REFLEKTION Vad är mänsklig säkerhet och hur har begreppet definierats över tid? Hur ser hoten ut och hur möts de på olika nivåer och av olika aktörer? I tillägg återkommande hot tycks läget nu drastiskt ha försämrats på bara ett enda årtionde genom global uppvärmning, manipulering i sociala medier och inte minst maffialiknande våldsbenägna och klimatförnekande ledare i tongivande stater.
Mänsklig säkerhet kan sägas bestå av flera olika lager – eller dimensioner – som framträtt olika tydligt över tid och hotats på olika sätt
Mänsklig säkerhet som staters säkerhet: Säkerhet – och fred – har länge varit förknippat med staters säkerhet, där stater ansvarar för medborgares säkerhet mot yttre angrepp från andra stater, genom militära medel men också med diplomati, dialog och samverkan med andra i försök att minska konfliktrisker och bygga gemensam säkerhet.
Stater ska också skydda medborgare mot brott och våld inom länders gränser, genom polis och rättsapparat.
Som vi vet finns dock många exempel från historien när staters våldsmonopol riktats mot det egna landets medborgare och innevånare, som i dagens Belarus. Att inneha en stor försvarsmakt – som USA – är ingen garanti för mänsklig säkerhet. Tvärtom kan starka militärindustriella strukturer leda till att andra aspekter av mänsklig säkerhet försummas – som i det forna Sovjetunionen.
1900-talets senare del präglades av en betydande vilja att samverka fredligt och konfliktförebyggande vilket gynnade mänsklig säkerhet. Arbetet innebar att länder – även supermakterna – gav upp delar av sin suveränitet till förmån för bindande avtal om nedrustning, bland annat på kärnvapenområdet och rörande biologiska och kemiska vapen. Viljan till samverkan och dialog pågick i mängder av fora som FN, Internationella Valutafonden, Världsbanken och EU. I en värld starkt präglad av Väst med Förenta Staterna som ofta tongivande ledare men också en tid av avkolonisering och allt fler stater som engagerade sig i multilateral samverkan.
Mänsklig säkert som åtnjutande av basbehov och freedom from want: FN-stadgan från 1945, antagen för att sätta stopp nya lidanden, övergrepp och systematiska massmord lyfter tidigt säkrandet av rättvisa, sociala framsteg och bättre levnadsvillkor – vid sidan av vikten av att säkra freden. FN:s utvecklingsprogram UNDP presenterade 1994 en rapport om mänsklig säkerhet som fokuserade på fattiga människors behov av att få primära materiella behov tillgodosedda för att kunna åtnjuta mänsklig säkerhet. Att dessa aspekter av mänsklig säkerhet då kunde få brett gehör var i hög grad en funktion av att Berlinmurens fall 1989 inneburit kraftigt minskade militära spänningar och minskat kärnvapenhot. Därmed lyftes frågor om en ”peace dividend” där minskade försvarsanslag skulle kunna användas för sociala satsningar och fattigdomsbekämpning.
Mänsklig säkerhet som rättighetsagenda: Under 1990-talet och inledningen på 2000-talet lyftes ytterligare dimensioner av mänsklig säkerhet, som i hög grad rörde enskilda individers rätt till frihet. Även dessa frågor gynnades av Berlinmurens fall som gav plats för människors krav på frihet i det forna Östblocket – liksom frihetskrav i södra Afrika efter apartheidregimens fall – med betoning på demokrati, mänskliga rättigheter och respekt för rättsstatens principer. Andra centrala krav rörde rätten att inte bli diskriminerad på grund av kön, etnicitet och religion och yttrandefrihet, fri press och oberoende domstolar. Alla dessa teman var också nyckelfrågor i förhandlingar i FN, såsom de världskonferenser som arrangeras under 1990-talet i syfte att stärka kvinnors rätt till sin egen kropp (aborträtt mm), att respekten för mänskliga fri- och rättigheter aldrig skulle underordnas religion samt ekonomiska rättigheter som lika arvsrätt. Överenskommelserna i FN om dessa rättigheter är visserligen inte juridiskt bindande – men politiskt bindande och bidrog ofta till att stater antog nationella lagar som minskade diskriminering mm.
