ÅRSKRÖNIKA Året 2020 präglades av covid-19 pandemin och det politiska vägvalet i USA. Men vilka är de viktigaste händelserna när det gäller fred och konflikt under året som gått? Och hur ska vi förstå vad detta säger oss om vart världen är på väg?
- Konflikten mellan Iran och USA
Året började med en reell ökad risk för ett storkrig i Mellanöstern. Den amerikanska avrättningen, genom en drönarattack, av den iranske militära ledaren Qassem Soleimani den tredje januari ökade risken för direkt militär konfrontation mellan Iran och USA. Trump har konsekvent genomfört en hård linje mot Iran. Den iranska motåtgärden fyra dagar senare, en missilattack mot två av USA:s militärbaser i Irak, blev relativt begränsad och risken för ett regionalt storkrig avvärjdes. Även om många skadades i attacken var det ingen som dog. De stränga ekonomiska sanktionerna mot Iran som Trump-administrationen har infört har lagt påtaglig press på Iran under året. I slutet av året dödades den ledande kärnenergiforskaren Mohsen Fakhrizadeh, i vad som spekuleras vara en israelisk attack.
- Fredsavtalet mellan USA och Talibanerna
En avgörande vändpunkt nåddes i den långvariga och blodiga konflikten i Afghanistan (som de senaste åren ersatt Syrien som det mest intensiva kriget i världen) när amerikanerna och talibanerna nådde en uppgörelse om amerikanskt tillbakadragande, frisläppande av politiska fångar och initierandet av intra-afghanska förhandlingar. Det har länge funnits ett underliggande antagande i internationell politik att det inte går att förhandla med jihadister, men avtalet i Afghanistan kan komma att förändra den bilden. Förhandlingarna i Doha mellan den afghanska regeringen och talibanrörelsen har dock gått långsamt och inte kommit förbi proceduriella frågor. USA:s krigföring i Afghanistan representerar den längsta amerikanska militära interventionen i historien, 19 år, och har nu pågått två år längre än Vietnam. Den amerikanska administrationen under avgående president Trump har fortsatt att driva på att ta hem amerikanska trupper.
- Normaliseringsavtalen mellan Israel och arabvärlden
Genom det så kallade Abrahamsavtalet har Dubai och UAE gått från en relation av kallt icke-krig till varmare och närmare mellanstatliga relationer. Även om de USA-medlade avtalen inte kan ses som fredsavtal i strikt bemärkelse – länderna har inte varit i strid med varandra – så utgör de ändå tecken på en avgörande strukturförändring i Mellanöstern. Avtalen är ännu ett tecken på det skiftande strategiska läget i Mellanöstern, där Iran av de flesta ses som det överhängande hotet medan konflikten mellan Israel och Palestina nedprioriterats. Den palestinska frågan spelade endast en marginell roll i sammanhanget. Israel och USA ses i det nya perspektivet som viktiga allierade för de sunnitiska Gulfländerna i kampen mot shiitiska Iran. Sudan, där folkliga protester under förra året drivit fram en ny regering, normaliserade senare under året också sin relation med Israel. I slutet av året hann även Marocko normalisera de diplomatiska relationerna med Israel, i utbyte mot att USA erkände Västsahara – där motståndsrörelsen POLISARIO under hösten signalerade att de åter tar upp vapen efter två decenniers vapenvila – som marockanskt territorium.
- Den globala covid-vapenvilan
Den 23 mars uppmanade FN:s generalsekreterare till en global, humanitär, vapenvila. Pandemin spreds globalt och därför borde, enligt Guterres, vapnen tystna så att världens länder kunde koncentrera sig på att bekämpa covid-19. Ett flertal rebellgrupper runt om i världen hörsammade initialt uppmaningen och anslöt sig till initiativet, inklusive konfliktparter i Colombia, Filippinerna, Kamerun och Thailand. Vapenvilan i Ukraina, som ingicks i mitten av sommaren, mellan rebellerna i Donbass-regionen och regeringen i Kiev är den längsta av de åtta vapenvilorna som ingåtts hittills i konflikten. Tre grundläggande problem hindrade dock Guterres initiativ från att få global spridning och varaktig effekt. För det första backades inte generalsekreterarens initiativ upp av stormakterna i säkerhetsrådet. Initiativet hamnade i skottlinjen mellan Kina och USA och deras pågående gräl om WTO:s roll och värdefull tid spilldes innan säkerhetsrådet kunde ställa sig bakom en urvattnad skrivning till stöd för initiativet. För det andra fanns det liten möjlighet att kontrollera efterlevnaden av vapenvilan – och anklagelser om överträdelser (från regeringars såväl som rebellgruppers sida) skapade misstro och misskrediterade initiativet på sina håll. Och för det tredje anslöt sig aldrig rebellgrupper som var knutna till IS eller al-Qaidanätverken (och som numera finns i mer än hälften av världens inbördeskonflikter) till vapenvilan, utan tycktes snarare delvis ha tagit vara på tillfället och utökat sin militära aktivitet.
