Sverige behöver en säkerhetsberedning för att klara framtida kriser

DEBATT Säkerhetspolitiken måste bli ambitiösare, bredare och långsiktigare. Arbetet behöver vidgas till att sätta det mänskliga säkerhetsperspektivet i fokus. För att lyckas måste vi införa en säkerhetsberedning som kan hantera de nya hotbilder som inte ingår i den traditionella säkerhetsagendan.  

“Mänsklig säkerhet är barnet som inte dog, smittan som aldrig spred sig, arbetstillfällena som inte gick förlorade, en etnisk motsättning som inte exploderade i våld, en oliktänkande som inte tystades. Mänsklig säkerhet handlar därför inte primärt om vapen – det handlar om liv och värdighet.”

 Så skrev FN-organet UNDP i sin rapport, Human Development Report (referensen är hämtad från Mänsklig Säkerhet). Den släpptes 1994, och redan då hade man identifierat mänsklig säkerhet som något som behöver prioriteras i säkerhetsarbetet.

Dagens försvarsförhandlingar om satsningar på totalförsvaret är viktiga för att kunna bygga upp ett långsiktigt försvar. Tanken med förhandlingarna är bland annat att få till stånd långsiktiga överenskommelser. Traditionellt görs det över partigränserna, vilket anses viktigt för att skapa ett stabilt försvar, eftersom förändringar tar lång tid och är kostsamma att genomföra.

Om en styrande regering ensamt skulle fatta beslut om framtidens totalförsvar finns det alltså risk för att en ny regering kommer att riva upp tidigare beslut. Det i sin tur skulle innebära att svensk försvarspolitik blir instabil.

På samma sätt behöver säkerhetspolitiken hanteras. Dagens och framtidens säkerhetspolitiska utmaningar kännetecknas av nya hotbilder som den traditionella säkerhetsagendan inte täcker upp för. Säkerhetspolitiken behöver hanteras holistiskt och ta avstamp från en bredare bild av vad som är säkerhetsskapande. Flera olika aktörer måste även inkluderas i arbetet.

Vad är säkerhetsskapande?

När begreppet mänsklig säkerhet introducerades av UNDP år 1994 dominerades säkerhetsbegreppet av traditionella perspektiv om staters säkerhet. Och det som utmanade den säkerheten var oftast en antagonistisk aktör. Till exempel andra stater, terrorgrupper eller kriminella aktörer. Men, nu hade man också identifierat att det fanns fler komponenter som skapar säkerhet för människor. Mänsklig säkerhet handlar i grunden om ett liv fritt från våld och rädsla, att de mänskliga rättigheterna skyddas och att ens grundläggande behov tillgodoses.

Ett mänskligt säkerhetsperspektiv innehåller ett antal områden som utpekas som säkerhetsskapande:

1. Ekonomisk säkerhet
2. Matsäkerhet
3. Hälsosäkerhet
4. Miljösäkerhet
5. Personlig säkerhet
6. Gruppers säkerhet
7. Politisk säkerhet.

Robert Egnell, numera rektor för Försvarshögskolan, skrev år 2017 om vikten av att belysa mänsklig säkerhet i beslutsfattandet på olika nivåer i samhället. Han pekade på att vi måste gå från teori till praktik – jag håller med.

Kriserna avlöser varandra

Den rådande pandemin har avtäckt bristerna i det svenska sjukvårdssystemet: stor smittspridning bland äldreboenden, bristande beredskapslager, privatiseringen av apoteken och få intensivvårdsplatser är bara några av exemplen i nyhetsrapporteringen. Men hälsokrisen har utlöst andra kriser. För det är så kriser fungerar. De kommer i sällskap av varandra.

Kriserna sker på lokal, nationell och internationell nivå. Bland annat har mäns våld mot kvinnor och barn ökat, i och med pandemin. I länder som Ungern har demokratin utmanats i sin grund. Vi får också rapporter om att terrorgrupper har ökat sin rekrytering, i spåren av den ökade fattigdomen.

