REFLEKTION En återblick på FN:s världskonferens för kvinnor 1995 är också en tidsspegel som visar enorma förskjutningar i värderingsfrågor globalt när det gäller kvinnors rättigheter – liksom rättsstatsfrågor över huvud taget. Medan Pekingplattformen antogs som en kulmen på globala överenskommelser om kvinnors rättigheter ter det sig dag nästan orimligt att tro att en så kraftfull handlingsplan skulle kunna antas nu 2020.
Idag, 15 september 2020, är det exakt 25 år sedan världssamfundet slutförhandlade en långtgående överenskommelse om att stärka kvinnors rättigheter vid FN:s fjärde världskonferens för kvinnor. Överenskommelsen bestod av en handlingsplan och en deklaration, och antogs av representanter för världens regeringar i Peking. Parallellt ägde en stor sammankomst rum med tiotusentals kvinnorättsaktörer som samlats på ett konferensområde utanför staden, och drev på FN-arbetet.
Jag ingick i den svenska regeringsdelegationen tillsammans med en rad experter på hälsa (inte minst aborträtt), utvecklingsfinansiering, arvsrätt, minoriteters rättigheter, barn mm. Fram allt gällde det för förhandlarna att veta vad som överenskommits i andra relevanta förhandlingar, främst i FN, för att med dessa texter som byggstenar foga samman en kraftfull handlingsplan som slog fast regeringars och andras skyldigheter avseende lagstiftning, ekonomiskt stöd, utbildning mm.
Mest omfattande överenskommelsen om kvinnors rättigheter
Resultatet blev den i stora stycken mest omfattande globala överenskommelsen om kvinnors rättigheter som hittills antagits. Planen slog exempelvis fast regeringars skyldigheter enligt följande, där särskilt de tre första (som här återges på engelska) var särskilt kontroversiella:
- Mänskliga rättigheter: ”it is the duty of States, regardless of their political, economic and cultural system to promote and protect all human rights and fundamental freedoms. (Paragraf 9). Religion och traditioner får heller inte åsidosätta respekten för kvinnors rättigheter.
- Sexuella rättigheter: ”human rights of women include their rights to have control over and decide freely and responsibly on matters related to their sexuality, including sexual and reproductive health, free of coercion, discrimination and violence” (Paragraf 96).
- Om förövare av våld och att motverka könsstereotyper: “Governments should … enact and enforce legislation against the perpetrators of practices and acts of violence against women” (Paragraf 124 i) and eliminate prejudices and customary practices … based on the idea of the inferiority or superiority on either of the sexes” (Paragraf 124 k).
- Ekonomi: Lagstifta så att kvinnor får samma rättigheter som män till ekonomiska resurser, inklusive mark och annan egendom krediter, arv och naturresurser (Paragraf165 e).
- Lagstifta om skydd för flickor från alla former av våld, inklusive könsstympning, incest och sexuell exploatering (Paragraf 283 d).
20 år tidigare – FN:s första världskonferens för kvinnor, 1975
Bara tjugo år tidigare, 1975, ägde FN:s första världskonferens om kvinnor rum i Mexiko och samlade tiotusentals kvinnor från jordens alla hörn, såväl FN-företrädare som regeringsdelegater och kvinnorättsförespråkare, civilsamhälle och media. Konferensen följdes senare vart femte år av konferenser i Nairobi och Köpenhamn. Detta gav kvinnor inom civilsamhället unika möjligheter att träffas, samverka och formulera tydliga krav riktade till sina respektive regeringar.
Under 1990-talet ägde dessutom en rad andra världskonferenser rum i FN:s regi, i en övergripande agenda, präglad av murens fall 1989, och inriktad på att stärka individers rättigheter. Konferensen 1993 i Wien om mänskliga rättigheter och den i Kairo 1994 om befolkning och utveckling flyttade fram positionerna i kontroversiella frågor om kvinnors och ungas rätt till sin egen kropp, aborträtten, lagstiftning mm mot våld mot kvinnor samt kvinnors rätt till arv och egendom.
Överenskommelserna innebar också att globalt framförhandlade texter för första gången nämnde rättigheter ”oavsett sexuell orientering”, som kodbeteckning på HBTQ. Texterna framhöll också dubbel- och trippeldiskriminering som t ex äldre urfolkskvinnor utsätts för – frågor som senare kom att få stort utrymme i forskning med mera rörande intersektionalitet.
Pekingplanen som kulmen
Handlingsplanen i Peking har en stor styrka i att den drevs fram av länder världen över, som över lag förenades i sekulära synsätt. Bland pådrivarna fanns länderna i södra Afrika, särskilt Sydafrika som nyss gjort sig fritt från apartheid och kraftfullt stod upp för mångfald och tolerans. Även Indien agerade som en symbol för hur människor trots olikheter kan leva fredligt tillsammans. EU, med Sverige som ny medlem, var en kraftfull förkämpe för kvinnors rättigheter och rättsstatsprinciper, med USA och Kanada som självklara allierade.
