Den växande ojämlikheten är en säkerhetsutmaning

DEBATT Den växande ojämlikheten i världen har blivit en säkerhetspolitisk fråga. Den populism, nationalism och auktoritära rörelser som följer i dess spår skapar oro i världen, vilket har konsekvenser för vår säkerhet och för det internationella samarbetet. För mig som socialdemokrat är ojämlikhet en orättvisa som måste bemötas med kraft. I den här artikeln beskriver jag varför ojämlikheten har en plats i diskussionen om utrikes- och säkerhetspolitik, och hur vi kan arbeta för att bekämpa den.

Ojämlikheten inom länder har vuxit de senaste 40 åren

De senaste decenniernas utveckling i fråga om fattigdomsbekämpning har varit enastående.  Miljontals människor har lyfts ur fattigdom och hunger. Med detta har en högre medellivslängd, minskad mödradödlighet och bättre hälsa följt. Kort sagt: väldigt många människor lever idag betydligt bättre liv än för fyrtio år sedan.

Men vid sidan av fattigdomsminskningen har det skett en kraftig ökning av de ekonomiska klyftorna inom länder.

Det finns omfattande statistik som beskriver hur inkomstskillnaderna vuxit. Enligt World Inequality Report har ojämlikheten inom länder sedan 1980-talet ökat kraftigt i Nordamerika, Ryssland och Asien, ökat i Europa, och stabiliserats på en ”extremt hög nivå” i Mellanöstern, Afrika söder om Sahara och Brasilien.

Under denna period har låg- och medelinkomsttagare i Europa och Nordamerika knappt sett någon ökning av realinkomsterna alls. I USA har den fattigare halvan av befolkningen inte fått högre reallöner under de fyra senaste decennierna. Med andra ord: på fyrtio år har de med låg inkomst inte fått det bättre ställt.

Sedan 1980 har däremot den rikaste procentens inkomster mer än fördubblats. Förmögenheten hos de allra rikaste har vuxit enormt.

Utvecklingen i Sverige har inte varit fullt så långtgående som exempelvis i Nordamerika, Kina och Ryssland. Men även hos oss har klyftorna ökat – särskilt efter den ekonomiska krisen i början på 1990-talet, och i kölvattnet av de reformer som genomfördes av den borgerliga regeringen som tillträdde 2006.

Mycket kan sägas om detta. Det är orättvist och orättfärdigt. Det ger oss socialdemokrater anledning att vara självkritiska – vi har varken kommit till bukt med dessa orättvisor eller lyckats mobilisera väljare kring jämlikhetsfrågorna.

Men ojämlikheten har också utrikes- och säkerhetspolitiska följder, vilket vi ofta förbiser i den utrikespolitiska diskussionen. Den växande ojämlikheten gör världen mer osäker, och är en faktor i flera av de stora säkerhetsutmaningar som vi just nu står inför.

Ojämlikheten är en grogrund för auktoritära rörelser

Tyskland, USA, Frankrike, Sverige, Finland, Polen, Italien, Estland… Inget samhälle är immunt mot nationalism och rörelser som hämtar näring i människors otrygghet, missnöje och brist på förtroende. På allt fler ställen får de ett reellt inflytande: förra året levde fler människor i länder som rörde sig i auktoritär riktning än i länder som gjorde demokratiska framsteg, enligt forskning vid Göteborgs universitet.

Varje land har sin historia och sina förutsättningar, och vi ska vara försiktiga med svepande jämförelser. Samtidigt är det svårt att undgå att tillväxten i dessa rörelser skett parallellt med ökningen av samhällsklyftorna.

För det är knappast slumpen som gör att människor med en otrygg plats på arbetsmarknaden eller osäker ekonomi uppfattar det som är främmande som hotfullt.

Och det är kanske inte heller någon slump att människor som inte får bättre levnadsstandard, trots produktionsutveckling och ekonomisk tillväxt, trots regeringsskiften mellan höger och vänster, tappar tron på etablerade partier och lockas av missnöjesrörelsernas löften om förändring.

Urholkning av internationellt samarbete

Historiska och nutida exempel visar att nationalistiska och auktoritära rörelser tenderar att driva en utrikespolitik som sätter snäva nationella intressen i första rummet. De misstror internationellt samarbete och misstänker andra för att vilja dem illa.

Det är just vad som sker idag. I takt med demokratins tillbakagång försvåras det internationella samarbetet. FN försvagas. Världshandelsorganisationen förlamas. Gemensamma avtal om kärnvapennedrustning och förtroendeskapande åtgärder bryts och överges. Denna erosion av förtroende mellan länder blir dessutom självuppfyllande – varför försöka samarbeta med någon som inte vill?

Det är inte bara risken för konflikt som ökar när auktoritära rörelser tar makten över diplomatin. Ett försvagat internationellt samarbete gör det dessutom svårare att möta gemensamma säkerhetsutmaningar: ”mitt land först” är aldrig svaret på hur vi hanterar klimatkrisen och dess följder, epidemier, kärnvapenhotet, terrorismen eller den organiserade brottsligheten.