Mänsklig säkerhet med dagens fokus på globala hot mot människor som kollektiv: Hoten idag, 2020, präglas fortfarande av de tre dimensioner som berörts tidigare – men till dem kommer också nya hot mot människor som kollektiv. Det gäller accelererande global uppvärmning, stigande havsnivåer och smältande glaciärer, förgiftning av sjöar och sötvattenresurser, massutrotning av djur- och växtarter – hot av en helt ny magnitud.
Hoten bottnar i människors aningslösa livsstilar och konsumtionsmönster, särskilt under de senaste 75 åren, och rovdrift på det vi ger oss rätten att se som ”resurser” – för oss att utnyttja. Skuldbördan är ojämnt fördelad, eftersom den rikaste procenten av jordens befolkning enligt Oxfams studier står för 15 procent av växthusgasutsläppen. Motpolen är fattiga människor – särskilt de kvinnor som konsumerar minst. Till hoten mot vår kollektiva mänskliga säkerhet hör också pandemier, som covid-19 men också hälsorisker i form av antibiotikaresistens, och det utbredda primärt manliga våldet, mot kvinnor, barn och andra män.
Parallellt med nya hot mot oss som kollektiv kvarstår kärnvapenhoten och andra militära hot, särskilt nu när tilliten till diplomatisk dialog och förtroenskapande åtgärder på många håll ersatts av militant nationalism och egenintressen.
Mänsklig säkerhet har alltid haft olika innebörd för olika grupper och individer
Begreppet säkerhet och mänsklig säkerhet har olika innebörd för människor, beroende på deras positioner i samhällen, möjligheter till inflytande, förmögenhet och inkomst, kön, ålder, etnicitet, religion med mera. Försvarshögskolan i Stockholm publicerade hösten 2020 en forskningsstudie som visar tydliga skillnader i svenska mäns och kvinnors syn på vad säkerhet är och hur den bäst säkras. En generell iakttagelse är att män i mycket högre grad förordar tvångsmedel för att skapa säkerhet. Denna bild stämmer med liknande undersökningar som gjorts rörande mäns mer positiva syn på militärt försvar och kvinnors preferens för andra dimensioner av mänsklig säkerhet, liksom kvinnors större benägenhet att prioritera klimatsatsningar.
Hoten mot mänsklig säkerhet – och deras gemensamma drag
Den hotbild som – trots allt – framstår som svagast idag är allvarliga konflikter mellan stater, medan konflikter inom stater (inte minst i USA) ökar markant. Dessa konflikter bottnar i växande ekonomiska klyftor, ojämnt fördelade resurser, obalanser i demokratiskt inflytande, systematiska och ofta religiöst baserade inskränkningar i kvinnors rättigheter, kränkningar av fri media och yttrandefrihet, öppen diskriminering och avsaknad av respekt för rättsstatens principer i form av fria oberoende domstolar och rättsväsende.
Vi har under det senaste decenniet sett en kraftig rörelse bort från liberala demokratier, trots att världen efter 1989 trodde att demokratiska värdena skulle stärkas. Idag, bara ett par decennier senare ser det istället ut som om Putin vann. Det är Putins auktoritära, skamlösa maffialiknande ledarstil som spridits, snarare än demokrati och rättsstat. Vi ser det hos Trump, Bolsonaro, Duterte, Modi, Orban och Kaczynsky – ledare för länder som inte i modern tid uppvisat samma brist på respekt för sanning, minoriteter och oliktänkande. Män som förväxlar kritik mot dem själva med kritik mot de länder de representerar.
Vi har också sett hur ledarnas respektlöshet sprider sig i samhällen, där män och pojkar ser det som accepterat att trakassera andra, sexuellt eller på andra sätt, och angripa dem som är mindre eller har någon form av funktionsnedsättning.
