REFLEKTION Idag är det tio år sedan 26-årige gatuförsäljaren Mohammed Bouazizi införskaffade en flaska bensin och hällde ut innehållet över sig själv. När Bouazizi tände eld på sin egen kropp gjorde han ett sista försök att göra sig hörd efter år av trakasserier från polis och lokala myndigheter, som bara timmar tidigare konfiskerat hans varor.
Det Bouazizi inte visste, och aldrig fick veta, var att hans död blev startgnistan till en hel världs raseri över korruption, polisövervåld och annat maktmissbruk. Först i Bouazizis hemstad Sidi Bouzid. Sedan i Tunis, där Tunisiens diktator Ben Ali bara veckor senare skyndade iväg till flygplatsen – efter 24 år vid makten – för att aldrig mer komma tillbaka. Egyptens Hosni Mubarak, Libyens Muammar Gaddafi, fler ledare kom att känna hur marken började skaka under deras fötter. Det började talas om en arabisk vår.
Vi som var statsvetarstudenter på den här tiden satt ofta och uppdaterade våra webbläsare frenetiskt, samtidigt som vi gjorde halvhjärtade försök att komma framåt i uppsatsskrivandet. När demonstrationerna nådde Tahrirtorget i Kairo gav vi upp studierna för verkligheten.
Inte tänkte vi oss att de diktatorer som nu avsattes skulle ersättas både en och flera gånger kort därpå. Inte trodde vi att de miljontals massor av flaggviftande händer och armar knappt skulle hinna drömma om en annan framtid innan de kastades tillbaka i ännu mer auktoritära strukturer. Inte föreställde vi oss milslånga strömmar människor på vandring genom ett Europa som inte ville ta emot dem. Inte såg vi framför oss ihåliga, lemlästade och döda syriska blickar och kroppar. Dag efter dag. I många år framöver.
Våren blev till vinter – utom i Tunisien
Det började talas om en arabisk vinter – med ett undantag: där allting började. Tunisien har de senaste tio åren gjort mer än att avsätta Ben Ali. Man har också genomfört flera fria och rättvisa val, tagit fram en ny konstitution, avvärjt inrikespolitiska kriser och byggt samarbeten mellan sekulära och tidigare hårt hållna islamistiska krafter. Det senare har erkäntsi form av Nobels fredspris 2015. Demokratin i Tunisien lever.
Idag, tio år efter Bouazizis död, fortsätter tunisierna demonstrera. Delvis för att det går och är tillåtet, men framförallt för att demonstranterna menar att landet befinner sig i en djup social och ekonomisk kris. Samma kritiska röster påminner om att problemen inte nya. De flesta regeringar har de senaste åren ställts inför den otacksamma uppgiften att ta fram en rad reformer för att skapa nya arbetsfällen och få statsbudgeten under kontroll, bland mycket annat.
I år har ytterligare en utmaning lagts till. Den nya regering som tillträdde i början på 2020 – och sedan kom att avgå under sommaren – hade knappt hunnit sätta sig innan coronaviruset tog sig in i Tunisien. Utegångsförbud, stängda gränser, skolor och arbetsplatser. Coronarestriktionerna i Tunisien har precis som i de flesta nordafrikanska länder varit omfattande. Åtgärderna begränsade inledningsvis smittspridningen, men har också fått konsekvenser för den sedan tidigare sargade tunisiska ekonomin.
Protesterna fortsätter
När den 26-årige läkaren Badreddine Aloui nyligen hade avslutat ett 24 timmar långt skift i staden Jendouba, och steg in i vad han trodde var en hiss, föll han handlöst rakt ned i ett mörkt hisschakt. Alouis liv gick inte att rädda. Snart visade det sig att sjukhusets hiss inte hade lagats på flera år, varpå demonstrationer mot underfinansierad sjukvård och korruption spred sig till olika delar av Tunisien. Ofta med bilder på Aloui höjda mot himlen. Alouis död i början på december är ett av många resultat av en alltmer urholkad och ineffektiv statsapparat, enligt kritiska tunisier – men också ett särskilt laddat exempel i tider av en pandemi.
