”Kulturkrig” – ett hot mot mänsklig säkerhet?

DEBATT Förhållandet mellan kultur och politik har alltid vart komplext. Står vi nu inför – eller står vi mitt i – ett kulturkrig? Mellan människor med olika verklighetsbilder, i vårt eget land, som tycks ha svårare än någonsin att kommunicera. Där klyftor vidgas och motståndarna svartmålas och avhumaniseras. Erfarenheterna från andra håll i världen avskräcker, där föreställningar om den egna godheten och motståndarens ondska fått förfärande följder.

Vad står egentligen begreppet ”kultur” för numera?

Det talas allt oftare om ett kulturkrig i Sverige, och där begreppet ”kultur”ofta kommit att betyda mycket mer än konst, litteratur, teater etc.

”Kultur” har helt enkelt blivit ett samlingsnamn för hur vi ser på samhället och varandra. Vilket kan bädda för ökande klyftor. I värsta fall av den typ som i andra länder – på Balkan och i Rwanda – ledde till att folk avhumaniserar varandra och till sist fann det helt acceptabelt att använda våld mot motståndarna.

Stefan Zweig har skrivit om hur lätt det kan gåatt ramla in i denna avhumanisering. Även Ludvig Igra har visat påmekanismerna för avhumanisering i sin lilla innehållsrika bok ”Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet”.

Förhållandet mellan kultur och politik är och har alltid varit komplext.

Dels har vi det faktum att politiker i alla tider och av alla färger gärna använt kulturen för sina syften och att många konstnärer låter sig köpas så länge maktens intressen är snarlika deras egna. Men samtidigt har vi det faktum att det i många auktoritära regimer ofta varit konstnärer och kulturutövare som gått i spetsen för motståndet. Vågat sina liv för demokrati och yttrandefrihet.

Vilket skapat en slags godhetens täckmantel över politisk konst i allmänhet. Till detta kommer ytterligare en konfliktlinje som uppstår när konsten av konstnärerna själva börjar användas för att ställa grupper mot varandra. Och denna front är i dagens svenska kulturkrig en av de skarpaste och potentiellt kanske bland de farligaste. Ty när så sker blir konflikten snart ett självspelande piano och politikerna kan lugnt sätta sig på åskådarbänk.

Och som regissör och dramatiker tvingas jag nu ställa frågan hur kulturlivets agerande påverkat de senaste årens samhällsutveckling.

Konst –ett sätt att forma verkligheten

Jag minns ett Brecht-citat jag läste i tidningen Tvärdrag. Måste ha varit 2008 eller 2009 men där stod i alla fall: ”Konst är inte en spegel som man håller upp mot verkligheten, utan en hammare med vilken man formar den”. Det var ord som gav mig kraft och som speglade den syn på kultur jag själv hade. Då. Men världen omkring har förändrats sen dess och så även mina tankar.

Texten i Tvärdrag publicerades i samma veva som Göran Hägglund retade upp hela kultureliten –och många andra – med sin artikel i DN om ”verklighetens folk”. Artikeln andades ett förakt mot en kulturelit som vänt sig från folket. Och vi i kultureliten svarade med ett lika massivt förakt. Vägrade att ens försöka förstå vad han menade. Men nu har tiden hunnit ikapp tänker jag. Den klyfta som Hägglund försökte synliggöra är idag fullt påtaglig och gränserna i det nya klassamhället inte i första hand ekonomiska utan kulturella och handlar om språk, åsikter och identitet. Och det kulturkrig vi ser idag följer den polarisering som skett i många västerländska samhällen de senaste decennierna.

Att utmåla andra som onda och sig själv som god kan vara livsfarligt

Jag var för en tid sedan på Dramaten för att lyssna till ett samtal efter en pjäs och moderatorn inleder kvällen med att säga att vi nu måste samla alla goda krafter.”Vi som är de goda humanisterna.” Vi. De goda humanisterna. Säger hon. Mot dom. Och dom är, i sådana här sammanhang, även om det inte alltid sägs öppet SD. Eller de som röstar på SD eller händelsevis tycker att man ska prata med SD. Sådana som jag som anser att vi bör sträva efter att normalisera människor men inte åsikter. Jag känner att jag får svårt att andas. Känner att jag inte har lust tillhöra denna grupp av självutnämnda goda. I mångas ögon gör jag inte det heller. Längre.

