DEBATT I linje med feministisk säkerhetsforskning visar covid-19 säkerhetspolitikens tillkortakommanden att förbereda samhället och människor för kris och erbjuda den säkerhet man säger sig verka för. Den pågående upprustningen av totalförsvaret bör därför skifta från ett primärt fokus på krigsförberedelser till att verka för allas förbättrade och trygga levnadsvillkor idag. Endast så kan säkerhet eftersträvas.
Ett feministiskt perspektiv på säkerhet
Feministiska forskare och aktivister har länge varit kritiska till den snäva definitionen på säkerhet som ofta dominerar verksamhet inom försvars- och säkerhetsfrågor. De ifrågasätter påståendet att militärmakt automatiskt leder till säkrare samhällen, då militarisering och upprustning för många leder till större osäkerhet i vardagen.
Begreppet säkerhet har debatterats flitigt över de senaste decennierna, men vad som är centralt ur ett feministiskt perspektiv är att strävan mot (illusionen om framtida) säkerhet måste utgå från att förbättra människors faktiska levnadsvillkor, i synnerhet de som tillhör marginaliserade samhällsgrupper. Något som investeringar i fler soldater, avancerade vapensystem och säkerhetsexperter sällan bidrar till.
Krigsförberedelser i fokus vid återuppbyggnaden av totalförsvaret
Sverige befinner sig i en period av militär upprustning. Många av satsningarnapå den svenska försvars- och säkerhetssektorn är ämnade att bidra till återuppbyggnaden av totalförsvaret, vilket i grunden är ”all verksamhet som behövs för att förbereda Sverige för krig”. Trots omfattande akademisk, politisk, och samhällelig debatt om behovet av en breddad säkerhetspolitik så domineras dagens satsningar av ett militärt perspektiv på säkerhet. 2019 beslutades det att öka försvarsanslagen med över femtio procent till år 2025, från tidigare 54 miljarder kronor till 84 miljarder kronor. Medan det civila försvaret, med myndigheten för samhällsskydd- och beredskap (MSB) i spetsen, får nöja sig med betydligt mindre.
I den numera kända pamfletten Om krisen eller kriget kommer som 2018skickades ut av MSB till svenska hushåll är det tydligt vilka säkerhetshot som identifieras som primära: informationspåverkan, terrorism och militärt angrepp. Trots ett visst fokus på (högst individualiserad) krisberedskap – där ordet klimat endast nämns i förbifarten, samt begrepp som ekonomisk kris och pandemi lyser med sin frånvaro – så är det krigsförberedelser som centreras. Medborgare uppmanas att vara individuellt förberedda för att därmed öka landets säkerhet och trygghet. Med andra ord, vi förväntas att individuellt internalisera rädslan för det militära och väpnade säkerhetshotet och prioritera detta framför övriga (säkerhets)behov.
Hur vi väljer att definiera ”säkerhet” samt värdera olika säkerhetshot spelar roll. Att prioritera krigsförberedelser – d.v.s. förberedelse för en potentiell militär invasion – framför andra dagsaktuella säkerhetshot påverkar inte bara resursfördelningen men bestämmer också vilka som anses vara säkerhetsexperter och därmed utformar vår gemensamma säkerhetspolitik.
Covid-19 – ett tecken för eller emot ökade krigsförberedelser?
Det är fortfarande för tidigt att säkert uttala sig om covid-19s många konsekvenser, men några saker är värda att uppmärksamma.
I krisens följder så har många insett behovet av flera av de komponenter som ofta tas upp i debatten om totalförsvaret, inklusive: nationella beredskapslager, en tryggad inhemsk livsmedelsförsörjning och hemberedskap. Samtidigt – till många feministers förtret– använder sig flera politiska ledare runt om i världen av krigsretorik för att beskriva pandemins utveckling. I ett sådant läge kan det vara lätt att dra slutsatsen att vi bör satsa ytterligare resurser på krigsförberedelser.
Men vi kan också välja att dra andra slutsatser. Exempelvis har de senaste månadernas utveckling visat oss att ”säkerhetspersonal” likaväl kan referera till samhällsviktiga yrken. Vårdpersonal, förskolepedagoger, brevbärare, chaufförer inom kollektivtrafiken, butiksanställda (främst inom livsmedel) och många fler, är nämligen de som dagligen upprätthåller samhällets säkerhet. En majoritet av dessa yrken är omsorgs- och servicearbeten samt domineras av marginaliserade samhällsgrupper.
Det har också tydliggjorts att vad de flesta behöver för att känna trygghet och säkerhet under en kris är, bland mycket annat: en välfungerande sjukvård, trygga anställningar, a-kassa, sjuklön, en (tillräckligt stor) egen bostad och infrastruktur. Med andra ord, otrygga levnadsvillkor kan ses som ett direkt säkerhetshot för människor och samhället.
Med dessa insikter kan vi fråga oss: kan krigsberedskap verkligen säkerställa fungerande samhällsfunktioner och uppfylla människors vardagliga behov? Samt går det att sträva efter krisberedskap utan att prioritera militär upprustning?
De osynliga och osäkra i den svenska strategin
Den internationellt omdebatterade svenska strategin mot covid-19 baserad på eget ansvar, isolering och hemarbete efter bästa förmåga, har inneburit att huruvida individer upplever säkerhet i stor utsträckning beror på levnadsvillkor. Boendesituation, arbetsvillkor och socialt nätverk avgör individens handlingsutrymme.
