REFLEKTION Sedan den första oktober förra året har det irakiska folket protesterat mot Iraks regering. Hundratusentals unga män och kvinnor har oförtrutet trotsat krypskyttar, miliser, irakisk polis, militär och säkerhetsstyrkor. Protesterna började i Bagdad och spreds sedan till de södra delarna. Irakiska myndigheternas våld har krävt 600 liv och skadat över 20 000 .
Bakgrunden till upproret, som många irakier föredrar att kalla för en revolution, är ett utbrett missnöje med politiker och beslutsfattare i Irak. Trots att det gått 17 år sedan Baathregimen störtades av USA råder det fortfarande brist på basala tjänster. För många irakier består vardagen av ständiga elavbrott. Vatten måste man köpa eftersom kranvattnet är odrickbart. Det råder dessutom stor arbetslöshet, i synnerhet bland de unga. Många känner sig otrygga på grund av bilbomber, kidnappningar och mord.
Den första oktober är det något som brister hos irakierna. Folket har fått nog! De går man ur huse ut för att visa sitt missnöje. De har tröttnat på arbetslöshet, korruption, sekterism, nepotism och det iranska och amerikanska inflytandet i Irak. De kräver förändring och att den sittande regeringen ska avgå. Transparency International som granskar korruption världen över rankar Irak som nummer 168 av 180! Den irakiske premiärministern Adel Abdul Mahdi avgår två månader senare, men demonstranterna är inte nöjda.
Ung befolkning, hög arbetslöshet
Majoriteten av demonstranterna utgörs av ungdomar. Det är inte så konstigt. Kring 60 procent av Iraks befolkning är under 24 år och ungdomsarbetslösheten är hög, 19 procent. De är missnöjda och besvikna. Flera har gått långa universitetsutbildningar men saknar jobb eller tvingas ta arbeten som de antingen är överkvalificerade för eller som inte har någon som helst koppling till deras högskoleexamen.
Human Rights Watch, Amnesty International och andra organisationer, inklusive FN:s United Nations Assistance Mission In Iraq (UNAMI) fördömer irakiska regimens brutala våld mot demonstranterna. Vittnesmål, bevis i form av både fotografier och videor visar klart och tydligt att skarp ammunition och tårgasbehållare, stora som ölburkar, använts mot aktivisterna med avsikt att döda.
— Vi har fått in fall som inte kunnat ligga still på båren, på grund av kraftiga skakningar och spasmer. De skjuter tårgasgranater mot huvud och bröst. Trots att jag bär gasmask och annat skydd har jag drabbats av ögoninflammation, berättar Korea Goda, 67, från Göteborg som varit på Tahrirtorget i Bagdad ända sedan protesterna började. Hon tillhör en grupp som kallar sig Tuwaar Sahat al-Tahrir (Revolutionärerna på Tahrirtorget) och som tar hand om aktivister som skadats under protesterna i sitt tält, där det finns medicin och madrasser.
Tältet ligger på behörigt avstånd från den plats där sammandrabbningarna brukar äga rum. Men inte längre bort än att man då och då kan höra smattrandet av de irakiska säkerhetsstyrkornas automatvapen. Tårgasen når dock inte ända hit. Men bara några hundra meter bort är läget annorlunda, här sprider den svarta röken ut sig när tårgasgranaterna detonerar. Ögonen börjar genast svida och tåras och det blir svårare att andas när tårgasen tränger ner i lungorna. På trottoaren sitter några ungdomar och kippar efter andan — ögonen är röda och svullna, och tårarna strömmar nerför kinderna på dem. En handfull unga killar och tjejer iklädda vita rockar och med ansiktsskydd springer från den ena aktivisten efter den andra och rengör deras ögon och talar lugnande till de chockade.
Protesterna stärker kvinnornas ställning
Det här är inte första gången som irakiska folket har demonstrerat och visat sitt missnöje med politikerna sedan baathregimen störtades. Men tidigare rörde det sig om isolerade protester. Men 2016 inleddes ett nytt skede i och med att man demonstrerade varje fredag i de största städerna i Irak. Det kulminerade i att hundratals uppretade män klättrade över murarna till den Gröna zonen i Bagdad. Sommaren 2018 utbröt demonstrationer i Basra då man krävde att myndigheterna skulle skapa jobb, återuppbygga infrastrukturen och slå till mot korruptionen. Iraks säkerhetsstyrkor svarade med att konfrontera demonstranterna med övervåld, vilket resulterade i att 12 personer dödades.
