Kära läsare och skribenter!
Vi på redaktionen för Mänsklig säkerhet tackar er för det år som gått och önskar er alla sköna helger och ett gott nytt år!
Under 2020 har mycket ställts på sin spets. Coronapandemin har nu förorsakat över en miljon döda och miljontals arbetslösa sedan samhällen världen över i olika grad släckts ner och alla minskat sitt resande och sina mänskliga kontakter. Vi har sett hur sociala medier fått allt större utrymme när människor inte kunnat mötas fysiskt. Som bäst har detta öppnat nya världar genom ökat utbud för digitala möten, poddar, konserter med mera – men sociala medier har också stängt in människor i åsiktsbubblor med allt hätskare tonläge.
I MS har vi detta år sett och bevakat en värld där multilateralt samarbete krackelerat, och där rättsstaten och demokratin hotats i en rad länder, inklusive USA. Vi har belyst och sökt ge bakgrunden till utvecklingen i enskilda länder, där korruption, sociala klyftor och terrorattacker hotar människors liv och överlevnad. Vi har givetvis uppmärksammat klimathoten men också krafter som kan vända utvecklingen. Vi har haft texter om hur kvinnors rättigheter angrips – men också hur kvinnor ofta står i frontlinjen för att försvara kvinnors rättigheter och också motverka diskriminering och växande ekonomiska och sociala klyftor.
I dag när odemokratiska krafter försöker tysta ner, lagstifta bort, köpa upp och håna kritiska media blir den fria, oberoende journalistiken allt viktigare. Världen över, även i vårt eget land.
Mänsklig säkerhet är en av de många röster som arbetar för att bidra till ökad kunskap om vad som händer genom att gå på djupet, bortom den nyhetsbevakning som ibland missar att belysa orsakerna till dagens skeenden.
Ett särskilt tack till er som bidragit med texter till oss – vi hoppas på fortsatt samarbete.
Tack också alla läsare. vad vore vi utan er? Hjälp oss gärna att nå nya läsare.
V återkommer efter Trettonhelgen. Allt gott för det nya året, trots allt. Kanske finner ni kraft genom att gå tillbaka till några texter från det år som gått – och genom att ta del av våra läs- och poddtips här nedan.
Redaktionens lästips
Här mitt tips om Jasenko Selimovic bok Sarajevo. Minnen från en belägring, 2020.
PÅ 1990-talet härjade krig i Europa, ett gammaldags, grymt, hämningslöst och blodigt krig. Knappt var det kalla kriget – som faktiskt förblev just kallt under sina 40 förlamande år – över och gränserna öppnade, förrän en hel statsbildning bröt samman på Balkan i våldsamma inbördesstrider. Det frihetsjublande Europa tvingades konstatera att det förhatliga kalla kriget varit som en överförmyndare. Gamla konflikter hade hållits undertryckta men förblivit olösta.
Mindre än tio år efter det att det genomförts olympiska vinterspel i Sarajevo blev denna historiska kulturella mötesplats en måltavla för artilleri och krypskytte från omgivande höjder och livet i den kringrända staden ett helvete.
Ett kvartssekel senare har Jasenko Selimovic som då var en brådmogen teaterstudent i staden samlat sin berättelse om livet under belägringen. Det är tung men nödvändig läsning om kampen för att hålla sig vid liv, för att hitta något att livnära sig på under ständig skräck för att bli dödad eller lemlästad. Det är en ockupation som inte syftar till en militär seger utan till att tvinga staden och dess invånare till förnedrande underkastelse.
Läsaren påminns ånyo om det korta steget mellan civilisation och förfall i barbari. Den ena dagens studentliv i lustfylld utlevelse – ibland återgivet i väl grabbig slängighet – byts den andra ut mot den mest primitiva misär. Vänner som inte tänkt på sina etniska identiteter upptäcker plötsligt att de tillhör motsatta sidor och lägger sig skrämmande snabbt till med schablonartade falska verklighetsbilder.
Kriget är ett oförutsägbart och principlöst maktspel, en gangsteruppgörelse om stora pengar inpyrd av korruption. Jasenko Selimovic är ändå i någon mening privilegierad som son till den gamla jugoslaviska eliten, även om hans mor är förvisad ur karriären till att vara kulturattaché på ambassaden i Stockholm. Han lyckas till slut fly ut ur staden med hjälp av tvivelaktiga mellanhänder. Några år senare återfinner han en av dem bland de åtalade vid krigsförbrytarrättegången i Haag.
Det här är en viktig bok om hur krig fortfarande ser ut.
Anders Mellbourn
Jag rekommenderar två böcker om hur mäns livsmönster blir normbildande och definierar ”utveckling”. Det gäller bland annat transporter, en nyckelfråga för klimatet.
Den ena boken ”Invisible women – exposing data bias in a world designed for men”, Caroline Criado Perez, tydliggör hur kvinnors och mäns resande präglas av deras olika ”roller” där kvinnor arbetar mer hemma, i högre grad mer obetalt eller sämre betalt – vilket lägger grunden för allt övrigt. Kvinnor lämnar och hämtar barn på skolor, gör sjukbesök, besöker äldre och handlar vardagsvaror. Det innebär att kvinnor inte åker direkt till arbetet och tillbaka; från A till B. Men A till B den manliga norm som trafikplanering ofta utgår ifrån. I dagens sovstäder har män ofta tillgång till bil, medan kvinnor och alla andra i princip är beroende av säker, prisvärd och tillgänglig kollektivtrafik, som avgör deras valmöjligheter i fråga om jobb, inkomster, utbildning och sociala kontakter.