De som har arbete som går att sköta på distans, bilägare, samt har tillgång till ett tryggt, lugnt och rymligt hem gynnas. Samtidigt som de med otrygga anställningar, de utan hem eller som upplever hemmet som trångt eller otryggt, de ensamma, de som måste till jobbet och som är beroende av kollektivtrafiken, får svårt att följa rekommendationerna.
Äldreomsorgen har varit det främsta exemplet på detta. Timanställda utan rätt till sjuklön är pressade att gå till jobbet trots förkylningssymtom och samtidigt, utan lämplig skyddsutrustning, sköta om de äldre. Äldre i behov av omsorg som i sin tur är utelämnade till en högst osäker situation och numera utgör en majoritet av pandemins offer.
Som feministiska forskare länge har hävdat måste säkerhetspolitiken verka för att tillgodose marginaliserade gruppers behov. Vi måste därför fråga oss hur erfarenheterna från dessa vårdanställda, samt övriga vars liv präglats av grundläggande osäkerhet under krisen, kan komma att ligga till grund för utformandet av framtidens säkerhetspolitik.
Ett framtida ”total”försvar värt namnet?
Om det är någon insikt som den rådande situationen har gett så är det denna: trygghetssystem som säkrar skäliga levnadsvillkor i vardagen avgör individers så väl som kollektivets förmåga att möta kriser. Detta gäller alla, särskilt de som tillhör marginaliserade grupper.
Omsätter vi insikten i praktiken och erkänner den nuvarande militariserade säkerhetspolitikens tillkortakommandenatt förbereda samhället och människor för kris så har vi mycket att vinna. Marginaliserade gruppers erfarenheter under krisen bör informera återuppbyggnaden av totalförsvaret. Vi skulle därmed bredda det snäva militära säkerhetsbegreppet och lägga grunden för en säkerhetspolitik som prioriterar människors – och planetens – välmående framför krigsförberedelser och militär upprustning.
Covid-19 har (återigen) tydligt bevisat att säkerhet främst inte handlar om illusionen om ett framtida behov av militärt beskydd utan om drägliga levnadsvillkor idag. Låt oss ta dessa lärdomar för att bygga ett säkrare samhälle i framtiden, där omsorg och vardaglig trygghet prioriteras över staters säkerhet, vapenindustrin och multinationella militära övningar. Det vore ett totalförsvar värt namnet.
Emma Fredriksson
Emma Fredriksson är doktorand i Krigsvetenskap med inriktning Genus, Fred och Säkerhet på Försvarshögskolan i Stockholm. Hennes forskning berör feministiska perspektiv på organiserandet av militärmakt med fokus på den svenska försvars- och säkerhetssektorn.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Redaktör: Emma Henriksson
Bo Errestad säger
Hej Emma
349 knapptryckare, eller kanske man borde kalla dom stolpskott, sitter i vår riksdag. ytterst få har protesterat mot alla de groteska sparbeting som man har beslutat om. Och nu ser vi resultatet, beredskapslager, finns inte med numera känt resultat, katastrof!
Du borde göra som Martin Luther, spika upp dina teser på riksdagens port.
Snyggt jobbat Emma, vi är många som är stolta över Dig
Johan säger
Var finns forskningsreferenserna till att militära krigsförberedelser leder till ökad osäkerhet, i den del av världen som vi lever i? Saknar sådana i din artikel. Att Sverige bevarat freden i 200 år beror naturligtvis på att vi i grunden alltid haft en viss försvarsförmåga.
Dessutom, om en sådan genomgripande policyändring ska till som du föreslår, måste ju dessutom sådan ”militärkritisk” forskning vara väl förankrad i flera ideologiska läger för att få någon slags trovärdighet. Försvarsbeslut fattas i breda politiska uppgörelser och större förändringar i försvarsstrategier har ofta även behövts förankras bland allmänheten genom riksdagsbeslut och inte sällen även en omfattande gräsrotsdebatt (införandet av allmän värnplikt, möjliggörandet för kvinnlig officerskarriär, deltagande i FN-mandaterade utlandsinsatser m.m.) Det feministiska forskningsfältet är ju bara en mycket liten del av detta allmänna beslutsfattande. Vilka fler, förutom feminismforskare, talar om dessa radikala idéer att Sverige inte behöver ett återuppbyggt militärt försvar?
En annan aspekt du missar, tycker jag är principen om ”att om man planerar för det värsta klarar man även det enkla”. Alla de åtgärder du själv beskriver, beredskapslager m.m., är ju krisberedskapsverktyg som har sin bakgrund i det militära försvaret. Här finns kunnande, erfarenhet, organisationer och processer som kan hantera detta professionellt. En medicinsk beredskap som dimensionerats för ett krig är naturligtvis mycket starkare än en som bara kan klara en medelsvår pandemi. En infrastruktur som är dimensionerad för storskaliga cyberangrepp och insatser med precissionsvapen klarar naturligtvis bättre påfrestningar än en som bara är konstruerad för att motstå översvämningar och skogsbränder. Visst, icke-militära hot medför andra effekter som enbart militära krigsplaneringsåtgärder inte per automatik omhändertar, men jag saknar det här resonemanget i din text. Du får det att verka som om att civil och militär krisberedskap aldrig kan mötas. Så är det naturligtvis inte, och covid-19 har visat att det finns stort behov att den civila krisberedskapen snarast inför de processer och metoder vi inom Försvarsmakten använder för att öka sin resliens.