ANALYS De växande motsättningarna mellan hinduer och muslimer i Indien tilltar med Covid-19, när hinduisk mobb beskyller muslimer för att sprida viruset. Det Indien som länge präglats av mångfald och tolerans präglas nu alltmer av Modis hinduiska nationalism, bottnande i en länge stark ekonomi och stolta nationalepos. Det tidigare dominerande kongresspartiet är svagt och bjuder inget reellt motstånd till dagens våldsamma makthavare.
Indiens huvudstad New Delhi har återigen drabbats av attacker mot muslimer. Nu anklagas de för att sprida Covid-19 eftersom några av de första fallen kom efter ett större muslimskt bönemöte i New Delhi. Inga dödsoffer har hittills rapporterats från sammandrabbningarna men folkhopar har misshandlat enskilda muslimer på gatorna och på sociala medier uppmanar hindunationalister folk att bojkotta muslimska grönsaksförsäljare och affärer.
Attackerna kommer inte ens två månader efter att en våg av våld svepte över delar av New Delhi — och upploppen i slutet av februari skördade minst 50 människors liv. De flesta var muslimer som sköts, stacks ihjäl med knivar eller bara misshandlades till döds. Hus och butiker brändes ner och många förlorade sina hem. Män, som antogs vara muslimer, fick dra ner byxorna för att visa om de var omskurna eller inte – något som hinduiska män inte är – och om det visade sig vara fallet slogs de ihjäl. Med tanke på den panik Covid-19 har orsakat befarar många i New Delhi att något liknande kan hända igen.
Ny medborgarskapslag eldar på hinduisk mobb
Våldet i februari hade sitt ursprung i protester mot en ny lag som skall ge medborgarskap till hinduer, jainier, sikher, kristna och buddhister — men inte muslimer — som flytt från grannländerna. Den brutala mobbmentaliteten sände chockvågor genom Indien. Även många moderata hinduer ansåg att det var en lag som diskriminerade muslimer och därför stred mot landets sekulära grundlag, så även de utsattes för attacker från de extrema hindunationalisternas sida. Gäng tog sig till och med in på flera universitet i New Delhi för att leta efter oppositionella.
Indien som utmärkt sig för mångfald och tolerans blir alltmer sekteristiskt
”Sekulär” i Indien betyder inte att statsmakten skall vara världslig, vilket innebörden av termen skulle vara i de flesta andra länder, utan att den måste hålla sig neutral vad det gäller religioner. Och trots att hinduerna med nära 80% utgör en stor majoritet av Indiens nära 1,4 miljarder invånare, är 14%, eller mer än 190 miljoner människor, muslimer. Indien är därmed det tredje största muslimska landet i världen efter Indonesien och Pakistan. I Indien är också 2,3% kristna, sikherna utgör 1,7%, buddhisterna 0,7% och jainierna 0,4%. Det är ett land som under flera årtionden efter självständigheten från Storbritannien 1947 utmärkte sig för mångfald och tolerans. Grundlagen erkänner 22 olika inhemska språk vid sidan av engelskan, som i stor utsträckning används inom förvaltningen. Varje delstat, och det finns nu 28 plus åtta unionsterritorier, har sitt eget officiella språk. I flera men långt ifrån alla är det hindi, som knappt hälften av befolkningen har som modersmål, men de andra erkända språken har åtminstone officiellt samma status.
Den goda ekonomin har gött nationalismen
Indien har under de senaste två årtiondena sett en imponerande ekonomisk utveckling och i dess kölvatten har en ny nationalstolthet vuxit fram. Men den negativa sidan av detta är en våg av hinduisk nationalism som många anser är synonymt med indisk nationalism. Tidigare var hindunationalisterna begränsade till RSS, eller Rashtriya Swayamseval Sangh, ”de nationella volontärernas förbund”, som under en period även var klassad som en våldsam extremistorganisation och därför förbjuden. Men på nittiotalet upplevde RSS en pånyttfödelse, den var tydlig men togs till en början inte på fullt allvar. I sina karaktäristiska svarta båtmössor och vida khakishorts organiserade de sig efter rent militära linjer och kunde ses på mornarna i parker utföra fysisk träning med bambukäppar och saffransguls fanor.