- Ayodhya templet öppnades i Indien
Det var en symboliskt viktig händelse när Indiens premiärminister Narendra Modi den femte augusti ceremoniellt återupptog byggandet av ett hinduiskt tempel i Ayodhya på den plats där det tidigare stått en moské. Tempelfrågan har varit ett mångårigt krav från den hindunationalistiska rörelsen, men samtidigt en fråga som tidigare triggat sekteristiskt våld mellan landets muslimer och hinduer. Situationen för muslimerna i Indien har blivit allt mer utsatt efter att landet förra året genomförde en kontroversiell medborgarlag som många ansåg marginaliserade den muslimska minoriteten. Massiva protester under början av året, som i vissa fall ledde till våldsamheter och upplopp, men som i huvudsak var fredliga demonstrationer, dog ut när Indien drabbades av corona-nedstängningar.
- Kriget över Nagorno-Karabach
Den mångåriga spänningen mellan Armenien och Azerbajdzjan över den armeniska utbrytarrepubliken Nagorno-Karabach exploderade 27 september. Spänningen går tillbaka till det blodiga kriget i början på 90-talet som pågick mellan 1991 och 1994. Den konflikten hanterades genom en vapenvila som slöts 1994, men som ända sedan dess varit skör. Skärmytslingar och brott mot vapenvilan har varit legio under åren som gått. Azerbajdzjan, som genom sina oljeintäkter och stödet från Turkiet byggt upp sina militära muskler genom åren, lyckades återerövra territorium i det omstridda området. Genom en rysk medlingsinsats, och med ryska fredsbevarande trupper som garant, lyckades parterna komma överens om en ny vapenvila efter sex veckors stridigheter. Själva grundfrågan – statusen för Nagorno-Karabach och den armeniska minoriteten i Azerbajdzjan – förblir olöst.
- Kriget i Etiopien
När Abiy Ahmed kom till makten 2018, genom en folklig resning, sågs han som en demokratiseringens och fredens man. Han genomförde en politisk liberalisering och slöt fred med Eritrea, för vilket han belönades med Nobels fredspris 2019. Men demokratiseringsprocesserna utmanade också den rådande maktordningen. Statsapparaten hade tidigare varit dominerad av eliter från Tigray-minoriteten, men det ledande politiska partiet för Tigrayerna, TPLF, blev nu allt mer marginaliserat från centralmakten och svarade genom att försöka förstärka sitt självstyre i sin hemprovins Tigray. Ett regionalt val, som av centralmakten under Abiy Ahmed sågs som konstitutionsvidrigt, som genomfördes av Tigray-separatisterna triggade regeringssidan att sända militär till regionen den fjärde november. Stridigheterna ledde till att tiotusentals människor tvingades fly, och separatisterna har drivits till att fortsätta sin kamp från bergen. Dödstalen är än så länge okända. Konflikten är både en konsekvens av långvariga etniska spänningar i landet och riskerar samtidigt att kraftigt elda på desamma. Medan året som gått sett vissa hoppfulla tecken i regionen – med fredsavtal i både Sudan och Sydsudan – kan utvecklingen i Etiopien ses gå i motsatt riktning.
- Vapenvilan i Libyen
Inbördeskriget i Libyen blev under året alltmer påtagligt ett krig genom ombud. På den ena sidan, den internationellt erkända regeringen i Tripolis, trappade Turkiet upp sitt externa stöd, och på andra sidan, krigsherren Haftars, fortsatte Ryssland, Egypten och Förenade Arabemiraten sitt stöd. FN, genom FN-sändebudet Stephanie Williams, har i samarbete med bland annat Tyskland varit drivande i medlingsansträngningar, som resulterade i den hittills mest robusta och varaktiga vapenvilan, samt förhandlingar och politisk dialog. Parterna har lyckats uppnå vissa framgångar, bland annat enats om att hålla nyval i slutet av 2021. Detta kan ses som ett viktigt kliv i rätt riktning men avtalet bör ändå ses som, i bästa fall, skört. Samtidigt har de externa parterna fortsatt att stödja de olika sidorna, i strid med vapenembargot.