Samhällens trafikplanering bör självklart baserad på allas livsmönster och resande.
Den andra boken om män som normbildare är Katrin Marçals bok ”Att uppfinna världen”. Marçal skriver medryckande, initierat och kul om hur mäns uppfinningar styrt världen, medan kvinnor uteslutits, genom lagar, attityder och brist på pengar.
Ett slående exempel är det ödesdigra val i fråga om utveckling kring år 1900 när 1/3 av alla bilar i både Europa och USA drevs med el. Men de manövrerades snabbt ut eftersom de ansågs för ”feminina” och ersattes av bensindrivna, högljudda och framför allt fossildrivna bilar som T-Forden. Om elbilen inte förkastats som för feminin hade vi kanske inte gått in i vårt gigantiska beroende av fossila bränslen och sluppit dagens klimatkris.
Marçal pekar också på hur riskkapitalister, mest män, nu i hundra år genom pengar och prioriteringar fällt avgöranden om teknikutveckling – som alltså inte styrts av demokratiskt definierade samhälleliga behov. En svensk undersökning 2019 visade att företag som grundats av kvinnor endast fick en (1) procent av riskkapitalet. Dagens värld har konstruerats utifrån manliga preferenser, med teknikval som ofta utelämnat kvinnor och försökt tämja och dominera både mänskliga kroppar, natur och allt levande. Mot bakgrund av ödesfrågor som global uppvärmning, artutrotning och växande klyftor krävs kvinnors perspektiv och demokratiskt förankrade lösningar.
Gerd Johnsson-Latham
Jag har två böcker som jag vill dela med mig av som läsupplevelse och läsglädje.
Den första är Alice Roberts/ Andrew Copsons ”The little book of humanism”. Författarna har gjort en sammanställning av citat från många århundraden som sammantaget ger en bild av humanismen som försvarare av mänskliga värden och mänskligt vetande. Oundgänglig på nattygsbordet för kvällsläsning. Skapar goda drömmar.
Ett citat ur boken som värmer oss obotliga bokläsare:
”The best moments in reading are when you come across something – a thought, a feeling, a way of looking at things – which you had thought special and particular to you. Now here it is, set down by someone else, a person you have never met, someone even who long is dead. And it is as if a hand has come out and taken yours”.
Just den tanken slår mig redan vid inledningen av historikern Rutger Bregmans senaste bok ”Human kind – a hopeful history” (Bloomsbury 2020) som nu också finns i svensk översättning (”I grunden god”, Natur och kultur). Bregman tar sig an den gamla motsättningen mellan två åsiktsriktningar: en som anser att människan i grund och botten är ond och en annan som tvärtom anser att människan är god.
Gång efter annan har filosofer, psykologer och statsledare hävdat den första åsikten, ofta underbyggda av psykologiska experiment eller generella tolkningar av människors skuld. Bregman talar övertygande och entusiastiskt till fördel för den andra åsiktslinjen och plockar sönder många av de gamla myterna och otaliga exempel på mänskligt förfall.
Boken är dessutom ett välskrivet exempel på lättillgänglig populärvetenskap. Och: den ger dig behövlig läsning för en tro på en ljus framtid trots ökat vapenskrammel och förtäckta hot mot demokratiska fri- och rättigheter.
Jöran Höök
Jag vill tipsa om ett annat sätt att ta del av litteratur: att lyssna till författare som själva läser sina böcker. Den moderna teknikens ljudböcker för oss närmare det som är litteraturens ursprung: den muntliga berättelsen. Under hösten har jag lyssnat på två fantastiska berättelser: Torgny Lindgrens ”Ormens väg på hälleberget” och P.O. Enquists ”Ett annat liv”. Båda finns på SR Play fram till april nästa år.
”Ormens väg på hälleberget” läste jag på 80-talet med en blandning av fasa och förtjusning: en nattsvart skröna fylld av musik, humor och hopp om någon sorts gudomlig rättvisa. Att höra samma berättelse är som att stiga in i fattigböndernas utsatta tillvaro – och inte hitta någon väg ut. Torgny Lindgren bygger med klangfull norsjöbondska och långa, eller mycket korta, meningar in lyssnaren i ett eget universum, som är något helt annat än den tryckta texten i en bok.
Och den andre västerbottningen, P.O. Enquist, tar i ”Ett annat liv” med lyssnaren på en lång och kontrastrik resa från uppväxtåren i Hjoggböle ut i stora världen och in i alkoholismens helvete. Hans grepp att berätta som sig själv i tredje person är mycket effektivt: jag, lyssnaren, följer tätt intill berättaren genom skammen, rädslan och rymningarna från behandlingsinstitutionerna. Och ut i det nya livet som helnykterist och pånyttfödd författare.
Och till sist vill jag tipsa om ännu en västerbottnisk författare – Sara Lidman. Dock inte högläsning av någon av hennes böcker, utan en ny dokumentärfilm som visades på SVT nyligen: ”Sara – med allt sitt väsen”. Den handlar om hennes privata tillvaro, med politisk kamp, kärlekssorg och författarvåndor. Det är en stillsam och melodisk skildring av en intensiv människas livslånga kamp för frihet och rättvisa. Filmen, som är gjord av Gunilla Bresky, finns på SVT Play fram till december nästa år.
Lotta Schüllerqvist
Lämna ett svar