ANALYS Nordkoreas förvissning om att de behöver förlita sig på kärnvapen bottnar i decennier av japansk hårdför kolonialism och därefter amerikanska kärnvapenhot mot Nordkorea för att stoppa kommunismen. Kim Il Sungs insikt om förödelsen av USA:s bombningar i Hiroshima och Nagasaki fick honom och hans efterföljare att med alla medel söka undgå detta öde. Det förklarar landets benhårda rustning och krav på säkerhetsgarantier.
Nu – men inte för evigt – ett problem i skuggan av Coronaepidemin
Coronakrisen har fått en av Asiens hetaste och mest kontroversiella säkerhetsfrågor att hamna helt i bakgrunden: hur omvärlden skall förhålla sig till att Nordkorea testar kärnvapen, avfyrar robotar och utvecklar andra massförstörelsevapen. De senaste samtalen mellan representanter för USA och Nordkorea och med Sverige som medlare ägde rum i en konferensanläggning på Lidingö i oktober 2019 — och slutade med hätska utfall från nordkoreanernas sida mot både USA och Sverige.
Nordkoreas vrede riktar sig också mot Sverige
Chefsförhandlaren Kim Myong Gil anklagade först USA för att ”inte komma med något nytt”, alltså bara krav på att Nordkorea måste avsluta sitt kärnvapenprogram innan det kan bli tal om att häva de internationella ekonomiska sanktioner och handelsbojkotter landet varit underställt i åratal. Kim riktade sig sedan till Sverige, som han sade hade spelat färdigt sin roll som ”baksäteschaufför” och inte behövde bemöda sig med ytterligare försök att få tillstånd ett avtal mellan Nordkorea och USA.
Eftersom USA inte har diplomatiska förbindelser med Nordkorea var det Sverige som fungerade som mellanhand. UD i huvudstaden Pyongyang anklagade kort därefter USA:s president Donald Trump för att vara ”en dåraktig gammal narr.”
Omvärlden driver ofta med det minst sagt odiplomatiska språkbruk som nordkoreanerna använder. Men bakom nordkoreanernas svulstiga retorik — och vägran att ge upp sina massförstörelsevapen — döljer sig en tragisk nutidshistoria som man måste vara medveten om för att förstå deras till synes märkliga agerande. Nordkoreas grundare, den nuvarande ledaren Kim Jung Uns farfar Kim Il Sung, var besatt av tanken på att skaffa sig kärnvapen — och det redan innan han 1948 utropade ”den Demokratiska Folkrepubliken Korea”, som landet officiellt heter. Under åren 1910 till 1945, då hela den koreanska halvön stod under japanskt styre, rekryterades tiotusentals koreaner för att arbeta i Japans industrier. Förhållandena var i det närmaste slavliknande och det var först efter Japans nederlag i andra världskriget som de kunde återvända hem. Många hamnade i den norra delen av halvön, som då var ockuperad av Sovjetunionen. Dit hade den Röda Armén också tagit med sig den gamle partisanledaren Kim Il Sung, som vistats i exil i den sovjetiska Fjärran Östern under större delen av kriget.
Koreakriget och MacArthurs hot om atombomber mot Nordkorea
En stor del av arbetarna kom från industrier i Hiroshima och Nagasaki — och de berättade för Kim Il Sung om ”domedagsbomberna” amerikanerna släppt över de städerna i augusti 1945. Tre år senare delades halvön mellan folkrepubliken i norr, som var allierad med Sovjetunionen och Kina, och en av USA understödd, anti-kommunistisk stat i söder. Öppet krig bröt ut 1950 då kinesiska och nordkoreanska trupper strömmade över gränsen mellan de två koreanska staterna och var på väg att ta över hela halvön. USA och dess allierade inom vad som officiellt var en FN styrka kom till Sydkoreas undsättning.