Sammantaget finns snart risk för en ”perfekt storm”, med ledande män som piskar upp våld, utbredd ovilja till fredlig konfliktlösning, negligering av klimathoten, demokratier som manipuleras i sociala medier – genom Facebook, Google, trollfabriker och algoritmer – och marknadsaktörer och börser som blundar för ledarnas skamlöshet om bara ekonomierna levererar.
Hur skyddar vi oss bäst och hur säkrar vi mänsklig säkerhet för oss själva och kommande generationer?
Nu krävs anständighet, stöd till demokratiska krafter och stopp för dem som sår split och misstro. För bara ett decennium var dialog, samverkan, respekt i mötet med andra, tillit och diplomati självklarheter. Vi måste tillbaka till samverkan och gemensam säkerhet, med förhandlingar i FN och andra fora – bara så kan vi åtgärda den accelererande globala uppvärmningen som utgör det största hotet mot mänsklig säkerhet.
Gerd Johnsson-Latham
Gerd Johnsson-Latham är chefredaktör för Mänsklig Säkerhet. Hon har arbetat på UD i flera decennier med bl a kvinnors rättigheter och mänskliga rättigheter, och var tidigare ordförande i Kvinna till Kvinna. Hon är även medlem i styrelsen för Klimatriksdagen.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Redaktör: Lotta Schüllerqvist, chefredaktör, Press- och yttrandefrihet, Mellanöstern.
Texten utgör underlag för GJLs inlägg under ett webinarium den 30 september anordnat av ISDP, the Institute for Security and Development Policy, om ”Human Security: Its Importance, Challenges and the Case of Japan”. (länk)
Engelsk version kommer också att läggas upp.
Lars-Åke Thessman säger
Tack Gerd för ditt inlägg som med emfas uttrycker den utmaning som mänskligheten står inför. Hoten mot vår säkerhet – The perfect storm fyller just nu varje medveten individ med stor ångest.
Den nödvändiga dialog, samverkan och respekt, som du efterlyser och uppmanar till vill jag binda ihop med vårt grundläggande behov av kultur och konst. Eftersom jag sedan 45 år arbetar som scenkonstnär anser jag att konsten är en omistlig faktor i detta sammanhang och en grundläggande fundament för hur vi relaterar till andra människor, natur och miljö. Tyvärr är konsten och kulturen på ett förödande sätt förbisedd i politiska sammanhang där dessa borde vara en självklar del. Det är genom den intellektuella och känslomässiga upplevelsen av måleri, musik, litteratur och scenkonst som vi kommer till insikt och förståelse för vilka krafter – goda och onda – som styr oss och i förlängningen utvecklingen av vår medmänsklighet, vår ansvarskänsla och vår moral.
Med sorg och besvikelse ser vi nu hur den pågående pandemin har blottlagt en enorm förtroendeklyfta mellan ansvariga politiker, myndigheter och oss som är kulturarbetare. Vi är inte betrodda att hantera och ansvara för säkerheten i den situation som pandemin har skapat. Under allt ligger känslan att konsten går att undvara tills allt blivit normalt igen – att den enbart äger nöjets och överflödets egenskaper.
Men konsten är inte ett sätt att fly verkligheten. Den är en resurs och kunskapskälla som ger oss möjlighet att förstå människans och världens komplexitet och hur vi påverkar och relaterar till vår omgivning. Konstens unika förmåga till inkännande ger kunskap till hur vi relaterar till varandra och allt övrigt levande. I förlängningen möjliggör det en god social struktur och samhälle. Att ge konsten en framträdande plats i samhället är enligt min mening det starkaste motgiftet mot fascism, diktatur, främlingsfientlighet och intolerans. Det är också en aktiv front mot galopperande kommersialism, mot övertro på teknik och mot ansvarslöst resursslöseri.
Konstens stora potential är att bilda fundament för att utveckla vår empati, etik och ansvar i förhållande till andra människor, till djur och natur, kort sagt till hela vår unika planet. Där finns vaccinet mot The perfect storm.
Lars-Åke Thessman, scenograf