och inse att återkommande fasta är bra, inte bara i påsktider, både för oss själva och planeten.
Gerd Johnsson-Latham
Tidigare verksam på UD, bland annat med nedrustningsfrågor och mänskliga rättigheter, chefredaktör Mänsklig säkerhet.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Redaktör: Lotta Schüllerqvist, chefredaktör, Press- och yttrandefrihet, Mellanöstern.
Lämna ett svar