DEBATT Artikeln är en fortsättning på observationer kring årets folk- och försvarskonferens som MS publicerade 19 januari. Artikeln rör försvarssamarbeten med USA, Finland och NATO samt näringslivets roll liksom problem kring styrning och samordning utifrån erfarenheterna från pandemihanteringen. Dessutom kommenteras fokuset på yttre hotbilder, inte hot exempelvis mot klimat och fysisk och psykisk hälsa som bottnar våra egna livsstilar.
Inledning
Årets konferens, med Eva Hamilton som föredömligt påläst och verserad moderator, ska ses mot bakgrund av dagens förändrade, mindre regelbaserade globala säkerhetsordning, med nya hot – som ockupationen av Kapitolium den 6 januari.
Som ett raster för konferensen fanns riksdagens försvarsbeslut den 15 december 2020 om försvarets inriktning och utveckling samt ny krigsorganisation 2021-2025. Årets konferens utgick också från vad vi lärt av den svenska hanteringen av pandemikrisen, som stresstest för vad som behöver åtgärdas och stärkas under framtida kriser. Inte minst om kriget kommer.
Här följer fem observationer från konferensen, i tillägg till dem som redan nämnts i del ett av denna text.
Finland som förebild; samarbetet med USA och NATO
Ett slående intryck från årets konferens var Finland som god förebild för svenskt försvarsarbete, vilket framhölls av många talare. Det gäller beredskapslager i fredstid och under krig samt territoriellt försvar. Finlands ambassadör fick frågan om det går att lita på Sverige i kristid och förståeligt nog gled hon lite på svaret, men hänvisade liksom andra till NORDEFCO, det nya ramverket för nordiskt försvarssamarbete.
Både Försvarsmakten, FOI (Totalförsvarets forskningsinstitut) och politiker betonade vikten av att små länder som de nordiska kan behöva samarbete med en stormakt både som säkerhetsgaranti och för tillgång till spetsteknologi. Detta belyses närmare i regeringens skrivelse 2020/21: 56 om internationella försvarssamarbeten. Denna omfattar för övrigt också bilaterala samförståndsavtal med länder som använder JAS 39 Gripen, exempelvis Ungern och Brasilien med extremt dålig respekt för rättsstaten, mänskliga rättigheter och hantering av miljö och klimat.
Som väntat blev ”NATO-optionen” en kontrovers, i en debatt lite för gallerierna där utrikesminister Ann Linde för att hålla ihop partiet fortsatt framhöll medlemskap som kontraproduktivt – medan oppositionen å sin sida mörkade att Sverige redan nu är mer lojalt med NATO än många av alliansens egna medlemmar.
Flera talare betonade att Joe Biden som USA:s nye president genom större engagemang i multilateralt samarbete blir en tillgång för europeisk säkerhetspolitik. Samtidigt påpekades att USA:s vilja att fokusera alltmer på Kina troligen minskar stormaktens åtaganden i Europa.
Försvarets inriktning, samverkan och organisation
Med riksdagens försvarsbeslut 2020 stärks det traditionella militära försvaret och både försvarsministern och ÖB uttryckte glädje över detta. Många av satsningarna framhölls som motiverade – men frågan är i vad mån andra överväganden än rent militära ligger bakom beslutet, såsom regionalpolitik, stöd till forskning och utveckling samt sysselsättning inom försvarsindustrin. Vad som främst krävs och betonades var ju annars spetskompetens på cyberområdet liksom tydliga ledningsstrukturer och samverkan.
I fråga om samverkan under krishantering visar de höga dödstalen under pandemin och hårda ord i debatten på betydande brister som måste åtgärdas när allvarliga kriser kommer. Bristen på lager av den mest elementära utrustning skapade ju panik i början av pandemin, när inte ens personalen på IVA-avdelningarna hade erforderlig skyddsutrustning.
Just-in-time har onekligen sina begränsningar i nödlägen.
Försvaret av landet och säkerhet för land och människor måste bygga på en väl fungerande krishantering där alla – utan låsningar i politiska agendor – arbetar för ett gemensamt mål. I dagens individorienterade tidsanda finns skäl att skapa bred uppslutning kring svenskt försvar och säkerhet. En väg kan vara någon form av allmän civil värnplikt; ett förslag som nu återkommit i debatten. Det tillbakavisas dock ofta, till synes av ideologiska skäl, men skulle kunna vara ett kitt av den typ som hela Folk och Försvar syftar till för att människor ska känna delaktighet, gemenskap och engagemang i landets försvar och säkerhet.
Samverkan med näringslivet
Konferensen uppmärksammade tydligt näringslivets aktörer, och då inte primärt tunga leverantörer som SAAB utan främst företag med cyberkompetens.
Inrikesminister Mikael Damberg bjöd in företagen till ökad samverkan i försvars- och krishantering. Men frågan är om företagen kan åläggas insatser eller om samhället blir beroende av deras välvilja? Under pandemins inledningsskede bistod ju flera privata vårdaktörer på ett berömvärt sätt det offentliga – men inte nu under vintern när trycket på vården tilltagit igen. Därmed uppstår ju frågan om hur säker vården – liksom för övrigt livsmedelsförsörjning och transporter – är i framtida krishantering, om olika företagsintressen krockar med samhällsnyttan.