- Demokratiupproret i Belarus
9 augusti hölls val i Belarus. Den demokratiska oppositionen, med Svjatlana Tsichanouskaja (som ställde upp som kandidat först efter att hennes make satts i fängelse) fick ett massivt folkligt stöd. Men Alexander Lukashenko, som brukar kallas Europas sista diktator, visade inte tecken på att vara beredd att stiga åt sidan. Fredliga protester som möttes av regimens våld provocerade fler att ansluta till oppositionens krav – repressionen fick en rekyleffekt. Oppositionen fortsatte med sina fredliga folkliga protester, och under höstens söndagar har tusentals gått ut på gatorna i Minsk och andra städer, trots att de möts av en ökande grad av repressiva åtgärder från regimens sida. Ryssland fortsatte att stå på Lukashenkos sida alltmedan EU genomförde sent omsider riktade sanktioner mot delar av det belarusiska ledarskapet.
- Kuppen i Mali
Efter omfattande protester mot regeringen i Mali genomförde delar av militärledningen i augusti en militärkupp och avsatte president Ibrahim Keïta. Kuppen är ytterligare ett tecken på det destabiliserade läget i landet. Den nya militärregimen har initierat en politisk övergångsperiod. Mali har inte bara befunnit sig i en konflikt om regeringsmakten under året, utan har också varit i krig med jihadistiska grupper (framförallt i norra delen av landet). Utvecklingen i Mali har skett i en region som under året präglats av ökande våld från jihadistiska grupper, t.ex. i Niger, Burkina Faso och Nigeria, samt en oroande trend av de-demokratisering i Västafrika, där bland annat Elfenbenskustens president Ouattara ställde upp i omval för en tredje mandatperiod, i strid med landets grundlag. Valet kantades av våldsamheter.
Året 2020: vart är världen på väg?
Hur speglar dessa händelser vart världen är på väg? Året har präglats av det stora amerikanska vägvalet: huruvida det amerikanska tillbakadragandet under Trump-administrationen från den multilaterala världsordningen till en America-First-ordning skulle fortsätta, eller om en ny amerikansk administration med en ökad grad av lyhördhet mot omvärlden skulle komma till makten. Fredsavtalet i Afghanistan, attacken mot Iran och Abrahamsavtalet med Israel och Gulfstaterna är delvis drivet av att parter vill agera innan det amerikanska valet, positionera sig eller uppvisa resultat inför det. När USA stått i ett vägval har det uppstått ett slags maktpolitiskt vakuum, som snabbt fyllts ut av andra, regionala, stormakter. Det är i det ljuset man kan förstå utvecklingen i Libyen, såväl som Nagorno-Karabach-kriget – i båda fallen har utvecklingen drivits av rivaliteten mellan Turkiet och Ryssland, som har tagit större plats i det internationella utrymmet. Med America First-politiken, och Kinas ökande makt, har det multilaterala samarbetet försvagats, vilket blivit smärtsamt tydligt i och med den förlorade möjligheten till en global vapenvila eller oförmågan från det internationella samfundet att samla sig till en kraftfull respons mot kriget i Etiopien. Vi har under året sett tecken på ytterligare försvagning av demokratin, med kuppen i Mali, den förstärka hindunationalismen i Indien och det omfattande valfusket i Belarus som exempel. Corona-pandemin kunde ha varit en möjlighet att samla världen i gemensamma ansträngningar mot en yttre (eller snarare inre) fiende – men Guterres förslag till en global vapenvila fick inte något större genomslag. Corona-pandemin blev istället ytterligare en kraft som spädde på den auktoritära trenden i världen: ett kraftigt avbrott i utvecklingen av proteströrelser som spred sig förra året i många länder runt om i världen, inklusive de massiva globala klimatdemonstrationerna. Samtidigt är det demokratiska upproret i Belarus, och även Black Lives Matter-rörelsen i USA, två tecken i tiden på en fortsatt vilja och beredskap från medborgare att engagera sig för att forma en mer fredlig, inkluderande och rättvis framtid.
Isak Svensson
Professor vid Institutionen för freds- och konfliktforskning, Uppsala universitet.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Redaktör: Lotta Schüllerqvist, chefredaktör, Press- och yttrandefrihet, Mellanöstern.
Lämna ett svar