Längre söderut pågår protester mot det många upplever som alldeles för få arbetstillfällen i landets petroleumindustri, landets domare strejkar mot vad man menar är bristfälliga arbetsförhållanden och i Tunis demonstrerar kulturarbetare mot landets coronarestriktioner. Idag på tioårsdagen av början till revolutionen är demonstrationer planerade i centrala Tunis. Det råder ingen brist på samtalsämnen i högen av orosmoln.
Ett årtionde av yttrandefrihet
Och kanske är det just det som gör Tunisiens unga demokrati mer levande än någonsin. Efter alla år av utmaningar har inte hungern och viljan att påverka politiken och samhällsutvecklingen klingat av. Att måla upp en problembild, formulera den öppet och ställa krav därefter är en unik företeelse i Mellanöstern och Nordafrika. En vän berättade nyligen att efter ett årtionde av yttrandefrihet reflekterar han inte längre över att han får utrycka sig som han vill. Först under en resa till ett annat land i regionen insåg han hur långt Tunisien kommit.
Men vad betyder den friheten när många uppfattar att Tunisiens problem blir värre? Inflationen, arbetslösheten, skuldsättningen – många siffror är inte bara rödare idag i jämförelse de senaste åren, men också i jämförelse med före revolutionen.
Att hålla i och hålla ut – ett folkmunsgrepp vi tvingats vänja oss vid det här året – kanske även kan hjälpa oss förstå framväxten av den tunisiska demokratin. När vi otåliga européer ställer oss frågande till varför den ena eller andra reformen inte klubbas igenom, inte minst implementeringen av den nya tunisiska konstitutionen, påminner våra tunisiska motparter oss om att en demokrati inte byggs över ett decennium. Det räcker med att snegla över Medelhavet mot vår allas demokratiska moder, Grekland, för att perspektiven ska hissna.
Sverige och EU stöttar förändringsarbetet
Men ett par hundra eller tusen år är en orättvis jämförelse med tanke på den kunskap och de förutsättningar vi har idag. Därför är vi – Sverige, EU och en rad andra länder – på plats för att stötta och trycka på arbetet. Det gör vi genom att samtala med olika politiska aktörer om hur demokratin bör byggas vidare enligt dem. Vi följer noga för Sverige prioriterade intressen, med vilka vi har mycket gemensamt med Tunisien, som jämställdhets- och människorättsfrågor. Vi knyter ihop civila nyckelspelare med varandra och uppmuntrar dem att engagera sig i lagstiftningsarbetet och andra politiska program.
Vi inspireras också, och pekar på Tunisien som det goda exemplet. I en region där yttrandefrihet och fria val ofta lyser med sin frånvaro – och i en värld där demokratiska värden trycks undan allt mer – visar Tunisien att något helt annat är möjligt. Också utanför landets gränser engagerar sig Tunisien med bland annat Sverige för kvinnors deltagande i fredsbyggande och för bättre villkor på den globala arbetsmarknaden. Omvandlingen till en tunisisk demokrati pågår överallt i samhället, vilket delvis förklarar varför förändringen inte sker över en natt.
Tiden på väg att rinna ut
Problemet är att det inte finns tid. Många unga tunisier – som utgör över hälften av landets befolkning – har få positiva tankar om sin och sitt lands framtid. Istället riktar de blickarna norrut mot Italien. Frestande nära, men ändå så långt borta, försöker nu tusentals tunisier ta sig över Medelhavet varje månad.
På samma sätt som dessa unga tunisier lämnar sitt hemland, kan Tunisien snart komma att lämna revolutionen bakom sig. Och då är det särskilt viktigt att demokratin levererar resultat som går att ta på. Jobb, utbildning, framtidstro. Annars riskerar drömmar om svunna tider väckas till liv, drömmar som i längden kan vrida tillbaka den politiska klockan. Och vi vet alla att Mohammed Bouazizis drömmar handlade om något helt annat.
Gabriel Lindén
Gabriel Lindén är diplomat och arbetar på Sveriges ambassad i Tunisien. Han har tidigare arbetat på UD i Stockholm och varit verksam vid flera internationella organisationer, bland annat EU-kommissionen, Human Rights Watch och företaget Control Risks. Gabriel har en masterexamen i internationell rätt från School of Oriental and African Studies, University of London.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Redaktör: Lotta Schüllerqvist, chefredaktör, Press- och yttrandefrihet, Mellanöstern.
Lämna ett svar