I det läget presenterade den amerikanske generalen Douglas MacArthur en lista på tjugosex mål i Nordkorea som skulle tillintetgöras med taktiska kärnvapen. Det skedde nu inte, men hela landet låg i ruiner efter det tre år långa Koreakriget — och rädslan för atombomber och vad de skulle ha kunnat åstadkomma växte sig allt starkare inom ledningen i Pyongyang.
Koreakriget slutade med att ett stilleståndsavtal — men inte ett fredsfördrag — slöts 1953 mellan Kina, Nordkorea och USA som representant för FN. Nordkorea bestämde sig för att skaffa kärnvapen för att, som man sade, försäkra sig om att USA inte skulle vinna nästa krig. Nordkoreanska tekniker skickades redan 1956 till Sovjetunionen för att studera kärnfysik. Träningen på institut i Moskva och i mindre städer som Dubna och Obninsk upphörde då Sovjetunionen kollapsade 1991. Men då hade Nordkorea en reaktor i Yongbyon norr om Pyongyang, som blivit centrum för Nordkoreas egen forskning.
Nordkoreas första inhemska atomladdning 2006
2006 detonerade Nordkorea sin första, inhemskt tillverkade atomladdning, vilket följdes av ytterligare provsprängningar 2009, 2013, 2016 och 2017. Nordkorea, ett land, som redan innan kärvapensproven sågs som ett hot mot säkerheten i religionen efter att ha utfört ett flertal tester av interkontinentala ballistiska missiler, var nu en kärnvapenmakt. Kim Il Sung dog 1994, men hans dröm hade blivit verklighet under sonen och efterträdaren Kim Jong Il, som regerade fram till sin död 2011, och sonsonen Kim Jong Un, som nu leder det hermetiskt slutna landet.
Nordkoreas betydande militära styrka
Nordkorea är ett land för sig och varken Kina och Sovjetunionen var villiga ett förse det med robotar när man bad om det på sextiotalet. Men nordkoreanska piloter flög stridsplan för Egyptens räkning under kriget med Israel 1973 — och som tack för hjälpen sände Egypten några av sina tämligen enkla, sovjettillverkade robotar till Nordkorea. Nordkoreanska tekniker studerade dessa och utvecklade en egen industri som idag är kapabel att tillverka interkontinentala ballistiska missiler med en räckvidd som sträcker sig över hela Stillahavsasien, inklusive potentiella mål i USA.
När jag besökte Nordkorea 2004 frågade jag mina nordkoreanska värdar varför landet behövde en så stor arsenal av robotar — och varför man då var i full färd med att framställa kärnvapen. Svaret var enkelt. Misstänksamheten mot USA var sedan länge stor och man ville inte bli ”ett andra Irak eller Afghanistan”, som den amerikanska armén då just invaderat. Idag skulle man kunna lägga till Libyen och Syrien.
Under de omständigheterna och med den bakgrund landet har, var förhandlingarna mellan Washington och Pyongyang dömda att misslyckas så länge en avväpning av Nordkorea stod på dagordningen. Det vore otänkbart att nordkoreanerna skulle ge upp vad de anser vara deras enda livförsäkring innan det kunde bli eftergifter som ett slut på sanktionerna, en normalisering av förbindelserna med omvärlden och, eventuellt, ett fredsfördrag som på ett avtalsmässigt sätt skulle avsluta femtiotalets Koreakrig.
Oavsett vad man anser om den diktatoriska regimen i Pyongyang så måste man se situationen även från deras perspektiv och förstå varför samtalen inte ledde någon vart. Resultatet har blivit den situation vi befinner oss i nu: tillbaka till ruta ett.
I det långa loppet kan det bli ett minst lika stort hot mot stabiliteten och därmed även säkerheten i regionen som Covid-19 är just nu.
Bertil Lintner
Frilansjournalist baserad i Thailand, skriver bl a för Asia Times och har författat flera böcker om politik och utveckling i Asien.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham, klimat och säkerhet; kvinnor, fred och säkerhet.
Lämna ett svar