Konst som livsviktig motvikt mot intolerans och diktatur

REFLEKTION Att ge konsten en framträdande plats, kanske den främsta i ett samhälle, är det starkaste motgiftet mot fascism, diktatur, främlingsfientlighet, rasism och intolerans. Konsten – med ord, bild och musik – är också en aktiv front mot dagens galopperande och mångfacetterade pandemi av kommersialism, övertro på teknik och ansvarslöst resursslöseri.

Konsten i våra liv och livet i konsten

I sin text i Mänsklig säkerhet den 1 oktober 2020 diskuterar Gerd Johnsson-Latham begreppet mänsklig säkerhet och betonar de utmaningar mänskligheten står inför, som kan accelerera till en ”Perfect Storm”. Den nödvändiga dialog, samverkan och respekt, hon efterlyser och uppmanar till vill jag binda ihop med vårt grundläggande behov av kultur och konst som avgörande för både individers och samhällens utveckling.

Konsten ger insikt om vilka vi själva är

Eftersom jag sedan 45 år arbetar som scenkonstnär anser jag att konsten är en omistlig faktor i frågor om mänsklig säkerhet och ett grundläggande fundament för hur vi relaterar till andra människor, natur och miljö. Tyvärr är konsten och kulturen på ett förödande sätt förbisedd i politiska och mediala sammanhang där dessa borde vara en självklar del. I synnerhet i ett sekulariserat samhälle är det genom den intellektuella och känslomässiga upplevelsen av måleri, musik, litteratur och scenkonst som vi kommer till insikt och förståelse för vilka krafter – goda och onda – som styr oss och i förlängningen utvecklingen av vår medmänsklighet, vår ansvarskänsla och vår moral.

”Konst är liv, Mrs. Christie” säger målaren Oskar Kokoschka till Agatha Christie i Agneta Pleijels nyss publicerade bok ”Dubbelporträtt”. Han fortsätter: ”Det handlar om vårt inre. Konst är vår kommunikation med den inre människan. Konst är lika självständig som det vi kallar verklighet. I själva verket kan man inte skilja dem åt…”

Det finns otaliga exempel på det som Kokoschka säger – Ingmar Bergmans upptäcksfärd i det mänskliga psykets labyrinter i sina filmer, Lars Noréns sammanflätade familjedramer som kan liknas vid själarnas gladiatorspel, Gustav Mahlers symfonier som är ett kalejdoskop av upplevd glädje, eufori och svart sorg.

Konsten och myterna binder ihop våra egna liv med allt som levat  

Hos den världsberömde konstnären Anselm Kiefer återges människans nedärvda krigstrauma från förra seklet och vävs ihop med årtusendes mytologi. Hans monumentala måleri får oss att inse att vi inte bara är förbundna med alla nu levande utan också med gångna seklers civilisationer.

Alla dessa gestaltade livsöden formar sig till en kunskapsbank av otaliga aspekter av hur det är att leva och vilka svårigheter och utmaningar som är förenade med att vara människa.

I vårt praktiska och materiella liv åtnjuter vi historiens tekniska framgångar, men tidigare katastrofer och tragedier lever kvar i oss. Vi är skyldiga att förstå upplevelsen och orsakerna. Framför allt behöver vi verktyg för att lösa de problem och utmaningar som vi kommer att ställas inför. Berättelserna på scenen, i böckerna och i den övriga konsten binder ihop våra egna liv med andras erfarenheter. Krönikor, sagor och fabler påminner oss om dem som existerat före oss och om dem som kommer efter.

Vi får en plats i världen – och i tiden.

Konsten hjälper oss att se och förstå de destruktiva krafter som finns i oss människor

Oundvikligen blir vi medvetna om att nära och empatisk samlevnad alltid är ett av våra grundläggande behov och vad det kräver av oss för att göra detta möjligt. Konsten ger också ingående skildringar av hur vägen till det ansvarsfulla livet kantas av vår egna destruktiva krafter – egoism, girighet, makt- och ärelystnad.

Ofta möter vi beskrivningar om den eviga kampen om att tillskansa sig tillräckligt med utrymme för att förverkliga våra drömmar. Och hur drömmarna ofta förvandlas till överskattade krav som i sin tur alltför lätt riskerar att förvandlas till fysisk strid.