Huawei och 5 G-utbyggnad
Konferensen uppmärksammade givetvis Huaweis krav på att godkännas som leverantör av utrustning för svensk 5G-utbyggnad. Detta förordas av Ericsson och Wallenbergsfären med starka intressen i Kina. Huaweis medverkan har dock tills vidare avstyrts av säkerhetsskäl eftersom företaget kan komma åt förtrolig information och riskera svensk säkerhet. Vad som särskilt står på spel är förstås relationen till USA, vilket framhållits av den amerikanske ambassadören i Sverige. (En relation som exempelvis torde varit avgörande bakom de svenska inköpen av amerikanska Patriot-missiler).
Frågan är naturligtvis hur allvarliga hoten från Kina respektive USA är och hur långt de är beredda att pressa Sverige. Sammantaget förefaller Sveriges vägval om Huawei vara väl så betydelsefullt som vårt beslut om formellt medlemskap i NATO eller ej.
En fråga som för övrigt inte diskuterades var i vad mån 5G-utbyggnaden som sådan (som verkar väldigt teknikstyrd) genom koncentration av samhällsviktig information på nätet kommer att öka riskerna för att centrala samhällsdelar slås ut med ett enda cyberangrepp.
Hot i fredstid – med mer fokus på yttre än på inre hot
Under konferensen uppmärksammade både SÄPO och RPS (Rikspolisstyrelsen) olika fredstida hot som cyberangrepp på ekonomiska aktörer och grov kriminalitet med utländska kopplingar som hotar både grupper och individer. Magnus Ranstorp (Försvarshögskolan, FHS) belyste utförligt salafism och muslimsk fundamentalism som mångfacetterade hot, inte minst mot kvinnors och barns frihet och säkerhet.
Däremot uppmärksammades aldrig hoten från inhemsk organiserad brottslighet med MC-gäng som Hells Angels och inte heller nämndes det ”vardagsvåld” som svenska män utsätter svenska (och andra) kvinnor för; ett våld som kraftigt eskalerat under corona-pandemin.
Särskilt anmärkningsvärt var ändå att ingen sammanhängande analys eller kartläggning redovisades av hot från svenska vit-makt-grupperingar, vars brott i form av mord, mordförsök, bränder på flyktinganläggningar, näthat och hot om att hänga ”landsförrädare” i lyktstolpar belysts av såväl Sekretariatet för framtidsstudier som tidskriften EXPO.
Dessa hotbilder har för övrigt det gemensamt att de riktas mot andra än vita män: mot invandrare, kvinnor och sexuella minoriteter – samt mot undersökande journalister.
Dessa grupper tycks fortsatt gå under radarn, liksom deras kopplingar till vit-maktkonstellationer i USA, Ryssland, Tyskland och övriga Norden samt olika växande eko-fascistiska grupper.
Flera talare markerade dock avstånd till den välplanerade ockupationen av Kapitolium, men utan att uppmärksamma motsvarande risker i vårt eget land.
Klimathoten
Klimathoten fick ingen egen presentation men lyftes av många talare, dock inte av den borgerliga oppositionen. En konservativ tankesmedja menade att ett litet land som Sverige borde överlåta åt större länder att ta sig an klimatfrågan.
Robert Egnell från FHS däremot ansåg klimatet vara en ”game changer” i försvarsarbetet och pekade främst på framtida vattenbrist i det Mellanöstern och Nordafrika som redan idag präglas av stora politiska spänningar och stor befolkningstillväxt. Däremot nämnde ingen med undantag av MP:s representant i försvarsutskottet hur klimatförändringar även i vårt eget land kan komma att behöva mötas som hot mot mänsklig och samhällelig säkerhet i form av torka, vatten- och livsmedelsbrist, bränder och översvämningar.
Inget sades heller om hur rovdrift på naturresurser ger upphov till sjukdomar som överförs från djur till människor och pandemier som nu slår ut hela samhällen. Och hur pandemier ses som yttre hot – i motsats till den ohälsa i form av hjärt-kärlsjukdomar, kol och psykisk ohälsa som mer är en funktion av våra egna livsstilar och kosthåll.
Klimathoten ses av många som ett externt hot, som mest kommer att drabba andra, primärt fattiga länder och fattiga människor vars behov inte upplevs som högprioriterade? Kanske finns också en tendens att se klimathoten som något som främst orsakas av stora länder, med stora befolkningar – särskilt Kina? Medan bränder och vattenbrist i Sverige avfärdas som enstaka händelser, inte ett resultat av vår egen livsstil och konsumtion som gör att vi förorsakat allvarliga hot mot vår egen säkerhet?
Gerd Johnsson-Latham
Tidigare verksam på UD, bland annat med nedrustningsfrågor och mänskliga rättigheter, chefredaktör Mänsklig säkerhet.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Redaktör: Lotta Schüllerqvist, chefredaktör, Press- och yttrandefrihet, Mellanöstern.
[Denna artikel är en del av en artikelserie i två delar. Den första delen publicerades på Mänsklig Säkerhet 19-01-2021 och du hittar den här.]
Lämna ett svar