ANALYS En full israelisk annektering av bosättningarna på Västbanken innebär att det inte kommer bli en verklig fred mellan Israel och grannländerna. Detta kommer i sin tur att omdefiniera EU:s, inklusive Sveriges, relationer med hela regionen på ett sätt som inte skett sedan oljekrisen för nästan 50 år sedan. Det skriver Anders Persson, statsvetare med inriktning på EU:s relationer med Israel och Palestina.
Vad vill Netanyahu?
Det är fortfarande oklart huruvida Israels annektering av bosättningarna på Västbanken kommer att ske som planerat efter den 1:e juli, som det står i den nya israeliska regeringens koalitionsavtal. Mycket kan fortfarande hända i regionen och i omvärlden som kan ändra Israels planer. President Trump kan ändra sig som han har gjort så många gånger tidigare och det finns även bedömare som tvivlar på att Netanyahu egentligen vill annektera bosättningarna. Men om Israel verkligen annekterar alla bosättningarna på de 30% av Västbanken där de är placerade, så skulle det utgöra den största utmaningen för EU i konflikten sedan kriget 1973 med den efterföljande oljekrisen. En full israelisk annektering kommer att omdefiniera EU:s, inklusive Sveriges, relationer med hela regionen, precis som oljekrisen gjorde för nästan 50 år sedan.
Oljan ändrade allt för Europa
EU:s (som då hette EG) oljeberoende stod klart redan efter det föregående kriget 1967 då EU:s officiella bulletin rapporterade att unionens konsumtion av olja (48% av den totala energiförsörjningen inom EU vid den tiden) var beroende till 80% av de arabiska medlemmarna av OPEC, en siffra långt högre än de båda supermakterna USA och Sovjetunionen. Europas oljeberoende från Mellanöstern blev akut efter nästa krig 1973 då OPEC instiftade en bojkott mot länder som uppfattades stödja Israel. Även om bojkotten blev kortlivad så ledde den till en fyrdubbling av priset på olja, vilket ledde till ett massivt inflöde av kapital till de oljeproducerande länderna i Mellanöstern, något som i sin tur ledde till en nästan tiofaldig ökning i handeln mellan EU och de arabiska medlemmarna av OPEC under 70-talet.
Ett nytt narrativ efter 1973
Olja och annan handel, tillsammans med den ökade uppmärksamheten på palestiniernas situation på de ockuperade områdena, ledde till en komplett omdefiniering av EU:s relationer med hela Mellanöstern efter 1973: till mycket sämre relationer med Israel, till mycket bättre relationer med palestinierna, och till att den israelisk-arabiska konflikten blev den viktigaste konflikten för EU att försöka lösa. I min nya bok EU Diplomacy and the Israeli–Arab Conflict, 1967–2019 visar jag hur EU:s första uppmaning till Israel att upphöra med ockupationen kom under kriget 1973, följt av det första fördömandet av bosättningarna 1977, innan EU förklarade dem illegala 1979. Vad gäller EU:s relationer med palestinierna så omfamnade EU snabbt palestiniernas narrativ av konflikten efter 1973: från att inte alls ha nämnt ordet palestinier före 1973 till att förespråka palestiniernas legitima rättigheter i ett uttalande under kriget 1973, till att tala om dem som ett folk med nationella rättigheter 1976, till att förespråka behovet av ett palestinskt hemland 1977, till att förespråka palestinskt självbestämmande 1980 och så vidare. Kriget 1973 formerade också vad som under årtionden framåt skulle utgöra Europas huvudsakliga narrativ rörande Mellanöstern: att den israelisk-arabiska konflikten var nyckeln till att lösa andra problem i regionen.
Annektering gör slut på hoppet om fred
En full israelisk annektering av alla bosättningarna på Västbanken kommer att bli en händelse av samma magnitud som 1973, möjligen ännu större, eftersom den skulle omöjliggöra en verklig fred mellan Israel och grannländerna för överskådlig framtid. Full annektering skulle vidare innebära ett förödande slag mot relationerna mellan EU och Israel, men även för relationerna mellan EU och palestinierna, likväl som för hela säkerhetsarkitekturen i regionen. Med största sannolikhet kommer en annektering inte att leda till hårda omedelbara motåtgärder mot Israel från EU:s sida, eftersom det varken finns konsensus eller aptit i nuläget att på allvar konfrontera Israel eller USA. I det längre perspektivet är det dock svårt att se en fördjupad integration av Israel i EU-samarbetet ifall Israel väljer att annektera alla bosättningarna.
Vad händer med biståndet?
EU:s relationer med palestinierna är om möjligt ännu mer komplexa än relationerna med Israel. Det faktum att EU är palestiniernas största bidragsgivare sedan fredprocessen började för nästan 30 år sedan innebär att EU alltmer blivit en del av konflikten. De enorma investeringarna i institutionerna för en framtida palestinsk stat gör att EU högst motvilligt kommer att ge upp tanken på en tvåstatslösning, särskilt så länge den palestinska myndigheten officiellt står bakom idén. Enligt samma logik kommer EU att vara motvilligt att låta palestinierna betala för en israelisk annektering genom att skära alltför mycket i biståndet. Samtidigt har höga EU-företrädare gång på gång sagt att biståndet måste ses över ifall tvåstatslösningen inte längre går att förverkliga. Men EU vet bättre än de flesta vilka konsekvenserna är av kollapsade regeringsstrukturer i Irak, Syrien och Libyen. Det är möjligt att biståndet kommer att fortsätta enbart för att förhindra ytterligare statskollapser i regionen och en ny flyktingvåg.
Annektering destabiliserar regionen
Anledningen till varför EU bryr sig mycket mer om den israelisk-arabiska konflikten än andra konflikter handlar om att den haft så stort inflytande på europeisk säkerhet. Detta syns tydligt i allt från terrorism på 70-talet, till flyktingar från Libanon på 80-talet, till att vara ett av huvudmotiven bakom 11/9-attackerna, till att ha påverkat utbrottet av kriget i Syrien och så vidare. En full israelisk annektering kommer leda till fortsatt destabilisering av hela östra Medelhavsområdet för överskådlig framtid. Det innebär vidare att EU:s besatthet av den israelisk-arabiska konflikten kommer att fortsätta.
Anders Persson
Anders Persson är statsvetare på Linnéuniversitetet med inriktning på EU:s relationer med Israel och Palestina. Hans senaste bok EU Diplomacy and the Israeli-Arab Conflict, 1967–2019 kommer ges ut av Edinburgh University Press i juli. Twitter: @82AndersPersson. En kortare engelsk version av artikeln har tidigare publicerats i Jerusalem Post.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Johan Schaar, klimat och säkerhet, migration, bistånd och utveckling.
Lämna ett svar