Konsten ger plats åt identifikation och igenkänning

Så varför kan vi inte lika bra få all denna kunskap i historieböckerna eller av forskarna? Framför allt för att konstverket alltid möjliggör inlevelse och identifikation hos den som tar del av det. En på samma gång emotionell och intellektuell upplevelse gör intryck på djupet. Den lierar sig med vårt medvetande. Vi får insikt om någonting. Framför allt får vi möjligheten att se in i en annan människas psyke och vad som driver hennes handlingar. Inblicken ger förståelse och visar det unika värdet som konsten besitter.

Riskerar vi att förlora konsten, och fastna i sociala mediers ändlösa självhävdelsebehov?

Beskriver jag det självklara? För alla oss – författare, skådespelare, musiker, målare etcetera är konstens potential självklar. Hur gick det då till närdettaglömdes bort av så många andra? Hur kunde det glömmas bort av våra politiker, av skolan och alltför ofta av våra medier? Jag tror vi har berövat oss själva något ytterst viktigt – möjligheten att genom konsten växa som människor och få hjälp att fatta de avgörande besluten för vår överlevnad.

Om vi tycker att vi har råd att undvara och negligera konsten i alla dess former så framstår det som obegripligt vad vi i övrigt kämpar för. Då är vi sekulariserade även i förhållande till konsten.

En profanisering av våra liv leder rakt in i det ytliga och flyktiga och i slutändan förstår vi inte längre oss själva. Än mindre varför vi överhuvudtaget lever. Återstår gör bara den ständiga rädslan för att inte vara tillräckligt sedd och betydelsefull. I sämsta fall söker sig bekräftelsebehovet till en digital skenvärld av instagram och twitter och riskerar till slut att få monstruösa proportioner.

Den pågående pandemin har blottlagt en enorm förtroendeklyfta mellan ansvariga politiker, myndigheter och oss som är kulturarbetare. Vi är inte betrodda att hantera och ansvara för säkerheten i den situation som pandemin har skapat.

Konsten är inte förströelse!

Under allt ligger känslan att konsten går att undvara tills allt blivit ”normalt” igen – att den enbart äger nöjets och överflödets egenskaper.

Möjligtviskan vi tillstå att konstarterna besitter ett skönhetsvärde, men längre sträcker sig inte deras betydelse. Hur gick det till?  Hur blev konsten marginaliserad och destillerad ner till att enbart bestå av enstaka kulturella sensationer och till enskilda begåvade konstnärer – lysande kreatörer, men som egentligen inte har med våra vanliga liv att göra? När den enligt min mening borde vara livsavgörande för oss alla?

Konst är inte eskapism. Den är snarare ett mirakel av mänsklig kunskap och erfarenhet.

Konsten växer i betydelse genom att upptäckas och utforskas, enskilt och tillsammans med andra. Genom den förstår vi i vilket sammanhang som vi existerar och vad som krävs av oss för att kunna skapa ett gott och ansvarsfullt liv. I förlängningen möjliggör det en god social struktur och ett rättvist samhälle.

Att ge konsten en framträdande plats, kanske den främsta i ett samhälle är enligt min mening det starkaste motgiftet mot fascism, diktatur, främlingsfientlighet, rasism och intolerans. Den är otvetydigt också en aktiv front mot den galopperande pandemin av kommersialism, övertro på teknik och ansvarslöst resursslöseri.

Konsten har kapacitet och förmåga att bilda fundament för att utveckla vår empati, etik och ansvar i förhållande till allt övrigt, till människor, till djur och natur, kort sagt till hela vår unika planet.

Där finns vaccinet mot The Perfect Storm – ett vaccin som hängivna konstnärer ägnat årtusenden att utveckla.

Lars-Åke Thessman
Frilans-scenograf och kostymdesigner med uppdrag bl.a. på Kungl. Operan, Dramaten samt Stockholms och Göteborgs stadsteatrar och Göteborgsoperan. Internationella uppdrag i Köpenhamn, Prag, Bonn och London.

Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.

Redaktör: Gerd Johnsson-Latham, klimat och säkerhet; kvinnor, fred och säkerhet.