Ojämlikheten ger upphov till social oro och extremism

Andra aspekter av ojämlikheten – segregationen i våra storstäder, liksom den brist på möjligheter som den stora unga befolkningen i Mellanöstern och Afrika upplever – har visat sig vara en farlig grogrund för extremism och social oro.

Det finns positiva exempel där folkliga protester har lett till demokratiska reformer och till och med regimskiften, och medborgerliga demonstrationer är inte något negativt. Men även här finns alltför många historiska och nutida exempel på hur folkligt missnöje och frustration har utnyttjats av illasinnade krafter och övergått i våld.

Den yttersta konsekvensen av detta är den värvning som sker till extremist- och terrororganisationer. De spelar just på unga människors frustration genom att erbjuda en inkomst och en känsla av ideologisk eller religiös meningsfullhet. Krigen i Syrien och Libyen, liksom terrorattentat i Sverige och EU visar vilken fara detta innebär för säkerheten i världen.

Yttre aktörer exploaterar ojämlikhetens konsekvenser

De tendenser som beskrivits ovan är inte isolerade. De exploateras och förstärks av illasinnade aktörer som av olika anledningar vill skapa instabilitet och oro.

Tillväxten i auktoritära rörelser sker ofta med understöd utifrån – se bara på den ryska inblandningen i det amerikanska valet, eller kopplingarna till exempelvis le Pens parti i Frankrike eller italienska Lega. Vi märker ofta hur just sociala klyftor, missnöje och bristande tillit blir måltavla för propaganda och desinformation. Effekten blir särskilt påtaglig när ojämlikheten också har en etnisk dimension, som i fråga om rysktalande i Baltikum. Inte sällan används kvinnors rättigheter som måltavla.

Även extremiströrelser har ofta kopplingar till främmande makter. De blir ofta brickor i det man kallar för proxykrig. Irans stöd till Hizbollah, eller stödet till stridande parter i Syrien, Libyen och Jemen är exempel på detta.

Med detta inte sagt att ojämlikheten ensamt har att svara för världens oro, krig och konflikter. Men i många fall är det en bidragande faktor, och en faktor som vi alltför ofta förbiser.

Utvecklingen ställer nya krav på vår utrikespolitik

Vår erfarenhet av att bekämpa global fattigdom och bidra till fattiga länders utveckling sträcker sig ett halvt sekel tillbaka i tiden. Men biståndet kan inte användas för att komma åt en stor del av ojämlikheten, som finns inom medel- och höginkomstländer. För detta behövs nya instrument och en ny politik. Låt mig peka ut några sätt att gå till väga:

För det första är jämlikhet en viktig del av vår demokratisatsning, Drive for Democracy. Det innebär att alla våra ambassader ska bevaka frågor om social rättvisa och jämlikhet, arrangera debatt och diskussion om dem, och sprida svenska erfarenheter och expertis på området.

Historiskt har jämlikhetsfrågorna utvecklats i tandem med kvinnors rättigheter och jämställdheten. En politik för jämlikhet ska vara nära kopplad till den feministiska utrikespolitiken och understödja denna.

Sverige ska vara drivande för att frågor om jämlikhet ska diskuteras i globala forum som FN. Det kan handla om vi i samtal med andra länders ledare påtalar vikten av jämlikhet för att skapa trygghet och stabilitet, och om att få organisationer som Världsbanken och Internationella Valutafonden att driva frågan om jämlikhet i utvecklingspolitiken. Ett bra exempel är initiativet Global Deal som lanserades av statsminister Löfven under förra mandatperioden, och nu har tagits in som en del av OECD:s verksamhet. I korthet går det ut på att främja dialog mellan arbetsmarknadens parter för att skapa socialt hållbar utveckling.

Vi behöver säkerställa att utrikesförvaltningens medarbetare har kompetens om exempelvis arbetsmarknads- och välfärdspolitik. Svenska diplomater ska ha god kunskap om hur vårt eget lands jämlikhetspolitik bedrivs. Därför behövs ett nära samspel mellan utrikesdepartementet och social- och arbetsmarknadsdepartementen i dessa frågor.

Vi ska också ha ett starkare fokus på fackliga rättigheter, vilket jag tog upp i utrikesdeklarationen nyligen. Konkret innebär det att en översyn av fackliga rättigheter också kommer ingå i våra landrapporter om mänskliga rättigheter, samt att vi i större utsträckning ska bjuda in fackliga företrädare när vi träffar organisationer och aktivister under resor.

Detta är bara en början. Min ambition är att Sverige, tillsammans med andra länder som delar vår analys ska fortsätta att utveckla en utrikespolitik med sikte på att bekämpa denna globala säkerhetsutmaning.

Ann Linde

Utrikesminister

Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.

Redaktör: Gerd Johnsson-Latham, klimat och säkerhet; kvinnor, fred och säkerhet.