Men RSS med dess de smått komiska gymnastikuppvisningarna var bara en del av en större, löst organiserad paraplyrörelse som kallas Sangh Parivar, ”den förenade familjen.” I det nätverket ingick även det hindunationalistiska Bharatiya Janata Party (BJP) — som i valet 1996 lyckades besegra det gamla Kongresspartiet. Atal Bihari Vajpayee, som i sin ungdom tillhört RSS, utsågs som premiärminister, men avgick efter bara 16 dagar därför att han misslyckades med att bilda en bärkraftig koalitionsregering. Men BJP kom tillbaka 1998 och nu stannade Vajpayee kvar som regeringschef fram till 2004, då Kongresspartiet återtog makten. Det skulle dröja tio år innan BJP kunde vinna ett val — och den gången blev det en jordskredsseger. Narendra Modi, en annan RSS veteran, tog över. Och till skillnad från Vajpayee, som trots det han trodde på inte slog alltför hårt på den hindunationalistiska trumman, har Modi en helt annan profil. Nu är hindutva, ideologin som skall ge hinduerna makt och främja deras livsstil, verklighet.
Hinduiska epos göder också anti-islamismen
Det första stora genombrottet kom faktiskt via TV i slutet av åttiotalet då sändningar via satellit blev en helt ny upplevelse även i avlägsna delar av landsbygden. En populär kanal visade då serier baserade på de gamla hinduiska eposen Ramayana och Mahabharata. Som historikern Aravind Rajagopal visat i sin studie av fenomenet, Indiens storhetstid kom till liv igen i många människors sinne. Vad som började som en ny, dramatiserad och romantiserad uppfattning av hinduismen och alla dess gudomligheter tog sig till slut våldsamma uttryck i december 1992, då tusentals ”volontärer” i saffransgula kläder slog sönder en moské i norra Indien. De hävdade att moskén hade byggts på platsen där guden Rama föddes och att muslimerna rivit ett gammalt tempel för att bygga sin helgedom. Att arkeologer hävdade att det inte fanns några spår efter ett hinduiskt tempel på platsen hjälpte inte.
En hindunationalistisk, anti-muslimsk våg svepte över Indien och fyra år senare blev BJP störst parti i valet. Men det var först efter valet i februari 1998 som BJP kunde bilda regering och man lovade nu att bygga ett nytt, stoltare Indien. I maj 1998 detonerade Indien fem kärnvapensprängningar i öknen i Rajasthan. Landet skulle nu bli en stormakt även på världsarenan. Modi, som är son till en téförsäljare och inte till skillnad från de flesta av sina företrädare kommer från någon politisk elit, har drivit den hindunationalistiska politiken till den grad att landet blivit polariserat direkt och indirekt efter religiösa linjer. Hans folkliga, många skulle säga populistiska, stil har gått hem.
Kongresspartiet allt svagare
I valet 2014 fick BJP egen majoritet i parlamentet och stärkte den ytterligare när Indien gick till val igen 2019. Det gamla Kongresspartiet, som styrde landet i årtionden efter självständigheten och alltid poängterat religionsfrihet och tolerans, kämpar nu för sin överlevnad. Efter TV serierna på åttiotalet, atomsprängningarna, flera konfrontationer med ärkefienden, det muslimska Pakistan och de ekonomiska framstegen har det politiska landskapet i Indien förändrats. Den nya stoltheten är här för att stanna, men den är också oundvikligen en utmaning mot landets nationella enhet. De våldsamma upploppen i New Delhi i februari och attackerna nu i april är bara de senaste tecknen på det. Och det kan bli värre i ett land som trots en enorm religiös, etnisk och språklig mångfald hittills haft den unika förmågan att hålla samman.
Bertil Lintner
Frilansjournalist baserad i Thailand, skriver bl a för Asia Times och har författat flera böcker om politik och utveckling i Asien.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham, klimat och säkerhet; kvinnor, fred och säkerhet.
Lämna ett svar