Det som skiljer de protester och demonstrationer som inleddes i oktober förra året från tidigare år är att dessa styrdes av partier som ofta hade en religiös agenda och dessutom var det väldigt få kvinnor som deltog. Men nu har man motat bort de religiösa krafterna och gett kvinnorna en framträdande roll i protesterna.
—Det som händer på Tahrirtorget i Bagdad och andra ställen i Irak just nu stärker de irakiska kvinnornas ställning. Vi får respekt genom att vi kämpar sida vid sida med männen och visar prov på samma mod och engagemang som dem, säger Korea inte utan stolthet.
Majoriteten av demonstranter och aktivister är shiiter och det var till de shiitiska provinserna som protesterna spred sig. Redan från början ställde sig den högste shiitiske andlige ledaren i Irak, storayatollan Al-Sistani, på demonstranternas sida och krävde att den irakiska regimen skulle upphöra med att bruka våld. Sunnitiska regioner och städer har låtit bli att delta i protesterna, trots att de har liknande problem som shiiterna. Ett exempel är Mosul, som ockuperades av Islamiska Staten (IS) i juni 2014, som sedan drev irakisk militär och polis på flykt. Regeringen i Bagdad stod maktlös. Enligt FN tvingades en miljon människor på flykt, nära hälften av stadens befolkning, varav 500 000 var barn. IS frammarsch hotade Irak och till och med Bagdad. När de var som starkast kontrollerade de en tredjedel av landet.
Långsam återuppbyggnad i Mosul fördröjer återflyttning
Irakiska trupper understödda av en USA-ledd koalition inledde en våldsam offensiv. Efter hårda strider fick man IS på fall, men förstörelsen var ofattbar. Nära hälften av Mosuls 54 bostadsområden var totalförstörda eller i väldigt dåligt skick på grund av de omfattande flygbombningarna som koalitionen genomfört. Kostnaden i mänskligt lidande är ännu svårare att ta till sig. Minoritetsgruppen yazidierna var den värst drabbade. Enligt BBC kidnappades 7 000 yazidiska kvinnor och barn och hölls som sexslavar. Men även kristna, shiiter och sunnimuslimer mördades för att IS betraktade dem som otrogna eller avfällingar och därmed skulle de utrotas.
Det har snart gått tre år sedan IS besegrades. Återuppbyggnadsarbetet i Mosul har inletts, men det går långsamt och görs inte i tillräckligt stor omfattning, framför allt inte i den västra delen som är värst drabbad. Många Mosulbor som skulle vilja återvända har inte kunnat göra det eftersom det råder brist på arbete och bostäder och mycket av infrastrukturen är förstörd. Det har fått till följd att det fortfarande finns internflyktingar som valt att stanna kvar i flyktingläger som ibland bara ligger några mil från Mosul.
Khazerlägret ligger cirka fyra mil från Mosul, första gången jag besökte det 2017 inhyste det 8000 familjer, nu har antalet sjunkit till 1200. Det känns nästan lite ödsligt nu när tälten inte står så nära varandra längre. Neshet Mohammed Ali, 39, har bott här med sina två fruar och sju barn sedan november 2017. Men han hoppas snart kunna återvända till Mosul.
— Här i lägret finns ingen framtid för oss. Jag vill kunna arbeta igen. Här lever vi instängda bakom murar, konstaterar han.
Nytt försök att bryta dödläget
I ett nytt försök att bryta det parlamentariska dödläget utsågs i tisdags, den 17 mars, en ny irakisk premiärminister, den relativt okände Adnan al-Zurfi, 54, som varit guvernör i Nejaf. Frågan är om han har bättre tur än sin föregångare, Mohammad Allawi, som tvingades dra tillbaka sin kandidatur efter två veckor eftersom han inte godkändes av parlamentet. Al-Zufri är ledare för al-Nasr-partiet. Han har nu 30 dagar på sig att bilda en regering. Om han inte lyckas innebär det att Irak även i fortsättningen kan komma att ledas av en interimregering. Så har varit fallet sedan i december då Adil Abd al-Mahdi tvingades avgå på grund av de våldsamma protesterna. Frågan man ställer sig är hur landet ska kunna hålla ihop utan starkt ledarskap och kunna anta de svåra utmaningar som landet står inför.
Urban Hamid
Urban Hamid är en svensk-irakisk frilansjournalist och var den ende svenske journalisten i Bagdad under den amerikanska attacken mot Irak. Han har besökt landet många gånger sedan 2003. Han har en magisterexamen i Comparative literature från University of Colorado at Boulder.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Redaktör: Lotta Schüllerqvist, chefredaktör, Press- och yttrandefrihet, Mellanöstern.
Lämna ett svar