DEBATT Klimatmodellerna blir säkrare och medger en klimatanpassad samhällsplanering. Men påståendet att klimatförändringarna leder till massmigration som hotar vår säkerhet är grundlöst och underblåser en brutal migrationspolitik. Forskningen visar att klimatförändringarna påverkar människors rörlighet men huvudsakligen inom länder. Det krävs en migrationsforskning där discipliner samverkar för att skapa en helhetsbild så att både klimatarbete och migrationspolitik ska kunna utformas utifrån fakta och evidens.
Vi vet allt mer om klimatförändringarna
Klimatmodellerna blir allt säkrare, vi vet ganska väl vad en fortsatt ökning av växthusgasutsläppen leder till i form av temperaturhöjningar och stigande hav. Det är svårare att förutsäga hur fort förändringarna kommer att ske och hur de påverkar den komplexa interaktionen mellan vädersystem och havsströmmar och hur samhällen påverkas. Komplexitet leder till svårförutsägbara förlopp och överraskningar.
Vi har ändå en ganska god idé om hur extrema väderhändelser ökar i omfattning och intensitet, och hur ekosystemen och arternas utbredning förändras. Rapporterna från IPCC täcker allt fler områden och osäkerheten minskar, och de är tillförlitliga underlag för samhällsplanering och omställning, även om olika grader av sannolikhet alltid måste vägas in.
Tvärsäkert men grundlöst om klimat och migration
Men på ett område görs tvärsäkra påståenden. Det handlar om hur klimatförändringarna kommer att leda till massmigration, att hundratals miljoner från den fattiga världen kommer att söka sig till väst, som en klimatinducerad ”översvämning”. Påståenden med den innebörden görs av politiker, militärer och opinionsbildare från olika håll, också de som argumenterar för att mer måste göras för att minska växthusgasutsläppen. Undertexten är tydlig – klimatmigrationen hotar vår säkerhet. Så här uttryckte sig Barack Obama i sitt Nobeltal 2009:
”we will face more drought, famine and mass displacement that will fuel more conflict for decades. (…) it is military leaders in my country and others who understand that our common security hangs in the balance” (citerad av kulturgeografen Lennart Olsson).
Men i bakgrunden hörs med ganska svag röst en stor skara forskare som påpekar att det saknas belägg för att massmigration står för dörren. Vi vet att en rad olika faktorer – ekonomiska, politiska, sociala inom och utom familjen – påverkar beslutet att migrera. Det går inte att isolera miljö eller klimat som orsak. Därför ifrågasätts också om det är rimligt att definiera flyktingskap som en konsekvens av klimatförändringar.
Forskningen om klimat och migration säger något annat
Dessutom – den migration som orsakas av stormar, översvämningar eller bränder i klimatförändringarnas spår är oftast kortvarig och sker i närområdet, i det egna landet utan att några gränser korsas. Efter översvämningen eller stormen vill man flytta hem och bygga upp igen så fort som möjligt. Om man tvingas flytta på grund av långvarig torka är risken större för en mer permanent förflyttning, särskilt om basen för det man har livnärt sig på har förändrats radikalt. Men också då handlar det som regel om att man flyttar inom det egna landet, ofta från landsbygden till staden.
Den klimatpåverkan som sker långsamt och under lång tid, som havsnivåhöjningen, kan man planera för och anpassa sig till.
Klok klimatanpassning gör det möjligt att flytta undan klimateffekterna
Människan är inte en viljelös varelse, men klimatanpassningen kräver resurser, att hennes rättigheter respekteras och att ansvariga myndigheter för en politik till skydd för de mest utsatta och sårbara. Uppenbarligen ligger också förflyttning och migration inom ramen för en klok och övervägd klimatanpassningsstrategi. Planerad och ansvarsfull migration, huvudsakligen inom de mest utsatta ländernas gränser, måste bli en integrerad del av klimatanpassningen och få finansiellt stöd. Då bejakar vi en anpassningsstrategi som är lika gammal som mänskligheten.
Varför sådan osaklighet om migration?
Varifrån kommer då de förenklade och spekulativa påståendena om massmigration? Här finns några milstolpar: den brittiske forskaren Norman Myers som 1995 uppskattade antalet människor i utsatta ”hotspots”, längs kuster och på andra platser, som han tänkte skulle ge sig iväg i en massiv miljöexodus som skulle uppgå till 200 miljoner 2050. Eller organisationen Christian Aid som 2007 förutspådde en mänsklig flodvåg på 1 miljard 2050, driven av bl a klimatförändringar. Dessa och andra apokalyptiska scenarier stod länge oemotsagda och citerades igen och igen som om de var ovedersägliga fakta.
Men det är inte bara i klimatsammanhang som migrationsfrågan avhandlas på lösa grunder. EU:s migrationspolitik går ut på att försvåra för migranter att alls ta sig till Europa genom att utlokalisera gränsförsvaret till Turkiet, Libyen och länderna söder om Sahara. Den stora biståndsfonden för Afrika utgår från att man genom utvecklingsprojekt ska få potentiella migranter att stanna i hemländerna. Men politiken är brutal i sin tillämpning och utgår från en hypotes om att bistånd ska leda till minskad migration som saknar stöd.
Varför kan migrationsfrågor behandlas på så lös grund, så fördomsfullt, utan evidens? Kanske beror det bl a på att migrationsstudier har en så svag ställning som vetenskaplig disciplin. Det finns ingen migrationsvetenskap och ingen sammanhållen teori om migration, bara studier från olika perspektiv – nationalekonomi, socialantropologi, politik, demografi etc – med olika, ofta svårförenliga analytiska metoder och begrepp. Då blir det lätt att tillskriva migrationen och migranterna sådant som ingen räknar med ska ifrågasättas. Därigenom får de också huvudrollen i en ideologisk berättelse med tydliga politiska syften, i Sverige, Europa och USA.
Johan Schaar
Johan Schaar tillhör Mänsklig Säkerhets redaktion och är medlem av Expertgruppen för Biståndsanalys och associate senior fellow vid SIPRI.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham, klimat och säkerhet; kvinnor, fred och säkerhet.
Thomas Åkerblom säger
Tack för en tankeväckande artikel, som jag gärna kort vill kommentera.
Jag menar att alla människor som flyr, även inom det egna landet ( nu kallade internflyktingar ) och oavsett flyktskäl måste klassas som flyktingar i den folkrättsliga terminologin och behandlas i enlighet därmed av det internationella samfundet. I takt med att stora mängder människor, trots ev. ambitiösa skyddsåtgärder, ändå kommer att tvingas överge sina hem( fly ) pga accelererande klimatyttringar som extrem torka, sinande grundvattenreserver, hälsovådlig hetta och luftkvalité, matbrist, stigande havsnivårer, har jag svårt att se att detta kan ske utan att det leder till betydande flyktingströmmar också till avlägsnare länder. Närområdena kommer enligt min uppfattning inte ha kapacitet att hållbart ta hand om och och försörja det stora antal tillkommande människor, som det kan bli tal om. Inte minst pga de sociala spänningar och oroligheter, som snabbt kommer uppstå.
Slutligen delar jag helt din uppfattning att ffa världens rika länder med EU i spetsen måste agera betydlig kraftfullare och mer systematiskt för att förebygga såväl den negativa klimatutvecklingen och dess förödande konsekvenser i jordens fattigare länder, som andra flyktingdrivade faktorer såsom krig och förtryck.