Ibland undrar jag om inte godheten är farligare än ondskan.

Hannah Arendt skriver om godheten som en frestelse som bör hållas borta från politiken.

Kanske det samma gäller för religionen?

Willy Kyrklund menar att utan idén om godhet och ondska blir krig omöjligt. För att på ett förnuftigt sätt bemöta meningsskiljaktigheter väcker inga starka känslor. Med förnuft kan du inte mobilisera en armé. Men börjar du tala om godhet och ondska. Blir frestelsen för stark. Och massorna låter sig gärna mobiliseras för ett krig i den goda sakens namn.

Godheten bör hållas borta även från kulturen tänker jag.

Häromdagen fick jag ett mail från en arrangör som bokat mig som moderator för ett samtal om ungdomsupplopp och demokrati. Men arrangören hade talat med de medverkande som reagerat mycket stark på att jag skulle vara moderator. Eftersom jag har pratat med personer med fel åsikter. Nu understryker arrangören att hon som följt mitt arbete inte tror att jag är rasist men hon väljer ändåatt gå de medverkande till mötes och bryter kontraktet.

Vi måste kunna tala med varandra

Sådant gör mig rädd. För hur ska vi kunna upprätthålla demokratin om vi inte kan tala med människor som har andra åsikter än vi själva? Och inte ens kan tala med de som talat med sådana människor?  Av rädsla för att själv hamna på fel sida. Då, tänker jag är vi ute på ett sluttande plan som vi både vet och inte har en aning om vart det leder. För ett är jag övertygad om: att om samtal är omöjligt då återstår bara våldet.

För hur skulle t ex fredsförhandlingar kunna hållas i världen om inte människor kunde prata med människor som inte bara har annorlunda åsikter än de själva –utan t o m mördat deras släkt och vänner?

Jag hör en intervju med Ulf Kristersson. Han talar om vågen av ungdomsrån. Och säger att ”vad de här barnen behöver är inte samtal utan möten med uniformerade poliser.”

Jag tror han har fel.

Vi lever i tider av ökad polarisering och rädsla

Och när man från politiskt håll försöker lösa alla problem med hårdare tag.

Har kulturen en unik möjlighet som vi i alltför liten utsträckning tagit tillvara:

Humanismens möjlighet till motstånd.

Ty det motstånd som konst kan erbjuda i ett samhälle, handlar inte alltid om att välja sida, ta ställning och förklara krig eller störta diktatorn.

Utan om det motstånd det innebär att, när politiker vill ställa grupper mot varandra, påminna om det faktum att vi alla, bortom bakgrund, åsikter och materiella förutsättningar, är rätt lika. Påminna om de existentiella villkor som vi alla delar.

Om all den lycka och smärta det innebär att vara människa.

Stig Dagerman skriver i inledningen till ”Den yttersta dagen”:

”Varje diktverk strävar mot en punkt som ligger bortom den miljö det skildrar eftersom det anar att varje miljö är tillfällig. Den som skriver om en grupp människor för att visa att denna grupp är bättre eller sämre än andra är ute i andra ärenden än konstens. Oftast i sämre. Diktens uppgift är inte att stimulera den mänskliga högfärden utan tvärtom att minska den genom att uppenbara att jorden är ett tillfälligt rastställe där alla har lika rätt till elden, vilan och vattnet. Dikten handlar om det som är gemensamt för oss alla. Dödens närhet, själarnas avstånd och den mänskliga handlingens ofattbara betydelse.”

Att från politiskt håll låta slaget utspela sig i kulturen är fegt, liksom att använda ”kultur”för att skapa klyftor mellan människor. Det kan också vara tecken på att man inte har några idéer. Kort sagt att man inte vågar bedriva politik. Jag tror att grundläggande för mänsklig säkerhet är att vi återpolitiserar politiken men undviker politisera kulturen. Och lämnar godheten därhän.

Stina Oscarson
Regissör, dramatiker och fri skribent och föreläsare. Tidigare konstnärlig ledare för Orionteatern och chef för radioteatern vid Sveriges Radion.

Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.

Redaktör: Gerd Johnsson-Latham, klimat och säkerhet; kvinnor, fred och säkerhet.