New York Times skriver om hur covid-19 riskerar att leda till en hungerskris, med dubbelt så många hungriga människor i världen. En humanitär kris av enorma mått. Samtidigt vill vissa krafter strypa det livsviktiga och säkerhetsskapande biståndet. Kortsiktiga slutsatser med långsiktigt förödande konsekvenser.

Även globaliseringen utmanas. Gränser har stängts. Globala leverantörskedjor fungerar inte. Vi blir utsatta för informations- och påverkanskampanjer. Relationerna mellan de två kärnvapenmakterna Kina och USA blir allt kyligare. Och hotet om ett kärnvapenkrig har inte varit såhär stort sen kalla krigets dagar. Vi har kunnat följa hur coronakrisen i vissa fall hanterats diplomatiskt bristfälligt och politiskt egenmäktigt runtom i världen. Exempelvis i Ungern där Viktor Orbán infört undantagstillstånd som han själv äger rätten att upplösa. Det innebär i praktiken att han införde diktatur. Eller, i USA där Donald Trump nu avbryter sitt samarbete med Världshälsoorganisationen. Skälet anges vara Kinas stora inflytande. Risken är att fler länder följer USA:s exempel. Som följd sätts bilaterala och multilaterala samarbeten under stresstest.

Inför en säkerhetsberedning

Under en krishantering vill man fokusera på just krisen. Det görs bäst genom att ha ett grundligt förarbete med fungerande system på plats före en kris. Man slipper flaskhalsar och minskar antalet snabbutredningar. Såväl politikernas som sektorsmyndigheternas arbete underlättas.

Säkerhetsberedningens arbete skulle inkludera breda dialoger med politiker, berörda myndigheter, civilsamhället och näringslivet. Utgångspunkten för beredningens arbete måste ligga både i det traditionella säkerhetsperspektivet och i det vidgade mänskliga säkerhetsperspektivet.

Jordbruksmyndigheten kan komma att lyftas fram i arbetet med att stärka matsäkerheten. Olika myndigheters arbete mot mäns ökade våld mot kvinnor och barn under kriser kan prioriteras högre. Och så kan Försäkringskassan få i uppdrag att ta fram bidragssystem som är anpassade för kristider.

Det pågår just nu en utredning om sektorsmyndigheternas ansvar för krishantering. En nödvändig utredning för att förtydliga aktörers roller i krishanteringsarbetet. Vi har också en övergripande riktning för säkerhetspolitiken genom den Nationella säkerhetsstrategin. Båda dessa steg är en bra början. Men vi saknar fortfarande arbetet med att ge en samlad bild av vilka prioriteringar vi har, vilka avvägningar vi gjort mellan dessa och vilka medel vi är villiga att gå in med över tid.

Avsaknaden av en säkerhetsberedning är ett resultat av långvarigt fokus på säkerhetspolitiken utifrån de försvarspolitiska perspektiven. Det här är en grundlig miss som Sverige och många länder med oss får sota för idag. Hade vi haft en säkerhetsberedning som arbetat lika grundligt som Försvarsberedningen gjort inom sitt område, så hade hanteringen av olika följdeffekter av coronakrisen gått smidigare.

Allt pekar på att säkerhetspolitiken förtjänar sin egen beredning. En där vi sätter människan i centrum. En säkerhetspolitik som handlar om liv och värdighet. En hållbar säkerhet som skapas genom tydligapolitiska och ekonomiska prioriteringar. För är det något vi vet om framtiden så är det att nya kriser väntar runt hörnet. Och ska vi klara oss väl genom dem så behöver förberedelserna se annorlunda ut efter covid-19 jämfört mot innan.

Veronica Sällemark
Freds- och säkerhetspolitisk debattör som varit verksam i flera konfliktdrabbade länder. Tidigare har hon varit ordförande i den svenska studentrörelsen. Hon har nyligen arbetat som projektledare för Hållbar fred och säkerhet hos Föreningen för Utvecklingsfrågor. Hon är Socialdemokratisk politiker och har även deltagit i Folk och Försvars utbildning Försvars- och säkerhetsakademien. Hon har nyligen arbetat som projektledare för Hållbar fred och säkerhet hos Föreningen för Utvecklingsfrågor. Numera är hon medarbetare på Svenska FN-förbundet.

Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.

Redaktör: Emma Henriksson