ANALYS Stormningen av kongressbyggnaden Kapitolium i Washington den 6 januari har lett till en diskussion om hur det skedda ska beskrivas, som försök till statskupp, uppror, terrorism eller något annat. Undertecknad var som jurist, tillsammans med en statsvetare, intervjuad om detta i P1:s Godmorgon världen den 10 januari. Här kommenteras definitionerna och huruvida det förelåg ett försök till maktövertagande i form av statskupp.
Begreppet statskupp
I franskan talar man om ”coup d’État” och samma begrepp återkommer i engelskan, även om uttrycket ”military coup” inte är ovanligt. Man tänker här på militära odemokratiska och ofta våldsamma maktövertaganden, en företeelse som tidigare var vanlig i framförallt Latinamerika (inte enbart i ”bananrepubliker”) och Västafrika. Man förväntar sig inte statskupper i västerländska demokratier, men till exempel Frankrike upplevde ett misslyckat kuppförsök 1961 då en militärjunta sökte avsätta president de Gaulle och stoppa Algeriets frigörelse. Ett annat exempel är Spanien 1981 då kung Juan Carlos förhindrade ett kuppförsök genom ett resolut agerande.
I dagens värld är ”mjuka” statskupper vanligare. Det rör sig då om fall där militären är passiv men en president söker sitta kvar vid makten i strid med demokratiska och konstitutionella regler, detta med hjälp av kvasijuridiska argument, som åberopande av nationellt nödläge eller, som nu i USA, med Trumps konsekventa påstående alltsedan valet 3 november att motståndarna ” stulit våra röster”.
Förhistorien är viktig
Stormningen av Kapitolium har en förhistoria, en process av bisarra presidentuttalanden och uppmuntran till våldsamma vit-maktgrupperingar som Proud Boys att ”stand by”. Därtill kommer olika stödjande manifestationer från republikanskt håll, men det är inte självklart att stormningen ska ses som försök till statskupp. De attackerande och delvis välorganiserade angriparna som innefattade kända vit-maktanhängare som QAnon, Proud Boys och ”Stop the Steal” hyste säkerligen en ursprunglig förhoppning om att deras agerande skulle få en politisk uppföljning. De tog också avstamp i Trumps tal där han fortsatte förneka valresultatet, påstod att hans anhängare hade ”rätten på sin sida”, att landet skulle få en ”illegitim president” och uppmanade till marsch mot Kapitolium ”to stop the steal”.
Men en mobb kan inte ensam genomföra en statskupp även om den inkluderar politiskt övertygade aktörer. Det behövs en politisk beredskap i bakgrunden, en vilja att ta ledningen. Händelseutvecklingen i Washington blev den motsatta. Angriparna isolerades. President Trump, som hade eggat sina anhängare att bege sig till Kapitolium, ”svek dem” i ett senare skede. Det som under en kort inledande fas kunde vara ett försök till statskupp blev till slut enbart en orgie i våld och förstörelse, ett pöbelns upplopp.
Insurrection – uppror
Mobbens agerande kan beskrivas med en närmast juridisk/statsvetenskaplig terminologi som ”insurrection”, ett uppror mot landets konstitutionella ordning, ett uppror mot den konstitution som, trots svåra förhållanden, fungerat under presidentval, begynnande elektorssammanräkning och delstatsval till senaten. Mobben var inte beredd att acceptera något av detta. Man hoppades ändra utfallet av presidentvalet och man lyckades temporärt avbryta sammanräkningen av elektorsrösterna. Presidentens tidigare försök att genom påtryckning säkra de två senatsplatserna i Georgia till republikanerna hade misslycktas.
Sammantaget rörde sig intrånget i Kapitolium om en brottslig strävan att oavsett konstitutionen framtvinga en politisk förändring. Amerikansk straffrätt skiljer mellan övergripande federala brott och delstatliga brott, här skulle det främst vara fråga om den federala dimensionen och federala brott.
Den federala åklagarmyndigheten (US Attorney Office) utreder nu hundratals fall mot bakgrund av brottsrubriceringen ”sedition” (uppror), det vill säga i stort sett samma beteende som fångas av begreppet ”insurrection”, men med en dragning mot begreppet högförräderi (”treason”). Straffet kan bli tjugo års fängelse.
Terrorism?
Det finns ingen folkrättsligt överenskommen definition av terrorism, men man brukar avse brott där ett offentligt organ (som en stat) påtvingas ett visst beteende genom tagande av gisslan, hot mot människor, dödande av människor eller förstörelse av byggnader. Hos några av dem som trängt in i kongressbyggnaden påträffades handeldvapen, bomber i form av molotovcocktails, buntband som kan användas som handfängsel samt handklovar. Utanför Kapitolium stod en bil parkerad lastad med hemmagjorda bomber, gevär och revolvrar. Några dagar senare fann polisen och FBI två rörbomber (”pipe bombs”) som väckte nya frågor om syftet med attacken. Det kan ha rört sig om förberedelse till terroristbrott från vissa individers sida, pågående polisutredningar får visa om detta var fallet. Men den stora massan av dem som trängde sig in i byggnaden kan inte presumeras ha hyst terroristiska syften. Men även om de flesta inte bör kategoriseras som terrorister har många gjort sig skyldiga till våldsbrott, grov misshandel (av poliser), grov skadegörelse, allmänfarlig ödeläggelse och olaga intrång. Det individuella straffrättsliga ansvaret får utredas från fall till fall och den funna brottsrubriceringen avgör straffets svårighetsgrad. Efter en vecka hade minst 25 utredningar om inhemsk terrorism kommit till stånd.