Konservativa aktörer förenades å andra sidan ofta i religiösa värderingar – oavsett religion. Deras grundsyn var att vidmakthålla fokus på kvinnor som mödrar och hustrur. Vatikanens representanter lierade sig här med Sudans och Irans mullor (jag såg dem gå hand i hand i korridorerna i Peking). I denna gruppering fanns också katolska vita kvinnor från Guatemala och andra delar av Mellan- och Sydamerika, en region som än idag präglas av i stort sett fullständiga abortförbud. Den del av handlingsplanen dessa aktörer hade svårast att acceptera var den att religion aldrig får stå i vägen för kvinnors mänskliga rättigheter (Paragraf 9). Det var också dessa gruppers position som gjorde att inte aborträtten kunde stärkas mer i planen.
Alltsedan 2000 har fokuset varit att inte urholka överenskommelserna från Peking
När det år 2000 var dags att fortsätta arbetet med att stärka kvinnors rättigheter visade det sig att de religiöst konservativa aktörer som nog överraskats av de sekuläras framsteg 1995 hunnit samla sig och mobilisera gemensamma krafter. Därmed blev 2000 i hög grad – liksom tiden därefter – en fråga om att försvara de landvinningar som gjorts 1995 – så att de inte ersattes av nya, svagare överenskommelser som skulle urholka Pekingplattformen.
I ett stort antal förhandlingar i FN har båda sidor lagt fram förslag i syfte att förflytta positionerna i det globala förhandlingspusslet, och just synen på kvinnors rättigheter tycks ha varit både det viktigaste och det mest åsiktsskiljande.
Den svåraste frågan har alltid handlat om kvinnors – liksom ungas och HBTQ-personers – rätt till sin egen kropp. Så är fallet oavsett om det gällt en förhandling i FN om katastrofbistånd eller återuppbyggnad efter väpnade konflikter, och synpunkter på texter om unga flickors rätt till abort efter (mass)våldtäkter. Det kan också gälla undervisningsinsatser och huruvida de ska innehålla sexualundervisning till unga människor så att de kan undvika oönskade graviditeter (som kan prägla hela deras fortsatta liv).
Motsättningarna i FN präglar också ofta synen på kvinnors rättigheter i nationell politik
Så medan den senare hälften av 1900-talet, både i många enskilda länder och i FN-sammanhang, präglades av en fortgående strävan att stärka kvinnors rättigheter har 2000-talet dominerats av religiöst färgad konservatism i många av världens ledande stater – vilket förlamat globalt samarbete i frågor som rör kvinnors rättigheter.
Därmed inte sagt att inte en rad enskilda länder i Pekingplanens anda lagstiftat och på andra sätt aktivt främjat kvinnors och flickors rättigheter.
Men bland andra har Putins Ryssland blivit en ledande aktör i att hänvisa till och att stärka ”familjen” – vilket i praktiken blir ett stärkande av män som definieras som ”familjeöverhuvuden”, på bekostnad av kvinnor och barn, i strid mot internationella konventioner som slår fast varje enskild individs mänskliga rättigheter.
USA har under Trump och hans religiöst reaktionäre vicepresident Pence – liksom flera tidigare republikanska administrationer – placerat sig på samma sida som Putin, jämte Ungern och Polen som nu hindrar EU att agera som samma kraftfulla aktör i abortfrågan med mera som i Peking 1995.
”Kvinnofrågor” – något som kan sätta världen i brand?
Kontroverserna kring kvinnors och mäns rättigheter går nu djupt och skär tvärs igenom samhällen även i länder som vårt eget, med hån av genuspedagogik som syftat till att synliggöra och motverka mekanismer som gör att män äger mer, dominerar politik och näringsliv mer och utövar våld mot både kvinnor – och andra män.
Sociologen Manuel Castell förutsade redan kring tiden för Pekingkonferensen att antingen skulle kvinnor inom kort uppnå jämställdhet – ELLER så skulle patriarkatet slå tillbaka med full kraft, i en förödande kamp. Kanske är det en sådan slags slutstrid som nu pågår eller förestår, av den typ myterna talat om.
Då hotas inte bara kvinnors rättigheter utan demokrati, rättsstaten, klimat – och freden.
Gerd Johnsson-Latham
Gerd Johnsson-Latham är chefredaktör för Mänsklig Säkerhet. Hon har arbetat på UD i flera decennier med bl a kvinnors rättigheter och mänskliga rättigheter, och var tidigare ordförande i Kvinna till Kvinna. Hon är även medlem i styrelsen för Klimatriksdagen.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Redaktör: Lotta Schüllerqvist, chefredaktör, Press- och yttrandefrihet, Mellanöstern.
Lämna ett svar