Riksrättsåtalet
Vad gäller president Trumps ansvar har den demokratiska majoriteten i Representanthuset antagit en resolution om riksrätt (”impeachment”). Resolutionen innehåller en anklagelse om anstiftan till uppror eller uppvigling. En uppvigling som i ett tidigt skede var ett hot mot demokratin och konstitutionen, men som därefter klingade av och ersattes av presidentens officiella (om än kryptiska) avståndstagande från attacken mot Kapitolium.
I det fyra sidor långa riksrättsåtalet heter det att presidenten hotade integriteten i det demokratiska systemet och intervenerade i den fredliga maktöverlämningen. Om han inte avsätts kommer han fortsättningsvis att utgöra ett hot mot den nationella säkerheten, demokratin och rättsstatens principer (”rule of law”). Riksrättsåtalet går nu vidare till senaten. För att Trump ska fällas krävs att 2/3 av de närvarande senatorerna röstar för, däribland minst 17 republikaner om alla ledamöter är på plats. I Representanthuset röstade 10 republikaner för åtalet. Men tidsfaktorn talar emot att en omröstning i senaten skulle hinnas med innan Biden tillträder som ny president. Enligt en juridisk tolkning skulle emellertid riksrättsprocessen mot Trump kunna fortsätta även efter det att han avgått som president. Poängen med det skulle vara (om han fälls) att han oskadliggörs som officiell politisk kraft och förhindras bli presidentkandidat på nytt. Men även om han frikänns av senaten går han till historien som den president som två gånger blivit ”impeached”. En tung belastning om han väljer en fortsatt politisk karriär.
Det polisiära ansvaret
Bland andra tv-kanalen CNN har drivit frågan varför den polisstyrka som vaktade Kapitolium inte var bättre förberedd för den manifestation som man bland annat via sociala medier visste var på väg. Polischefen Steven Sund, som med en särskild styrka ansvarade för kongressens säkerhet, valde att avgå efter debaclet. Han har uppgett att han förgäves försökt kalla in nationalgardet, inte mindre än sex gånger. Han tog på sig ett eget ansvar för misslyckandet, men följdfrågan blir om inte nu ansvar måste utkrävas av chefen för nationalgardet. Och ytterligare en följdfråga inställer sig: hade denne person valt passivitetens väg på eget bevåg, eller hade han fått instruktioner uppifrån?
Den 11 januari avgick chefen för Homeland Security, Chad Wolf. Han insåg att han som chef för den myndighet som ansvarade för nationens inre säkerhet hade misslyckats skändligt med sitt uppdrag.
Två poliser ur den 2 300 man starka kåren för Kapitoliums bevakning har stängts av. De hade solidariserat sig med inkräktarna och väglett dem i lokalerna. Ytterligare tiotalet poliser är under utredning. Stormningen ledde till fem dödsfall varav en polis.
Mänskliga rättigheter – men inte lika för alla
Den 2 juni 2020 ägde en fredlig Black Lives Matter-demonstration rum utanför Kapitolium. BLM-demonstranterna, som utnyttjade sin yttrandefrihet och demonstrationsrätt, möttes av bepansrade fordon och ett tungt beväpnat nationalgarde i stridshjälmar och kamouflageutstyrsel. Bland USA:s svarta befolkning har flera reagerat med vrede mot hur den vita mobben släpptes fram i jämförelse med dem som demonstrerat mot rasism. Man upplever ett USA med inbyggda orättvisor där individen, beroende på sin hudfärg, möter olika yttringar av rättsväsendet, med skilda implementeringar av de mänskliga rättigheterna. Här föreligger en omvänd diskriminering. Vita Trump-supportrar behandlas på ett sätt, BLM-demonstranter på ett annat. Det var få BLM-demonstrationer som urartade under 2020, men ordningsmaktens bruk av tårgas och gummikulor var frekvent.
Alla amerikaner har inte behandlats lika av rättsväsendet. Kommer det att bli annorlunda med Joe Biden som president?
Ove Bring
Professor emeritus i internationell rätt. Tidigare folkrättsrådgivare på Utrikesdepartementet, professor i folkrätt vid Uppsala universitet, Stockholms universitet och Försvarshögskolan. Åren 1999 – 2017 ledamot av Permanenta skiljedomstolen i Haag.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Gerd Johnsson-Latham, klimat och säkerhet; kvinnor, fred och säkerhet.
Lämna ett svar